I Musik för Eukaryoter på Galleri Riis möts man först av en distinkt lukt av nässlor. Utställningen är uppbyggd av olika element, nästan som öar utspridda i galleriets rum: teckningar och monitorer på väggarna, frigolitpiedestaler med provrör, jord och nässlor på, inspelningsinstrument som ska registrera växternas ljud/liv, och så vidare. Ödlund bjuder in en som gäst och inte som besökare. Man ska ta del av den här världen inte enbart med syn och lukt, utan också med smak och känsla: nässelkakor, nässeldricka. Utställningen ska lämna ett helhetsintryck. Men varför brännässlan?
Genom ett samarbete med KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) har Ödlund tagit del av studier som visat att den gula Amiralfjärilen använder sina framben som trumpinnar för att slå på växter under specifika perioder och klockslag. Fjärilens favoritväxt är brännässlan som precis som människan tillhör den biologiska kategorin Eukaryoter. Forskarna tror att trummandet syftar till få ut kemisk information från växterna. Ödlund har studerat fjärilarnas aktivitet och utgått från sina egna intressen för att särskilja och sedan arbeta med olika mönster och rytmer. Hon har tolkat det som att fjärilarna med sina trumrytmer försätter växterna i hypnos och att de i detta tillstånd blottar sina kemiska hemligheter. Hon har sedan omvandlat detta till noter och ljud och skapat estetiskt suggestiva ljud som potentiellt skulle kunna överbrygga språkbarriären mellan växter och människor.
Ett annat tema i utställningen är en sorts uppdatering av Atlantismyten. En av målningarna i gallerirummet visar ett märkligt landskap med fåror och vindlingar som liknar hjärnans topografi. Här skildrar Ödlund Atlantis som en effekt av den globala uppvärmningen. I en dystopisk vision skapar hon ett scenario där jordens yta är obeboelig för människor: endast svampar och mögel kan överleva där, mänskligheten har fått söka skydd i biosfärer under havsytan.
Utställningen är otroligt välgjord och verken skapar ett intressant samspel. Användningen av frigolit sticker lite i ögat, med tanke på att det är ett material som går så lätt sönder. Någonstans vill man se verk som är byggda för framtiden, som inte vittrar sönder om några år.
Jag måste erkänna att jag alltid har haft svårt för den här typen av konst: konstnärer som tar på sig den vita rocken och försöker bli vetenskapsmän. Man beskriver Ödlunds verk som ett möte mellan konst, vetenskap och esoterism, men det borde stå «ett möte mellan esoterism, esoterism och esoterism». Den här gränsdragningen mellan olika discipliner känns nästan påhittad. Esoterism är ju en hemlig lära som efterföljs av ett slutet sällskap, med något ovanligt intresse, i sökandet efter det absoluta – vilket på många sätt passar in på både konst och vetenskap. Inom konsten ser vi detta, till exempel, på ett galleri: det slutna sällskapet (trots att allmänheten är välkommen så kommer alltid en specifik grupp, «konstfolket») med ett gemensamt intresse (konst), i sökandet efter det absoluta (den ultimata konstupplevelsen). Inom vetenskapen har vi vetenskapsmännen som är intresserade av det ämnet de har framför sig, i sökandet efter fakta. Är dessa sällskap hemliga? Ja, för utomstående. I Ödlunds värld får man ett tillfälle att komma in i ett annat sällskap än sitt eget, nästan som att släppa taget om sin egen verklighet och gå in i hennes.
