När man öppnar dörren till Index för att se Runo Lagomarsinos utställning Even Heroes Grow Old, stiger man in i ett rum med väggbeklädnad i en påträngande rosa kulör. Dessa specialgjorda tapeter, med titeln As in Pizarro, utgör en bakgrund eller fond till utställningen samtidigt som de omsluter både betraktare och verk. Som om man genom sitt inträde i rummet färdats genom svalget och ned i valens buk. En följeslagare i detta vårt Jona-komplex är alltså Francisco Pizarro, conquistadoren som år 1533 likviderade Atahualpa, vilket markerade början till slutet för Inkariket i Peru. Det tecken som, i dubblerad form, är reproducerat på tapeten är Pizarros «rubrica», ett bildtecken som ersätter namnteckningen. (Troligtvis var Pizarro inte skrivkunnig: i vissa historiska dokument har avståndet mellan dessa signaturer fyllts i av en notarie som textat namnet i dess helhet.)
Hos Lagomarsino är språket kopplat till det våld som är förbundet med standardiseringen, mätbarheten, rationaliseringen, koloniseringen såsom den kom till uttryck hos en europeisk makt. Mot dessa standardiseringens och maktens idiom ställer Lagomarsino den poetiska och konstnärliga utsagan. Men även om frågan om språkets politiska aspekter är avgörande för konstnären innebär det inte att det är en textbaserad utställning. Det rör sig snarare om sammansättningar av objekt som formar någonting som skulle kunna beskrivas som förtätade poetiska utsagor skrivna med föremål, eller diktobjekt, om man så vill. Utställningen skulle då potentiellt vara läsbar som en poesibok i tredimensionell form bestående av åtta «diktobjekt» och vars «omslag» är det verk i rosa som omfattar alla dess sidor.
Till föremålen hör en struktur, eller ett objekt som möjliggör framvisandet. Det rör sig om träskivor som vilar på en träbock, som ett slags mellanting av bord och bricka. Demonstrera: att visa, förevisa, låta se, men också att genom sitt beteende ostentativt ge uttryck för sin mening, sin önskan eller sitt krav i en viss fråga. Konstruktionen inbegriper en balansakt: skivorna ovanpå bockarna tycks hållas på plats av en osynlig kraft.
Tristes Tropiques utgörs av ett arrangemang av tre objekt på en bordsskiva. Under en större lupp ligger en samling snäckskal från Bordeaux, som om en liten rektangel av den atlantiska strandremsan blivit kvar under luppen. Ser man dem ovanifrån är de förstorade, utsatta för en inzoomning, för studium. Bredvid luppen ligger ett kvadratiskt objekt, flätat av måttband i plast. Det tredje föremålet är kvadratiska träramar som kan staplas på varandra och som påminner om det slags pedagogiska leksaker som konkretiserar matematiken och geometrin för barn.
I Cazador De Crepúsculos (Sunset Hunter) (To V.S.) är två små porslinsfat placerade bredvid varandra på ett bord tillsammans med en benbit. De små vita faten är dekorerade med motiv i guld: en conquistador och en fullriggare. Föremålen har inget bruksvärde, de är souvenirer (mementon över en plats eller händelse) vars betydelser vilar i de minnen som dess ägare associerar med dem. Bredvid dessa fat ligger en benbit vars form vagt påminner om ett hjärtas och vars mitt är tömd på märg. Till verket hör en naken glödlampa som hänger från taket ovanför ett tänt stearinljus. Båda dessa teknologier, vilka under olika tidsperioder revolutionerat läsningens villkor, tillhör idag kategorin av föråldrade hjältar. Stearinljuset står på en metallplatta som indikerar elledningars placering och som hämtats från Parque de la memoria i Buenos Aires – en park som skapades till minnet av offren för militärregimen i Argentina mellan åren 1976 och 1983.
Perdidamente Paris består av en diabild av ett metermått som sitter på en vägg i Paris, och som placerades där när metern blev en ny standard efter den franska revolutionen. Bilden är projicerad i en storlek av 1 meter på väggen. Metern, som koncipierades som ett universellt mått dedicerat till «alla människor för all tid» utgick från jordens omkrets som referens. Den första metern var en tiomiljondel av jordens meridiankvadrant. Eftersom jorden är en smula plattare vid polerna än vad man räknat med, blev dock metern en smula för kort i relation till sin referens. Den första arkivmetern producerades 1799 och följdes av flera andra, baserade på nya trianguleringar och 1869 blev själva arkivmeterns längd enhetens definition och man frångick jorden som gemensamt mått. (Sedan 1983 har man återgått till ett naturfenomen och mäter en meter efter den sträcka som ljuset färdas under 1⁄299 792 458 av en sekund.) Perdidamente Paris är alltså ytterligare en av utställningens «föråldrade hjältar».
Utställningens andra diabildsverk, Contratiempos, består av 27 diabilder som projiceras i en karusell och som dokumenterar 27 «missöden» i form av fallgropar eller potthål som uppstått i gångvägen i Parque Ibirapuera i São Paolo – en gångväg som förbinder parkens olika byggnader, av vilka ett flertal är signerade Oscar Niemeyer. Hålen som uppstått mellan gångvägens block har fyllts med cement. Lagomarsino har fotograferat de lagningar vars form antar den hos den sydamerikanska kontinenten. En meditation över arvet efter den utopiska modernistiska arkitekturen? Ett insisterande på att återinföra hantverket, spåret efter ett singulärt arbete i det släta, fabriksproducerade materialet? Eller en påminnelse om möjligheten att det är just i sprickbildningarna som möjligheterna till andra former av historier/historieskrivningar har möjlighet att äga rum?
Det finns en lätthet i Lagomarsinos verk, som på samma gång är en exakthet och en lekfullhet. Tankarna kan ledas till Gabriel Orozcos visuella filosofiska objekt och ett slags icke-instrumentell samhällskritik, eller till Alfredo Jaars förtätade bilder av komplexa skeenden vars historiska, materiella förutsättningar lämnas utanför verket, även om de alltid hänvisar till dem.
Utställningens främsta figur är kanske förflyttningen. Mellan former, objekt, språkliga system, kontinenter, kontexter. Den pekar på nödvändigheten av ett annat språk för att kunna föreställa sig en annan historia, en annan värld, bortom de gemensamma konventionernas normering (vilken samtidigt, skulle man kunna hävda, också är en förutsättning för kultur).
För Lagomarsino tycks vetenskapen inte kunna rymma det poetiska (eller det fantastiska); det estetiska, den poetiska utsagan, lokaliseras i ett slags frizon utanför ideologiskt betingade system. Lagomarsino tycks vilja föra in luft i språkliga och betecknande system, så att de genom sin lätthet blir möjliga att konfigurera om på nytt – med risken, dock, att avstånden mellan platser, historier, språksystem ibland tenderar att sväva alltför långt ifrån varandra för att behålla sin specificitet, sin särskilda gravitation. I vilken utsträckning är det, till syvende och sist, möjligt att skriva en annan Historia utifrån poetiska objekt? Lagomarsinos utställning på Index reser frågan på ett vackert sätt, men erbjuder inga definitiva svar.
