Det är inte omöjligt att våren 2020 kommer att gå till historien som en jämställdhetspolitisk vändpunkt i svenskt konstliv. Om det traditionellt sett varit män som främst har kunnat agera som aktiva och självständiga konstnärssubjekt, så tar kvinnorna under säsongen plats på majoriteten av landets institutioner med stora nyproduktioner eller omfattande retrospektiver.
Dagens situation är förstås inte entydig. Metoo-rörelsen har visat hur långt det är kvar till verklig jämlikhet för alla oavsett kön, ras eller sexuell läggning, samtidigt som SDs främlings- och samtidsfientliga politik tornar vid horisonten. Strax innan jul gick regeringen därför ut med att på bred front vilja stärka de professionella konstnärernas villkor, genom att ge en rad myndigheter i uppdrag se närmare på bland annat konstnärer som utsätts för hot och trakasserier, liksom politiker som lägger sig i och vill styra över konsten. Att den enskilde konstnären ändå står förhållandevis stark bekräftas när institutionerna prioriterar individuella konstnärskap.
Moderna Museets skiljer ut sig genom att satsa på två kanoniserade män: Walid Raad, en av 2000-talets tongivande konstnärer, samt nyligen avlidne John Baldessari (1931–2020), en av sin generations betydande konceptkonstnärer. Raad öppnar den 15 februari, Baldessari den 21 mars.
Mer avgörande för konstsamtalet är nog att de mellanstora institutionerna ger unga konstnärer möjlighet att producera nya verk och visa dem för en större publik i ett avgörande skede av sina karriärer. Jag tänker på Johanna Gustafsson Fürst, vars första större institutionsutställning visas på Stockholms nyaste konsthall Accelerator, och på Éva Mag som ställer ut på Bonniers Konsthall. Gustafsson Fürsts utställning utgår från material som hon samlat på plats när konsthallen byggdes, och öppnar imorgon den 17 januari. Mags utställning är senare i vår, den 22 april, och bygger på hennes hyllade performance från Performa 19 i New York i höstas. Dessutom visar hon en ny installation som tar hela konsthallen i anspråk.
Jag tänker också på Ragna Bley, som inte visats i stor skala i Sverige tidigare, men som i vår ställer ut tillsammans med den fram till nyligen förbisedda konkretisten Inger Ekdahl (1922–2014) på Malmö Konsthall. Bley har gjort nya verk som utsatts för väder och vind på konsthallens innergård för denna utställning som vill kasta nytt ljus över det abstrakta måleriets historiska och samtida möjligheter. Öppnar den 1 februari.
En konstnär som däremot inte haft någon institutionsutställning i Sverige på många år (men däremot i Danmark och Finland) är Astrid Svangren, men ställer ut på Anna Bohman Gallery i Stockholm den 26 mars. I likhet med Bley, Mag och Gustafsson Fürst har Svangren förmågan att hitta nya sätt att arbeta med traditionella material (färg, keramik och textil) på ett sätt som kopplas till en känsla av instabilitet eller utsatthet. Vi lever i en osäker tid, vilket speglas i verk utan klara eller entydiga budskap. Hos dessa konstnärer tycks själva formen blir ett löfte om en annan konst, men också en påminnelse om ett ständigt närvarande hot om våld i samtiden.
Amerikansk medborgarrättsikon i Umeå
Den 4 april ger Moderna Museet i Malmö oss ännu en möjlighet att stifta bekantskap med den internationella publiksuccén Hilma af Klint. Samtidigt pågår ett viktigt historiskt korrigeringsarbete på de mindre museerna. På senare år har vi sett utställningar med förbisedda modernister som Greta Knutson-Tzara och Ester Almqvist. I vår har turen kommit till Maj Bring, en målare och collagekonstnär i samma generation som Siri Derkert och Vera Nilsson. Den 7 mars visas hon på Uppsala Konstmuseum. Och på Mjellby Konstmuseum i Halmstad visas den 15 februari en utställning med de danska surrealisterna Franciska Clausen, Rita Kernn-Larsen och Elsa Thoresen, som kompletterar den manliga dominansen i surrealiströrelsen.
Parallellt med den material- och processinriktade abstraktionen, så finns idag ett intresse för hur figurativt måleri kan ta sig an samtida frågor på motivets nivå. Någon som under många år visat att det är möjligt att göra nya och helt egna saker i genren är Lina Bjerneld, en egensinnig konstnär som odlar måleriet som ett språk snarare än en stil. Bjerneld har vad jag vet aldrig visats i stor skala på en svensk konstinstitution, men den 14 mars ställer hon ut nya verk på Konstakademin i Stockholm.
Landskapskonst för marxistiska skönandar
En glädjande nyhet är att den snart 90-åriga afroamerikanska konstnären och medborgarrättsaktivisten Faith Ringgold ställer ut på Bildmuseet i Umeå den 3 april. Det blir en omfattande presentation av verk från 1960-talet till 2000-talet, som initierats av Serpentine Galleries i London. Ringgolds ikoniska verk om rasistiskt våld i Amerika – United States of Attica (1972) – visades här om året i den uppmärksammade utställningen Soul of a Nation på bland annat Tate Modern. Men detta är hennes första separatutställning i Europa. Mäktigt!
En annan utställning att se fram emot är Träden står ljust gröna på Bonniers Konsthall nästa vecka, den 22 januari. Det ska bli intressant att se om den nye konstnärlige ledaren Theodor Ringborg lyckas ro i land denna marxistiskt doftande utställning om hur industrialismens framväxt och framtida konsekvenser fångats av landskapsmålare genom tiderna. Vid sidan av historiska konstnärer som Julia Beck och Prins Eugen (som inte bara var prins utan en av sin tids främsta landskapsmålare), ser utställning ut att bli ett porträtt av en yngre generation målare som Sigrid Sandström, Elisabeth Frieberg, Jenny Carlsson, Isak Hall och Henrik Eriksson.
Kommersiellt genombrott för samisk konst
Även samiska konstnärer flyttar fram positionerna under året. Den 1 februari ställer Röda Sten i Göteborg ut Carola Grahn som undersöker «klyftan mellan hur samhället ser på henne, som ’same, konstnär, vit, kvinna, mor, vadsomhelst…’ och hur hon uppfattar sig själv och världen». I sommar är Grahn dessutom co-curator för Bakom hörnet vindens jojk på Sven-Harrys Konstmuseum i Stockholm. Att en så folklig institution visar duodji (ung. samiska konstpraktiker) tyder på att intresset för nordisk urfolkskonst slagit igenom på bred front.
Ett annat tecken som tyder på detta är att Anders Sunna den 25 april ställer ut på Bohman Knäpper, ett galleri som representerar kommersiella tungviktare som Lena Cronqvist, Bjarne Melgaard och Lars Lerin. Sunna medverkar ofta i utställningar om koloniala problemställningar, men att han nu lanseras i det sällskapet stärker intrycket av en tid då etablerade positioner och sanningar omprövas.
Andra galleridebutanter är den norska skulptören Yngvild Saeter som imorgon, torsdagen den 16 januari, öppnar sin första utställning på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm; Lap-See Lam som debuterar på Nordenhake senare i vår, den 2 april samt Anna-Karin Rasmusson som ställer ut på Cecilia Hillström Gallery den 20 februari. Och Göteborgsbaserade Nevven Gallery visar den 27 februari sin första utställning med den svensk-kanadensiska konstnären Sara Anstis.
Manspread under lupp
Frågan är om kvinnor någonsin varit lika framträdande i konstlivet som i Sverige våren 2020. Det gäller mindre institutioner som Tensta Konsthall, som visar Jumana Manna den 22 januari, och Index som ställer ut Ramesh Daha den 7 februari. Men avgörande är att det också gäller mer folkkära institutioner som Waldemarsudde, som visar nytt och äldre måleri av Lena Cronqvist den 7 mars, och Liljevalchs som den 15 maj öppnar en retrospektiv med nyligen bortgångna Ulrika Hydman Vallien (1938–2018). Och detta i en tid då till och med Sverigedemokraterna har hörts stödja jämställdhet som en typiskt svensk värdering.
En symbol för den svenska konstvåren skulle kunna vara Anna Odells nya långfilm som har premiär på Göteborgs Filmfestival den 25 januari. Filmen heter Undersökningen och ger ökända kulturmän som skådespelaren Mikael Persbrandt och författaren Jan Guillou möjlighet att genomgå en gynekologisk undersökning. Ställningen borde kännas bekant för många män, menar Odell och syftar på så kallad manspread. «Ställningen i en gynstol är i princip densamma, man bara tippar den bakåt». Genialiskt.
