I Elisabeth Prices Sunlight på Index klockas man som besökare in i verket. Tiden som återstår innan det drygt tio minuter långa verket startar räknas ned med hjälp av ett digitalt räkneverk, placerat i den sluss som leder in till ett helt mörklagt rum där videoinstallationen visas på två skärmar – en stående och en liggande, vilka tillsammans bildar ett slags skulptural projektionsyta. Snedställda bänkar i det mörka rummet fixerar betraktarens position i relation till skärmar och ljudkällor.
Sunlight strålar med ett flimrande ljus. En utgångspunkt för verket är en samling fotografier av solens yta, vetenskapliga dokument från en period som sträcker sig från 1800-talets sista decennier fram till 1900-talets mitt, gjorda för att studera de solfläckar som framträder som mörka partier på solskivan. Att studera solen med oskyddade ögon riskerar att orsaka solblindhet, brännskador på näthinnans gula fläck. Traditionell fotografisk film är känslig för ett alltför brett ljusspektrum för att kunna avbilda fenomen som solfläckar. Därför använder man Calcium K-line filter för att filtrera våglängden mellan motiv och registrerande material. Detta «K» använder sedan Price som ett slags adapter mellan det visuella och det auditiva genom att gå från bilden av solskivans fotograferade runda skiva (och bilder av negativ med påskriften «photographed in K-light») till den runda disken av en hi-hat i cymbaltillverkaren Zildijans K-serie.
Sunlight bygger på ett intrikat montagearbete mellan associationsbanor, ord, bilder och fenomen, förstärkt genom det speciella ljudarbetet. Med hjälp av olika former kopplas de bildelement som bygger upp filmen samman, och verket fungerar likt en liten explosionsmotor; material komprimeras under tryck och skapar rörelse. Andra element (eller protagonister, som Price kallar dem) som bygger upp verket är en serie fotografier av kvinnoben i strumpbyxor; reklambilder för märket Wolford. Sunspot är tunna nylonstrumpor översållade med små svarta fläckar. I dessa fotografier är det kvinnornas ben som upptar bildens förgrund och fokus. Resultatet är ett slags närmast abstrakta kroppsställningar, som om kvinnorna på detta sätt försökte värja sig från att exponeras. Här finns också en tändsticka som flammar upp och brinner ut, ett gult lack som täcker naglarna på en hand som knäpper med fingrarna för att fånga betraktarens uppmärksamhet etc. Vid några tillfällen tilltalas betraktaren i text: «Let us show you».
Price refererar till analog fotografisk teknik genom att alternera mellan negativ och positiv, vilket i de snabba bildväxlingarna skapar ett slags flicker-effekt. Samlingen med fotografier av solens yta animeras och utför en ryckig dans, som om Price vill påminna betraktaren om att filmens rörelse, dess «liv», är avhängigt apparaturens animering av enskilda stillbilder. Filmens tidsliga riktning tematiseras med hjälp av ljudspåret, vilket från att inledningsvis ha spelats upp baklänges byter riktning mot slutet av filmen.
Price bygger alltså sin film genom ett montagearbete, men till synes inte för att göra det möjligt för betraktaren att arbeta vidare med materialen, dokumenten och de relationer som uppstår i förbindelserna mellan dem. Snarare rör det sig om ett verk som är en homogen kropp, en kompakt energisfär, en skulptur som upprättar en relation till betraktaren som är mer fysiologisk, kroppslig, än den är diskursiv. Sunlight är alltså inte en essäfilm (i bemärkelsen en film som vill utveckla ett resonemang kring ett tema), och i relation till en flicker-film (som – om man nu inte drabbas av optiskt triggad epilepsi – tillåter ett slags meditativt studium av brusfenomen), är det en film som mer kontinuerligt insisterar på betraktarens uppmärksamhet; en film som tar alla ens sensoriska fakulteter i anspråk, men utan att tillhandahålla tid för minne; en film som, genom de effekter den skapar, snarare tematiserar en förutsättning för all fotografi – energi i form av våglängder.
Sunlight fungerar som en artificiell sol; den överexponerar, men inte genom en visuell överbelastning (som skulle hota synförmågan), utan snarare genom en informationsöverlastning, kopplad till temporalitet snarare än till luminiscens. Hur det går till när minnen formas är något som idag upptar många kognitions-, minnes- och neuroforskare, och frågor om inlärningens mekanismer, minnets förändring över tid, samt vilka delar av hjärnan som är involverade i dessa processer, är långt från att ha fått en slutgiltig förklaring. Den gamla tanken om att långtidsminnet skulle fungera som ett slags reservoar för lagring av fakta, intryck och händelser har idag reviderats. Med insikten om att hjärnan är plastisk och att minnen varje gång de aktiveras också skrivs om, kommer frågan om lagring också att inbegripa frågor om de komplexa koncept eller «scheman» som utgör de förbindelser vilka organiserar spridda bitar av information till kunskapsmönster. Det är inte längre möjligt att skilja minnen från de system som garanterar deras åtkomst.
Just denna problematik kring hjärnans plasticitet har en central betydelse för diskussionen om effekterna av läsande och inlärning inom de nya digitala system som privilegierar en skannande, snabb och multitaskande läsmodell. Frågan rör inte skillnaden mellan papper och pixel i sig, utan vad en distraherad skannande läsning faktiskt gör med läsarens förmåga till långvarig koncentration, och på vilka sätt skilda tekniker för läsande också kopplar om hjärnan.
Det som brukar kallas korttidsminnet förmår endast hålla ett litet antal enheter i minne samtidigt, och detta under en begränsad tidsperiod. Korttidsminnet är beroende av att någon form av minnesupprepning aktualiserar intrycket på nytt, och därmed åter ger det plats i minnet för ytterligare en period. Vid överbelastning uppstår minnesproblem: information som inte hinns med att repeteras kodas inte om till långtidsminne, och faller således ur minnet.
Sunlight placerar betraktaren framför de två skärmarna i ett helt mörklagt rum, till synes för att garantera en maximal uppmärksamhet. Men i och med de snabba bild- och textväxlingarna skapar Price sedan ett slags sensorisk överbelastning, en överexponeringens estetik som i princip gör det fysiskt omöjligt att hinna med de minnesupprepningar som skulle behövas för att sätta verkets olika komponenter i relation till varandra.
Solfläckar är lokala magnetfält, rör av roterande magnetiska fältlinjer som hindrar materia från solens inre från att nå dess yttre lager. Detta medför en lägre temperatur, varför de avbildas som mörkare partier på solens yta. Likt vårt solsystems centrala stjärna, med dess protuberanser, framstår Sunlight som sin egen protagonist, och tycks behöva mig som betraktare nästan lika litet som solen behöver jorden för att lysa. Om man fick önska sig något mer, efter att ha blivit exponerad av denna elegant strålande stjärna, vore det kanske därför några fläckar med kallare passager som kunde göra det möjligt att närma sig verket utan att i samma utsträckning bli bländad.