Lina Selanders utställning på Kunsthall Trondheim består av två verk. Den senast färdigställda filmen, Silphium (2014), visas som en projektion i utställningens inre rum, medan Model of Continuation från förra året, visas på en monitor i passagen mellan detta rum och konsthallens entré. Passagens relativt smala utrymme till trots är det en öppen rumslig disposition där betraktaren kan se det inre verkets utbredning klart och tydligt. Man har alltså valt att inte jobba med tydliga avgränsningar, och trots det sparsmakade användandet av ljud, så riskerar ljudspåren i de båda verken att skapa en viss desorientering i rummet.
Model of Continuation är en film som utforskar hur olika narrativ kan korrelera och simultant agera i en specifikt artikulerad rymd. Det är en film som uppehåller sig vid «avtryckets» skiktade konfigurationer, något som Selander utforskat i tidigare verk, senast i Lenin’s Lamp Glows In the Peasant’s Hut (2011). Den rumsliga modulationen består huvudsakligen av en serie statiska tagningar av en projicerad film; detta sker från olika positioner i en konstnärstudio. En kontinuerlig rotation vad gäller de perspektiv och varierande avstånd varifrån vi ser filmen äger rum, och i takt med att den pågår framträder också den omgivande presentationsmiljön.
Enligt Selander ingår Model of Continuation i ett större arbete som behandlar den «visuella inskriptionens osynliga kärna», och där bilden kan förstås som ett «inre objekt» som undersöks i förhållande «till seendet och olika avbildningsteknologier.» Det disparata materialet – vi ser bland annat vegetation, stillbilder, arkivmaterial från andras filmer – avsätter spår som ger upphov till ständigt accelererande tolkningsförskjutningar, snarare än att utstaka en tydlig riktning eller driva en specifik tes. Det är ett material att tänka med, men som också bjuder på ett välkalibrerat, produktivt motstånd. Selanders heterokrona montagearbete upprätthåller vad jag upplever som flera spår parallellt, detta mycket beroende på materialets heterogena karaktär, vilket leder till funderingar över vad det egentligen är man tittar på. En film? Flera filmer? En meditation i form av en installation kring projektionen som sådan, och dess relation till minnet?
«Ögat bevittnar slutet på sin roll som vittne. Bilderna kommer att tillhöra de teknologier som frambringar dem. Vi befinner oss på avstånd.» Detta uttalande av Selander klingar med en allt högre frekvens allteftersom filmen fortlöper. Objektets prekära status är ständigt närvarande medan man tittar. Samtidigt läser jag «avstånd» här som en strävan efter att synliggöra de förutsättningar som motiverar val av bildutsnitt, rörligheten mellan olika medier, en viss vinkling. Som så ofta hos Selander rymmer en bild en potentiell motbild som osäkrar hur vi uppfattar den bild vi följer. Ingen åskådarposition är oskyldig, utan alltid sammankopplad med de urval och utelämnanden som vi kan avläsa, om än inte alltid på ett uppenbart sätt, i den konkreta presentationen.
Ett antal i bild utspridda textfragment och citat skapar bättre förutsättningar för att reda ut vad den visuella inskriptionens osynliga kärna kan tänkas bestå i. Mot en svart bakgrund kan vi läsa att «there will no longer be anything that you can replace: just a slow evaporation of the visual.» Denna bildernas eller det visuellas gradvisa avdunstning är i Model of continuation sammanlänkat med en diskussion som behandlar de eventuella rester av radioaktivitet man skulle kunna finna i vissa typer av bilder. Selander undersöker de skuggzoner mellan det uppenbart synliga och det vi inte har direkt tillgång till visuellt.
I en arkivfilm ser vi en atomexplosion, senare en individ vars sargade ansikte bär spår av radioaktiv strålning. I en annan bildsekvens sitter en man i en trappa, för att sedan «avdunsta» och då endast efterlämna skuggiga markeringar av hans tidigare kroppsliga närvaro. Här finns paralleller – jag tänker främst på Selanders intresse för bilden som bärare av rester av radioaktivitet, skuggor och opaciteter, dess karaktär av prägling och ythändelse – till den diskussion Akira Mizuta Lippit i sin bok Atomic Light (Shadow Optics) upprättar mellan den visuella världen och dess «irreducibla spår av avisualitet.»
I Model of Continuation används ljudet tämligen sparsmakat, men när det förekommer bidrar det till att skapa ett slags delning eller klyvning i det visuella materialet. Ljuden från visselpipor hämtade från Kaneto Shindôs Hiroshimas barn (1952), här omgärdade av tystnad, fungerar som stilla detonationer, med en rätt kuslig effekt, men producerar också ekon ut i de bilder som följer. De används också för att rytmisera några bildkonstellationer i filmens inledning.
Just delningen eller isär-plockandet, och i förlängningen dikotomin mellan en bilds närvaro och frånvaro, får både en metaforisk och konkret innebörd i några återkommande sekvenser där vi ser en kamera som gradvis plockas sönder i en studio; detta ska ha skett inför en annan kamera vars bilder projiceras i den tidigare använda studion, som sedan återfilmas. Detta gör att materialet, med Selanders träffande formulering, «ges en erfarenhet som griper in i och modulerar det som kameran inte innehåller: bilderna.»
Utställningens andra verk, Silphium (i samarbete med Oscar Mangione) är mindre komplext i termer av sin inre rumsliga disposition, men även här arbetar Selander vidare med frågor som utstakats i Model of Continuation: framförallt ett intresse för det visuella avtryckets olika nivåer, men också vad jag skulle vilja kalla den visuella ytans intensitet. Materialets inre dynamik aktiveras i stor utsträckning av denna dubbla rörelse.
Silphium – den numera utdöda växt som gett verket och utställningen dess titel – finns avbildad på mynt från den grekiska kolonin Kyrene i nuvarande Libyen, som var det enda område där den växte. Den var främst känd för sin medicinska aborterande verkan och blev både otroligt dyrbar och så småningom utrotad. Efter en introducerande text om myntets historiska bakgrund ser vi en flyktig inåkning på Ambassadörerna (1533) av Hans Holbein d.y. från en sned vinkel, som gör att vi endast med viss ansträngning kan identifiera objektet. Redan här aktualiseras motiv som sedan återkommer i verket: den oscillerande relationen mellan infångande och projektion, och frågor om materialitet och bildernas fixerbarhet. På ljudspåret hör vi språkligt mummel från Chris Markers La Jetée (1962), och senare ser vi några stillbilder och textfragment från samma film, vilka omflyttats och visas i ett montage med andra bilder i ett slags utfrågande av dessa bilders autenticitetsanspråk.
En stor del av materialet i Silphium är filmat på Stasimuseet i Berlin och Vitenskapsmuseet i Trondheim. Kameraregistreringar som fångar in olika övervakningsapparaturer, mätinstrument och verktyg för visuell kontroll varvas här med arkeologiska och numismatiska föremål. Objekt från tidig förhistoria ingår i ett samspel med den moderna erans instrument för övervakning, kontroll, reglering av och produktion av kunskap.
Att objekten själva förnimmer den som tittar på dem kunde vi läsa i en av texterna i Model of continuation. Denna figur är ännu mer framträdande i Silphium i form av de återkommande sekvenser där träd (med sina tomma ögon) möter betraktaren. Även solen intar en sådan roll: det starka solljus som tränger fram mellan två husfasader påminner oss om att det delvis förmörkar våra möjligheter att se klart. Vi ser också spår, rester, bevis på naturens minne, träds årsringar, stratifieringar, avlagringar och sediment.
Silphium är ett verk med flertalet möjliga ingångar. Här bör det ses som ett tecken på dess rikedom. Det är ett verk som rör sig vid den rand där en bilds representativa funktion ständigt riskerar att brytas ned, och måste omförhandlas, placeras i en ny diskursiv formation, men där Selander insisterar på att uppehålla sig vid, granska och kartlägga dess funktion som bild, representation, minne. Verkens gemensamma presentation i Trondheim lyfter dem över sina inre belägenheter, och påminner om en kontinuitet i det arbete Selander bedrivit en längre tid. Det är ett arbete som det finns all anledning att återkomma till.
