I en novell av H.P. Lovecraft, har berättaren inget minne av var han är född eller vem han är, men så långt han kan minnas har han varit omgiven av mörker, förfall och stanken av något slags långt gången förruttnelse i ett gammalt unket slott. Han lämnar sin dystra omgivning till sist, efter flera misslyckade försök, och klättrar upp för ett torn på jakt efter ljuset han aldrig fått uppleva. Väl däruppe tränger han sig igenom en tung stenport och får slutligen se månljuset för första gången. Slutet på berättelsen är dock allt annat än lyckligt, för berättaren inser så småningom att han är en skrämmande zombie som lämnat sin grav.
Jag läser gärna berättelser av den typen och det är samma känsla av spänning och stegrande skräck som jag möter i den isländska videokonstnären Sigurdur Gudjonssons film Bleak (2006). I ett förfallet hus stryker en ansiktslös, zombieliknande varelse omkring och utför obegripliga sysslor. Rörliga närbilder av husets solkiga detaljer, av skuggor och diverse djur som rör sig i rummen dramatiseras ytterligare av det uppförstorade ljudet från rinnande vatten, en katt som äter, varelsens rörelser och andra mer svårbestämda källor. Alla skräckfilmens sofistikerade verkningsmedel tas i bruk för att skapa en stämning som går från kuslig till riktigt otäck.
Det är egentligen först när filmen är över som man tänker att det som skildrats lika gärna kunde vara bilden av social misär, att varelsen bara är en smutsig uteliggare som funnit tak i ett ruckel, att ingenting varit egentligt övernaturligt eller hotfullt. Samtidigt kommer man inte ifrån att vi lever i en rädslans kultur där allt från självmordbombare till naturkatastrofer och ekonomiska kriser får övernaturliga konnotationer och blir till oförklarligheter. Det är symptomatiskt att zombien är vårt årtiondes starkaste kulturella ikon och Gudjonsson anspelar på denna även i andra filmer.
Det ligger trots allt i skräckgenrens ursprungliga natur att det riktigt otäcka utspelar sig i vår fantasi och våra förväntningar på det vi ser, eller som en del filmteoretiker influerade av Julia Kristevas psykoanalytiska tänkande menar: att det är vår kulturs behov av att befästa gränserna mellan det mänskliga och det icke-mänskliga som framtvingar en traumatisk konfrontation med det som vi mest fruktar.
I Glasshouse (2010), en annan av filmerna som visas i utställningen på Tromsø Kunstforening, blir de inre rädslornas fria spel desto mer tydligt. Här ser vi i en enda tagning insidan av ett övergivet drivhus som förstörts i en jordbävning. Vid takbjälkarna flaxar svarta fåglar och från marken pyser mystiska ångor från jordens inre, frigjorda av skalvet. Än en gång det uppförstorade ljudet där varje vingslag ekar illavarslande. Vardagliga miljöer främmandegörs och laddas med hotfulla stämningar, medan hemlandet Islands dramatiska natur skildras som ondskefullt, förvridet och livsodugligt.
På så sätt anknyter Gudjonsson tydligt till 1800-talets skräckromantik, hellre än till den moderna horrorfilmen. Det är mer Edgar Allan Poe än Wes Craven i de subtila effekterna, inte minst i symboliken med ruiner och djur. För att inte tala om hur ljud används för att underbygga känslorna snarare än vägleda dem. Jag kommer att tänka på en passage i Poes The Pit and the Pendulum, där den plågade berättaren plötsligt från att befinna sig i «den svartaste eviga natt» skakas ett skrämmande ljud ett för att genast med fasa inse att det är hans «eget hjärtas rasande puls». Den verkliga skräcken kommer inifrån.
