En essä av författaren Roy Scranton lärde mig nyligen uttrycket «hadji», som amerikanska soldater nedsättande benämnde irakierna. Scranton var själv stationerad i Irak och skriver att det tog honom år av träning att sluta använda det. Ordet dyker upp igen i amerikansk-irakiske Michael Rakowitz (f. 1973) sparsmakade utställning på Malmö konsthall: en före detta soldat berättar om att återvända till Irak efter kriget, hur han efter ett konferensframträdande bröt ihop och fick ett glas te. Under militärtjänstgöringen hade han erbjudits te otaliga gånger, men alltid tackat nej till vad amerikanerna kallade «hadji-water».
Den här försoningsberättelsen finns djupt i utställningen. I ett hörn av konsthallen presenteras podcasten Radio Silence (2018) som Rakowitz producerat i samarbete med amerikanska veteraner. Den genomsnittlige besökaren kommer nog inte lyssna särskilt länge, om alls, på de halvtimmeslånga avsnitten, men ljudverkets närvaro exemplifierar konstnärens förtroende för berättelsen, trots inriktningen mot objekt och artefakter.
Utställningen har fått sitt namn från den pågående skulpturserien The Invisible Enemy Should Not Exist (2007–) i vilken Rakowitz återskapar antika föremål förstörts eller plundrats under krigen i Irak och Syrien. Hans bevingad tjur som finns installerad på Trafalgar Square, några kvarter från British Museum i London, lånar kontextens monumentala skulpturspråk i en gest som tycks handla om både vanvördnad och upprättelse. För utställningen i Malmö har han producerat en ny serie, The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G) (2018), som har installerats mitt i konsthallens stora rum. Rum G är arkeologernas beteckning på en festsal i det assyriska palatset i Nimrud, i nuvarande Irak, från 879 f. Kr. Palatset förstördes av IS 2015, och de reliefer som fanns kvar dagen innan bulldozrarna körde in har återskapats med hjälp av tidningar och färgglada förpackningar från Mellanöstern. Motiven visar halvgudar och väktare, jordbruksritualer och ornament, men effekten blir inte av förundran och en känsla av historiens vingslag, utan snarare av en avbruten eller haltande fest. Verktexterna beskriver inte motivens betydelse, utan deras status eller proviens. Med varje listning följer ett citat om sorgen över förstörelsen, eller bara ett torrt konstaterande: «I pengar mätt är handeln med antikviteter den tredje största, efter droger och vapen».
Rakowitz har beskrivit sig själv som en platsspecifik skulptör, och utställningens tematik om exil och Irak-amerikanska relationer kan kopplas direkt till en malmöitisk kontext. I Malmö finns en stor irakisk diaspora och konsthallens program innehåller flera samarrangemang med stadens irakiska kulturförening. Jag uppfattar presentationens starkt kommunikativa stråk som en del av det platsspecifika. Utställningen handlar inte om ett konstnärskap – om historisering och kontext, skisser och process – utan om hur olika objekt och tillställningar, exempelvis måltider, kan generera förståelse för gemensamma predikament och kulturarv.
Ändå har konstnären en tydlig närvaro. Hans röst och formuleringar finns som en underström i presentationen, likt en refräng som binder ihop och ger resonans åt verken: Om Enemy Kitchen (2006), en serie matlagningsevents där irakiska flyktingar var köksmästare och amerikanska veteraner jobbade i servisen, citeras Rakowitz: «Äntligen får amerikaner ta order från irakier». Om Spoils (2011) där mat serverades på porslin från Saddam Husseins palats, fyndat av konstnären på eBay: «Att få magen att vända sig samtidigt som den fylls är en tanke som tilltalar mig». Formuleringarna handlar inte, tror jag, om att kunna skratta mitt i allt elände, utan är snarare strategier för att bjuda in och hålla kvar en betraktare. Men det är också ett sätt att motverka utställningskontextens tendens att skala bort artefakternas specifika betydelse. Berättandet – strofer, refränger, oväntade kopplingar mellan tid, material och rum – används för att extrahera mening, inte stryka på ett lager av det. Hos Rakowitz påminns man om Walter Benjamins försvar av berättandet som fördjupning, som kontrast till abstraherande information.
I stopmotion-filmen The Ballad of Special Ops Cody (2017), där en soldatdocka klädd i ökenkamouflage tar sig in bland mesopotamiska votivfigurer i en vacker museivitrin, är det talade ordet nästan terapeutiskt; scenen påminner om ett barn som löser en konflikt med hjälp av dockor. Berättarrösten, ytterligare en amerikansk krigsveteran, uppmanar statyerna med inlevelse: «Vad vill ni berätta? Varför är ni här? Vill ni inte åka hem? Vara fria?» Stenfigurerna stirrar tyst tillbaka.
Några dagar innan utställningen öppnade tillkännagavs att Rakowitz är 2020 års vinnare av Nasherpriset, ett amerikanskt skulpturpris instiftat 2015. Motiveringen löd: «Michael’s work is about healing and about how to take the problem of cultural destruction and transform that into a resource for a very optimistic vision of the reconstruction of our society». Men det som reflekteras i Malmö är inte så mycket en optimism där allt kommer att sluta väl och att där konsten kan mobiliseras för återuppbyggande, utan en modell för omsorg och värdighet. Visst kan cynismen vara klargörande och nödvändig för nästa steg, som i klimatfrågan. Men det Rakowitz vill rekonstruera är mening och mänskliga relationer. Och om det någonsin var en tävling mellan saken och berättelsen så måste den senare då vinna.
I The Invisible Enemy Should Not Exist ingår också ett antal små föremål efter förlagor som gått förlorade när det irakiska museet i Bagdad plundrades 2006. Vid de kantstötta små statyetterna får jag för första gången en känsla av att stå öga mot öga med vad som förlorats. Den underström av försoning och konvivalitet som finns i utställningen sjunker undan och ersätts av något som mer liknar sorg. Denna futtiga lilla känsla är nog inte vad utställningen försöker mobilisera, men att objekten får sista ordet i en presentation som inte i första hand betonar den rumsliga upplevelsen, är ett prov på Rakowitz styrka som skulptör.
