Idun Baltzersen (f. 1987) är född i Trondheim, men utbildad i Bergen och på Konstfack i Stockholm. Utställningen Domestication är hennes solodebut på Galleri Magnus Karlsson, Stockholmsgalleriet som spelat en viktig roll i det figurativa måleriets återkomst under de senaste decennierna, med Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström i spetsen.
Baltzersen har utvecklat ett speciellt sätt att arbeta med storskaliga träsnitt, och i utställningen visar hon sex textila verk gjorda med den tekniken. De tryckta bilderna ställs ut tillsammans med de modifierade originalskivorna, som visas både som väggarbeten och skulpturer. Resultatet är en imponerande arbetsseger, då flera av verken är monumentala eller gränsande till monumentala. Det är en tät utställning där samma träsnitt upprepas flera gånger både inom de enskilda textiltrycken och som spillmaterial i nya verk.
I verken ser vi flickor och kvinnor avbildade, samt, skulle jag även säga, en fråga om i vilken grad figurationen i en bild måste vara enhetligt utförd. Det handlar om hur figurationens motsatta rörelser mellan tecken och linje fungerar i en bild. Hos Baltzersen finns framför allt det bortvända tydligt avbildat, i enstaka fall syns något framåtriktat – och det finns självklart inga problem med det. Det bortvända ansiktet visar upp håret, böljande eller flätat, och jag förstår att detta ska säga något om könsroller och kontroll. Ändå tycker jag inte att denna aspekt lyckas framstå som lika angelägen som valet av motiv tycks vilja göra gällande. I arbetet med de fysiska materialen syns detta att stanna upp vid och behålla bilden av det bortvända ansiktet ha varit minst lika viktigt.
Skillnaden mellan verkens olika linjer, färger och skikt skapar en komplex yta som är intressant att se på, men som står i vägen för en enhetlig bild med en stark utsaga. De formella och materiella aspekterna är med andra ord inte alltid till de utställda verkens fördel, men just därför är Baltzersens försök värt ett kritiskt jubelrop och en fortsatt tro på konsten. I Stranden, utställningens minst monumentala verk, är den avbildade kroppen både fram- och bakåtriktat. Jag både betraktar och blir betraktad av bilden. Figurationen är lika stark som den är upplöst. Vinden blåser genom bilden, vågornas upprepande rörelser återkommer i linjerna. Jag är samtidigt på galleriet och på stranden.
