När jag möter upp den baskiske konstnären Mattin dagen före pressvisningen av Documenta 14 i Aten är mycket fortfarande höljt i dunkel. Förhandsackrediterad press och professionella har fått en lista över utställningsplatserna, och en lista över de konstnärer som genomför olika performances dagarna innan öppningen. Man har fått reda på tid och plats för performaneprogrammet, men i övrigt har inga konstnärer eller beskrivningar av utställningar ännu offentliggjorts.
Mattin medverkar med performanceverket Social Dissonance i Atens konservatorium, en av Documentas huvudsakliga utställningsplatser. Byggnaden ritades på 50-talet men färdigställdes inte förrän på 80-talet, och ska nu byggas om för att inrymma en av Greklands största stiftelser för samtidskonst, NEON. Platsen lanseras på så sätt på nytt genom Documenta, samtidigt som valet av ett konservatorium pekar mot intresset för ljud, musik och performance som på förhand tycks utmärka årets upplaga.
Social Dissonance utgår från ett partitur som tolkas av fyra personer (Dafni Krazoudi, Ioannis Sarris, Danai Liodaki and Eleni Zervou) där publiken används som instrument. Vi mitt besök är jag och min kollega de enda i publiken, och vi spenderar en timme inlåsta i ett rum medan detta filmas och streamas på nätet. Det är en intensiv upplevelse där kamerans närvaro både möjliggör en passiv betraktare framför datorn, och fungerar som ytterligare en aktör i rummet. Verket är typiskt hur Mattins bygger upp och raserar en social gemenskap genom tillsynes enkla interaktioner, som här, mellan en grupp människor inlåsta tillsammans i ett rum.
*
Kan du berätta lite mer om ditt verk Social Dissonance, som ska uppföras både här i Aten och sedan också i Kassel?
Det är ett partitur inspirerat av John Cages 4’33, men som inte bara handlar om ljud utan även om sociala relationer – samtidigt som det är en konsert. Social Dissonance utgår både från Cages verk och från begreppet «kognitiv dissonans» som syftar till glappet mellan en människas föreställning om verkligheten och hur verkligheten faktiskt ser ut. Vi tror att vi är fria att agera, men egentligen är vår tillvaro villkorad av kapitalistiska relationer, teknologi och ideologi. Vi kan inte förändra så mycket, även om idén om demokrati bygger på tron att en förändring är möjlig. Jag tror att vi befinner oss vid en historisk tidpunkt där detta glapp mellan våra föreställningar och de egentliga villkoren är akut. Och det är den dissonansen jag vill iscensätta.
Har Documentas engagemang i ljudkonst och performance varit avgörande för utvecklandet av ditt verk?
Det är en perfekt kontext för mig, utan den hade kombinationen av John Cage och sociala relationer var för disparat. Men här gör sammanhanget att publiken kan förstå mitt verk som en konsert, och att det jag arbetar med faktiskt är musik som kommer ur en noise-tradition. Även om verket inte låter som noise så utgår jag från ett sökande efter något oönskat, vilket var noise-musikens grund, men som jag nu undersöker genom relationen mellan ljud och verklighet som en enhet.
Kan du tipsa om några andra verk som vi inte bör missa?
Det kommer bland annat att framföras ett verk av den grekiske avantgarde-musikern Jani Christou (1926–1970), och den nigerianske ljudkonstnären Emeka Ogboh gör en fantastisk en rumslig ljudinstallation här i konservatoriet. Jag är också väldigt nyfiken på Narimane Mari nyas film Le Fort des Fous, och filosofen och curatorn Paul B. Preciados diskursiva program som verkar väldigt intensivt och intressant.
Titeln på Documenta 14 är ju «Learning from Athens» – har du lärt dig något?
Jag har lärt mig mycket, situationen här är jättesvår för alla människor. Ofta tjänar de kanske bara 200 euro i månaden och ibland betalar de till och med för att arbeta, eftersom de behöver erfarenhet, men mataffärerna är lika dyra som i Spanien. Samtidigt finns det en stor solidaritetsrörelse som hjälper flyktingar med mat och ockuperar hus för att ge dem boende. Det finns också en enorm besvikelse efter att Syriza accepterade trojkans memorandum. Av det kan vi lära oss att fråga om vi verkligen kan lita på en representativ politik –även om det är ett vänsterradikalt alternativ?
Trots detta fortsätter solidaritetsrörelsen, utan stöd från staten och utan tillgångar, och många är väldigt engagerade och aktiva – det inspireras jag av eftersom i andra delar av Europa så är sociala relationer medierade genom kapital och ekonomiska intressen. Här tar man bättre vara på relationerna då hela samhället är utsatt på ett annat sätt.
Documenta har ju också mött en del kritik. Aten Biennalen deklarerar «ett år av aktivt väntande» under Documentas öppningsdagar och frågar om någon någonsin kommer lära sig något från Aten, och den förre finansministern har beskrivit Documentas utställning i Aten som en form av kristurism osv. Hur ser du, som kommer från en vänsterradikal, miljö, på den kritiken?
Om förra Documenta var nära förbunden med den kommersiella gallerivärlden så försöker årets upplaga göra något annat. I ett historiskt ögonblick då övriga Europa anses inte se eller förstå vad som händer i Grekland, så kommer Documenta och gör en utställning mitt i ett öppet sår. Den kritik som jag har stött på, om att det är kulturell imperialism, har inte i första hand kommit från allmänheten utan från andra konstnärliga positioner och inte varit så djupgående. Det finns också initiativ som forskningsprojektet «Learning from Documenta» som jag gärna skulle lära mig av. De anarkister jag talat med är ofta mer öppna, även om det såklart kommer att finnas kapitalistiska spekulationer i samband med utställningen.
Det kommer att bli en kontrovers, som jag välkomnar. Samtidigt är det en utmaning för mig som konstnär att arbeta i den här omstridda kontexten. Å ena sidan kommer det att bli negativa reaktioner, men å andra sidan är det mycket intressantare för mig att arbeta här än i Kassel, eftersom det ger ytterligare perspektiv – vilket jag tror var den konceptuella grunden för att låta en del av Documenta äga rum i Aten. Jag tror att de flesta konstnärer som arbetar med utställningen verkligen kommer lära sig något av Aten. Samtidigt är det viktigt att ha ett kritiskt perspektiv på arbetsförhållandena kring Documenta. Kraven är höga på ett sätt som är möjligt eftersom det går att få tag i billig arbetskraft här. Folk arbetar väldigt hårt för att realisera den här utställningen.
Not: på Mattins begäran publiceras denna artikel som anti-copyright.
