I Ocean Vuongs hyllade roman En stund är vi vackra på jorden (2019) finns ett stycke där författarjaget som barn lyssnar på mormoderns berättelser från förr. Han sitter bakom henne i den lilla lägenheten och rycker gråa hårstrån från hennes hjässa. «Gör mormor ung igen», säger hon, och börjar sedan berätta. Vuong skriver: «Medan jag plockade hårstråna fylldes inte de kala väggarna med fantastiska landskap – snarare öppnades de in mot dem, murbruket smulades sönder och avslöjade det förflutna där bakom».
I Malin Gabriella Nordins utställning på Kristianstad konsthall påminns jag om hur jag tänkte mig Vuongs kala väggar som projektionsytor, med bilder som dök upp och försvann. Trots titlar som 17 mars (2019), en Matisse-liknande linjemålning med konturer av ett stilleben, framstår Nordins uttrycksfulla måleri inte som erfarenhetsbaserat. Hennes «fantastiska landskap» smulas inte sönder, inget avslöjas bakom dem. I den stora målningen Bloom (2018) framträder en kvinnogestalt i ett gult landskap, en dröm om ljuvt Provence-liv. Likt Henri Rousseaus djungel är detta inte landskap som framkallar fukt, ljud, värme, utan tidlös eskapism.
Nordin (f. 1988) är utbildad vid Bergens konsthögskola och verksam i Stockholm. Hennes collage och måleri i klara färger gör sig bra på instagram, där hon har en stor följarskara, men det är ett utpräglat fysiskt måleri. Nordin målar snabbt, främst med snabbtorkande Flaschefärg, utan förlagor, och duken framstår ofta som en projektionsyta, som om måleriet bara lånar ett underlag och inte riktigt fäster. I det blålila landskapet Tua (2020) bleknar växtligheten slutligen bort när konstnären nått mitten av en blomma och färgen på penseln tar slut. I journalisten Clara Törnvalls bok om Nordin (Orosdi Back, 2016) berättar konstnären att hon ibland håller sig, då hon är rädd att «kissa ur sig kreativiteten» om hon skulle gå på toa mitt i arbetet. En väldigt analog föreställning.
En bit in i utställningen hänger en grupp lite mindre målningar, vissa bara enkla streck, andra vårgrön-gula lövverk. De är inramade, men i ytterkanterna av dukarna har Nordin ändå målat en egen enkel ram, ett inringande streck, en abrupt och minnesvärd detalj. Kanske är det en variant av det tyglande som tycks försiggå i alla verken: hon stannar alltid innan kompositionerna övergår i något som mer liknar världens kaos.
Järtecken är ett annat ord för omen, inte sällan ett ovälkommet varsel, men som titel fungerar ordet mest som en förstärkning av en idé om det utomvärldsliga. Titelverket är den enda skulpturen i presentationen, den målade järnplåten ser ut som urklippta blomdelar återuppbyggda i en ny konstellation. I detta avseende är den som ett förstadium till de tvådimensionella arbetena, beståndsdelarna innan de dras in i målarens virvel.
Måleriets koppling till dagdrömmandets efemära karaktär dras till sin spets i en faktisk projektion, stopmotionfilmen Eyes of my mind (2020) med musik av Axel Boman. I filmen blir ett hål till ett öga till en planet till en krusning till vågor till en droppe. Denna böljande rörelse mellan former verkar som en kartläggning av en associationstråd, av fantasin.
Nordins okonstlade men nyckfulla förhållningssätt får mig att tänka på Keith Haring, som fem år innan Nordin föddes skrev: «The human imagination cannot be programmed by a computer. Our imagination is our greatest hope for survival». Kanske har utsagan redan vederlagts, genom algoritmer som placerar Nordins fantasialster bland behagliga livsstilsbilder. Samtidigt finns något av Harings naiva hopp bevarat i hennes måleri. Längst in i konsthallen hänger ett rutnät av kakelmålningar som kombinerar eskapistisk figuration och linjemåleri på ett sätt som tydliggör den variation som är utställningens livsnerv. Det är fult, fint, enkelt och konstigt; en tillåtande sinnlighet som gör ytorna intressanta.
