Det bästa verket i Jens Fänges (f. 1965) omfattande utställning på Bonniers Konsthall i Stockholm är den lilla målningen Sömnen (2014). Det hade på många sätt räckt med den, då den har det som de övriga verken saknar, nämligen friheten från konstnärlig och teknisk överdrift. Här finns inte ett spår av kravet att välja de mest skruvade måleriska effekterna, de mest aparta rumsligheterna bebodda av de minst fysiska av kroppar – de inlånade. I Sömnen ser vi två vilande personer och den gåta som en bild kan förmedla. Fänge har varit på och målat lite dova prickar och bubblor på ramen, som om han har velat visa att figurerna drömmer.
Drömmarna är också titeln på utställningen. Det är en referens till en novell i översättaren och författaren Olov Jonasons debutbok Parabellum från 1943. Utställningen är scenografiskt uppbyggd, med bildtapeter och olikfärgade mattor som upprepar grepp från Fänges bilder i assemblageteknik. Det äldsta verket är från 1996, men i övrigt ligger tyngdpunkten på de senaste åren.
Fänge berättar i en för konsthallen producerad film att hans intention var att göra utställningen som ett verk. «Det blev lättare att tänka så, inte så mycket press» säger han och lägger till att detta grepp också kan motverka den kronologiska blicken och i stället skapa en känsla av samtidighet. Och det är sant att utställningen visar en stark förmåga att sammanföra verken under ett koncept. Problemet är att detta befriar dem från motstånd, friktion och utveckling. De små sakerna, det taktila och det gåtfulla i bilderna, försvinner på grund av det speglande konceptet.
Längst in återfinner jag Olov Jonason i ett lite bortkommet textcollage. Fänge har förstorat upp originaltexten, och klippt ut de delar av novellen som berättar om en tonårspojkes drömbilder av hemliga och underjordiska rum. Collaget liknar en arbetstext eller ett uppslaget nothäfte. Det är enkelt och fint kanske också på grund av dess osäkra verkstatus. Men jag blir nyfiken på vad de bortvalda delarna berättar, och i ett avsides rum med böcker och kataloger bläddrar jag igenom Jonasons novell. Av det jag hinner läsa är det vuxenvärldens krav och tjat som Fänge har valt bort.
Utställningen har hyllats närmast unisont i svensk press. Men själv ser jag en konstnär som, likt många i sin generation, har fastnat i teknik, effekter, referenser och förvrängningar. Det som började som trots har stannat i en konsthistorisk grimas, och en konst utan förmågan att vara närvarande eller verklig. Idag känns detta inte som en dröm, utan mer som en återvändsgränd.
