Anna Barhams video Double Screen (not quite tonight jellylike) upptar två skärmar bredvid varandra där olika visuella kompositioner och bilder framträder. Då och då infogas filmsekvenser av en storformatsskrivare som bearbetar ett holografiskt papper. Under tiden hörs en röst läsa en text. En syntaktisk ström av ljudligt associativa ord i en lätt lakoniskt informerande diktion. Varje ögonblick är en estetisk njutningsimpuls. Bilder blänker till och försvinner, avbryts, byts ut, förskjuts, överlappas, tas om. På olika sätt påverkade och framkallade av de ord som uttalas. Texten, som ursprungligen handlat om att tvätta en bläckfisk, har bearbetats i en programvara som omvandlar talat språk till skrift. Steg för steg har texten förvandlats då programvaran misslyckats med att avkoda den mänskliga rösten. Ordflödets sinnliga mutationslek för tankarna till Caroline Bergvalls poesi, och uppbådar en lätt elektrisk magnetism som gör det svårt att slita sig när de femton stroferna börjar om efter drygt trettio minuter.
Genom hela Barhams utställning Liquid Liquid på Galerie Nordenhake i Stockholm aktiveras språkljudens kopplingar till betecknande, det betecknade och bilder samt till syntetiska och maskinella processer. Verkens språkfilosofiskt, metodologiskt, teknologiskt konceptuella underbyggnad ger upphov till en intensivt tilldragande yta. Det komplexas enkla skinn. Det är lätt att bara tycka om, lätt att bli intresserad. Sällan tycks konst vara laddad med ett så grundligt intresse för språkljudens förhållande till den värld, de objekt och fenomen som omtalas.
På galleriets väggar hänger ett antal UV-tryck som gjorts på den storformatsskrivare som återkommer i Double Screen. Utförda på holografiskt papper, ett metalliskt blänkande material som reflekterar ljuset. Takens vita lysrör fångas upp av tryckens yta och förvandlas till röda och gröna speglingar som tycks uppträda inuti pappret, som om där fanns ett annat rum. UV-tryckens motiv varierar men anknyter på olika sätt både till Double Screen, och till en tioarmad bläckfisk vars skinn är ljuskänsligt och ändrar färg efter omgivningen för att kamouflera sig, glida undan. Bläckfiskens engelska namn, «squid», sägs springa ur «squirt» – att spruta. Den sprutar sitt bläck och far iväg. Precis som skrivaren. Namnet en fonetisk glidning.
Längst in i galleriet projiceras Liquid Consonant i stort format: en kort videosekvens av ett datoranimerat roterande människohuvud som uttalar bokstaven «r». Bakhuvudet är öppet och visar hur tungan rör sig i munhålan för att forma ljudet. Men ur högtalarna hörs inte ett mänskligt språkljud, snarare ett kraftfullt och syntetiskt sprakande, ljudet av en roulettkula som rullar, något artificiellt. Liquid Consonant utgår från Platons berömda Kratylos-dialog där Sokrates resonerar kring huruvida substantiv och namn utgör rena konventioner eller, vilket Kratylos hävdar, är naturligt bundna till sina objekt. Enligt den senare hör exempelvis den grekiska bokstaven rho till sådant som är i rörelse eftersom det är ett språkljud som bildas av tungans rullande rörelse i munnen. Som enskilt verk är Liquid Consonant kanske inte helt sensationellt. Men i kombination med utställningens övriga verk förstärks utväxlingen, förskjutningen, flödet mellan meningens detaljer. Dess «flux», som Kratylos nog skulle säga.
