Att bekämpa eld med eld

Boutique-utställningen på Amos Andersson-museet i Helsingfors visar att det är svårt att kritisera konsumtionssamhället genom att konsumera.

Minna Parikka & Jani Leinonen, Shoe Liberation Army, 2012. Foto: Kari Siltala.

För utställningen Boutique på Amos Andersson-museet – en del av det omfattande programmet under Helsingfors Designhuvudstadsår – har fem team bestående av en konstnär och en designer skapat gemensamma konstverk. Curatorn Annamari Vänskä hävdar att det nu är dags att sluta söka efter skillnader och konfrontationer mellan konst och mode, och istället börja tänka på likheter, på hur konst och mode är sammanflätade med varandra. Hon skriver att konst ger modet det adderade kulturella värde det behöver, och att mode i sin tur ger konsten en ny typ av marknadsvärde.

Vanligtvis är designobjekt producerade i serier av identiska kopior, till skillnad från konstverk. Mode och design inspireras ofta av konstnärer och underground-kulturer och förvandlar någonting originellt till någonting som kan kopieras och massproduceras. Den stora frågan i detta sammanhang är huruvida de två kan träda in i ett mer produktivt förhållande. Kan resultatet bli någonting mer än bara dekoration?

Salla Salin & Timo Rissanen, 15%.

Konstnären Jani Leinonen har samarbetat med skodesignern Minna Parikka. Leinonens konstnärliga praktik är ibland kritisk mot konsumtion. Hans metod är att använda populärkulturella bilder, vilket också är vad han gör här. Installationen Shoe Liberation Army består av Parikkas skor, som av Leinonen har dekorerats med seriefigurer som Hello Kitty, Sugar Bear och Mumintrollet. Verket visar med önskvärd tydlighet att det inte är så enkelt att göra motstånd mot konsumtionskulturen, eftersom verkets resultat är en ny modell av Parikka-Leinonen-skor som kan köpas i museishopen.

I museishopen kan man också köpa t-tröjor skapade av Salla Salin och Timo Rissanen. När man köper t-tröjan får man på köpet en plastpåse med skräp. Detta är 15% av det skräp som skapades under produktionen av plagget. Kort sagt, där det produceras uppstår det skräp. Än en gång inser vi att det är svårt att bekämpa konsumtionssamhället genom att konsumera, genom att skapa nya produkter för försäljning.

Body Beautiful (Remix) är en installation och en video av konstnären Tero Puha och modedesignern Teemu Muurinmäki. De har skapat en parfym som ska åtgärda människors vardagsproblem och gjort en video med falsk information om denna produkt: hur den gör användaren snygg, bland annat. Installationen består av två kartongfigurer som föreställer en man och en kvinna som liknar varandra och är klädda i underkläder. Verkets bildspråk påminner om reklamens, men tar inte vara på möjligheten att skapa en konfrontation.

Tero Puha & Teemu Muurinmäki, Body Beautiful (Remix), 2012. Photo: Kari Siltala.

I västvärldens städer är livsstilen snart fulländad. Kläder, möbler, underhållning och andra industrier tillhandahåller mängder av väldesignade produkter att välja mellan. Det samtida livet har i allt högre grad blivit en domän för fantasin, där man spelar rollspel och väljer livsstilar. Enligt min uppfattning borde konstnärerna i denna utställning ha strävat efter att uppväga livsstilsdesignens lätthet, som i många avseenden gör livet i städerna så trevligt, med utmanande idéer och konstverk som ifrågasätter våra vardagsrutiner och våra relationer till de objekt och de ideologier vi omger oss med.

Modedesignern Paula Suhonen, nyutexaminerad från American Film Institute, har gjort sju nya kortfilmer där hon reflekterar över sin sinnestämning. Konstnären Mikko Ijäs har skapat digitala teckningar med hjälp av en iPhone, vilka ligger som en yta på Suhonens filmer. Filmernas bildspråk och musiken stämmer överens med vad man skulle förvänta sig att höra i en modebutik. En av filmerna visas i en liten swimmingpool; lukten av klor är det första som äntligen stör mig.

Paula Suhonen & Mikko Ijäs, De sju sagornas land, 2012.

I dagens estetiserade samhälle härskar de visuella och förenklade uttrycken över innehållet. Bilder styr vår fantasi. Men en paradoxal fara med denna estetisering är att allt blir oestetiskt. Estetiseringens logik ger upphov till en förvrängd, rosafärgat blick som kan beröva oss tillgången till seendets djupare etiska, politiska och sociala aspekter. Inget är exakt vad det utger sig för att vara.

Några av samarbetena i utställningen överskrider de kommersiella och praktiska gränserna. I konstnären Rauha Mäkiläs och modefotografen Juliana Harkkis gemensamma verk uppstår någonting estetiskt nytt. Samarbetets utgångspunkt är två målningar av Mäkilä där kvinnoansikten är nedsmetade med smink. Målningarna inspirerade dem sedan till att kombinera måleri och fotografi. Resultatet är en serie fotografier, Dima and Galia, vilkas vackra, måleriska ljus påminner om gammalt europeiskt måleri.

Rauha Mäkilä & Juliana Harkki, Dima and Galia, 2011.

Nutty Tarts och Heidi Lunabbas sociala konstprojekt Cultural Dress Code handlar om hur människor i olika stadsdelar konstruerar identiteter med hjälp av speciella klädstilar. Det ställer frågor om stil som en reflektion över en socioekonomisk verklighet och som signal för delaktighet i en gemenskap. Verket adresserar frågan om huruvida Finland trots allt är ett klassamhälle. Med hjälp av ett frågeformulär skapade konstnärerna dräkter som bars av dem som frivilligt ställt upp på intervjuer för projektet, vilka sedan fotograferades i deras vardagsmiljöer i Helsingfors.

Utställningen Boutique förvandlar Amos Andersson-museet till ett varuhus för konst. Curatorn påstår att butiker och gallerier idag är mer lika än de någonsin varit. Detta är sant, men man måste också tänka på de hundratals projektrum som skapats runtom i Europa och tillhandahåller ett alternativ till detta äktenskap mellan estetik och design. Det finns en trend och en mottrend. Tyvärr försöker utställningen på Amos Andersson inte ens närma sig den typ av institutionell självreflektion som skulle följa om utställningen också representerade denna andra verklighet.

Læserindlæg