Jag har älskat James Turrells konst ända sedan jag första gången såg ett verk av honom 1990 i Amsterdam. Nu visas sju, kanske åtta verk av honom– ett verk förekommer nämligen i två «versioner» – i närheten av Stockholm. En ganska stor Turrell-utställning alltså, med ett bra omfång av hans olika typer av verk. Där finns rum av färg, oljemålningsliknande ljustablåer, hologramverk, mörkerrum, en «skyspace», dvs. en sfärisk byggnad med hål i taket genom vilket himlen kan fås att sänkas ner. Där finns också verket Bindu Shards (2010), även detär ett sfäriskt rum, men ett som man rullas in i på en brits för att betrakta ett färgspel som helt omsluter en. Jag borde vara den lyckligaste människan på jorden, men icke: jag tycker att det är ganska meningslöst. Jag ser utställningen med den märkliga känslan av att det här är helt fantastiskt (som vanligt), men att det här fantastiska inte är speciellt intressant. Jag förstår inte riktigt varför det inte längre väcker mitt intresse, men kan inte skriva om utställningen utan att söka ett svar på den frågan.
Den enda mening jag kan ge åt verken är i förhållande till vissa kategoriserande spörsmål: ska man betrakta det som måleri eller skulptur, eller möjligtvis arkitektur? Det problemet blir kanske intressantast i det «ganzfeld»-verk som visas här, Amrta (2011). ‘Ganzfeld’ är en term som markerar ett gemensamt område för (perceptions)psykologi, parapsykologi och konst. , och på så vis sammanfattar det ordet ganska väl Turrells intresseområden. Vad som avses med termen är ett homogent och odifferentierat synfält, som då man tittar upp mot en helt blå himmel. Ögat reagerar då på bristen synliga ting, och börjar då själv skapa visuella fenomen som kan liknas vid hallucinationer (den parapsykologiska förklaringen är möjligen annorlunda). Här på utställningen sänks man ned i ett färgfält genom att man går ned för en tämligen lång trappa in i ett rum av färg, en eller två, som sakta växlar. Rummets fysiska avgränsningar ska vara diffusa, färgen ligger nästan som en dimma där inne. Det som ser ut att vara en vägg, är egentligen bara ett mer kompakt skikt av färg; åt ett annat håll urskiljer man inte riktigt var rummet tar slut och går därför lätt in i väggen. Det är som om man hade hamnat i en monokrom målning. Om man tänker sig det märkliga lilla djup man kan tycka sig se i färgen i exemplevis en målning av Yves Klein, det är det djupet som här liksom är uppförstorat till en märklig spatialitet. «Mer än en yta, mindre än en volym», så skriver Gilles Deleuze och Félix Guattari i något sammanhang, och så är känslan här: manvandrar i färgens egen spatialitet. Man frågar sig vilket mått man ska använda för det här rummet, om man inte ska tänka på det som varken yta eller volym – ett mått anpassat för vätskor kanske? Färgrummet verkar fortfarande sakna sitt mått, men vara mest befryndat med en målerisk sensibilitet.
Det intrycket ändras när jag lägger mig i Bindu Shards. Det är verkligen ett «ganzfeld», där det inte finns någon vits med att flytta blicken för det är samma färgfält åt alla håll. Sedan börjar färgerna variera, och ögat börjar interagera och själv lägga till visuella händelser. Det närmaste den upplevelsen jag kommit är när man ligger på stranden under stark sol, och de slutna ögonen börjar producera färgförnimmelser. En annan liknelse är science fiction-filmer, momentet där en farkost spränger någon vall, kanske till ett annat universum, och färger rusar mot betraktaren. I Bindu Shards är vi mitt i filmen, men inte som om det vore på riktigt, utan snarare som om man själv vore en skärm. Här handlar det alltså om en sensibilitet som ligger filmen närmare än måleriet, och Turrell är i det här verket en filmisk konstnär.
Bindu Shards är en märklig resa. I början – verket pågår en dryg halvtimme – är tempot lågt, och blå är den dominerande färgen. Det känns som om kroppen rör sig under och i en himmel, den vrider sig. Det intrycket avtar snart. Kvar är bara färgen och synen, alltmer oskiljaktliga. Det är en sant auratisk vision: man har liksom färgen på hornhinnan, och lika fullt är den fjärran, eterisk, onåbar. I andra delen, eller «versionen», är tempot högt och ögat börjar producera mer explosionsartade mönster och kalifornisk färgsättning (mycket grönt, lila, rosa). Man har intrycket av att tänka färgerna, att de utspelar sig direkt i tanken. Mellan den auratiska visionen och tankevisionen ligger en period där man har det mycket märkliga intrycket av att titta på sin vision, som om man såg seendet och det sedda och att det fanns ett annat seende inuti synen. Under hela verket får man vara underbart passiv; bara ligga stilla med öppna ögon, så kommer skådespelet till en. Tekniken och ögat och hjärnan samarbetar på ett motståndslöst, spontant vis, och någonting i mig ligger och ser resultatet. När tanken har blivit färg dyker alltså en ny märklig distans upp mellan tankevisionen och den som ser den för sitt inre öga.
Men det finns så mycket oklarheter kring verken. Varför ska man ideligen ta av sig skorna? I vissa fall kan det finnas praktiska skäl för det, ganska svaga, men ändå. Men att man både ska ta av sig skorna och sätta på sig skyddsplast på strumporna för att gå in i Ganzfeldverket, det är bara löjligt (kunde det inte ha räckt med skyddsplasten över skorna?). Skorna skulle knappast ha kunnat göra någon skada där man ligger på britsen i Bindu Shards heller. Men alla de här ritualerna, initieringarna till hans verk genom mörka gångar, väntan på att ögat ska vänja sig och så vidare, är inte bara praktiska arrangemang, utan del av en «hemliga sällskap»-estetik som Turrell odlar, med allt vad det innebär av lydande och auktoriteter. Varför skulle annars de som sköter Bindu Shards stå där med vita rockar? Vilken auktoritet vill de göra anspråk på därigenom? Vita rockar, skor av, skor på, köer till verken, ledas in i armen…Utställningen är en teater, eller snarare en ritual som framhäver hans verks rötter i kulten.
Turrell är förtjust i att göra verk för en enda betraktare, men vad är det egentligen han vill komma åt därigenom? Jag ser inte vad isoleringen av betraktaren lägger till i exempelvis Dark Matters (2001), som om jag har förstått det rätt bara är ett ljusisolerat, mörkt rum, där ögat själv ska producera visioner. Nu tillåts två stycken där inne, i 20 minuter. Det var för kort tid för mig, men inte får jag sitta kvar där, trots att Turrell ofta talar om att man måste ta sig tid. Om fler tilläts vara därinnen samtidigt skulle tidsbristproblemet vara ur världen, men tydligen är det ensamma subjektet en ännu viktigare beståndsdel än tiden i hans estetik – men varför? Jag kan inte se att någonting i verken förklarar det, och inte heller har jag sett honom motivera sin böjelse för en- persons-doktrinen.
Det som gör att jag inte längre intresseras av Turrells verk, hur fantastiska jag än tycker att de är, har nog en del med det där att göra. Å ena sidan att de förbjuder en kollektiv erfarenhet, å andra att de inte förändrar något i subjektsuppfattningen. Jag tycker att deras dimensioner är för mänskliga – de hotar mig aldrig som subjekt, och de får mig aldrig att känna mig som någonting annat än människa, en tittande människa. Inte ens när jag i Bindu Shards har intrycket av att någonting i mig ser mitt seende känns det som ett annat subjekt, utan just bara som samma gamla jag medan en ljuskonstnär som Spencer Finch däremot, med sina små medel, kan få mig att för ett ögonblick erfara mig själv som heliotrop. Att Turrell sedan vill undvika att det här blir en kollektiv erfarenhet vittnar kanske bara om att den sensibilitet han jobbar med är den gamla vanliga, den som bäst kommer till uttryck i förhållande till måleri – auratisk, naturlig och förfinad genom religiösa modeller för kontemplation – om än estetisk – och meditation. Vilka nya sensationer Turrell än framställer kommer att uppfattas av en sensibilitet som inte längre kan överraska. Därför blir intrycket ett av det gamla vanliga fantastiska.
Vad som stör mer än sensibiliteten är den här viljan att reglera åskådaren hela tiden, få henne att köa och ta av sig skorna, ledas in i verken och hämtas ut efter bestämd tid är direkt osympatisk. Och i kombination med att innehållen i verken, om man håller sig till Turrells titlar och utläggningar, rör passager mellan liv och död eller kontakt med det absolut transcendenta, en annan verklighet, ja, då har inte jag så stor lust att vara med längre.
Helt solidarisk med det här intresset för högre verkligheter är nonchalansen gentemot den här verklighetens realiteter, till exempel pengar. Det här måste vara en av världens dyraste utställningar, hoppas jag. Entrén till själva utställningen See Colours!, som består av fyra olika utställningar – en av Hilma af Klint, en med Rudolf Steiners bilder, och en om färgexperiment – är 150 kronor. För att få tillgång till Turrells «skyspace», Outside Insight (2011) i skymningen, när verket är effektivt, måste man betala ytterligare 100 kr. Och till det kommer det mest sanslösa. Bindu Shards: 500 kronor. Krämeriet går så långt att Turrell har godkännt att man delar på hans verk, så att första hälften säljs för sig, som en «soft version» för 250 kr, och andra delen, «hard version», för sig – ytterligare 250 kronor. Jag tror aldrig att jag har hört talas om något liknande, att man säljer biljetter till halva verk! 750 kronor för att se hela utställningen! Och då är ändå alla ens guider in i verken volontärer…
Detta att hans konst å ena sidan avvärjer det kollektiva och hypostaserar det ensamma subjektet, å andra sidan hävdar sådana andliga värden och realiteter som är värda vilket världsligt pris som helst, gör Turrells konst till den perfekta nyliberala kulturvaran. När han dessutom tillåter att obetald arbetskraft visar hans verk, samtidigt som han eller arrangörerna tar orimligt betalt för att se verken, ja då är den vision hans konst ger upphov till en av skräck inför hur ett framtida nyliberalt kulturliv kommer att gestalta sig.
