Fler trygga platser för konstnärer

Gävle blir världens första kommunala fristad för bildkonstnärer, och ett oberoende initiativ vill erbjuda konstnärer fristad i Malmö.  

Charlotte von Poehl, 7000 Newton, 2001. Foto: Brendan Austin
Installationsvy från Gävle Konstcentrum: Charlotte von Poehl, 7000 Newton, 2001. Foto: Brendan Austin

Efter en tvåårig process blir Gävle slutligen världens första kommunala fristad för förföljda eller hotade bildkonstnärer. Det var i slutet av mars som överklagan från Moderaterna och Sverigedemokraterna avslogs i Förvaltningsrätten, vilket möjliggjorde Gävle kommunfullmäktiges önskan om att hysa en bildkonstnär i behov av två års konstnärlig frihet – och trygghet. Som fristad ansluter sig Gävle även till det internationella nätverket ICORN [«International Cities of Refuge Network»], som i sitt arbete för att främja yttrandefrihet även agerar rådgivare och kontrollinstans för de städer som vill initiera ett kommunalt fristadsprogram. Det är dock bara ett år sedan som ICORN själva valde att bredda sin definition av fristadsförfattaren, till att även rymma personer verksamma i andra discipliner.

– Författardefinitionen har alltid omfattat konstnärligt utövande där skivande på något sätt är involverat, men sedan 2014 kan även konstnärer som inte skriver eller arbetar textbaserat ansöka, säger Helge Lunde, chef för ICORN. Han menar att det är berikande för nätverket att alla slags konstnärer kan bjudas in till fristäder, och att denna form av utövande ibland bidrar ännu starkare till den lokala konstscenen.

– För nätverket som sådant är det mycket positivt att mångfalden tilltar. Internationellt och interdisciplinärt samarbete är centrala frågor för ICORN, och geografisk expansion och genreexpansionen likaså.

Helge Lunde, chef för ICORN.
Helge Lunde, chef för ICORN.

Under vistelsen i fristaden är det den inbjudande kommunen eller regionen som försörjer fristadsförfattaren eller -konstnären. I Sverige möjliggörs detta med ett projektbidrag från Statens kulturråd, som i samband med ICORNs breddning av fristadsdefinitionen gjorde detsamma.

Migrationsjuridiskt är fristadsförfattaren eller -konstnären en person som med anledning av förföljelse i sitt hemland ges möjlighet leva och fortsätta arbeta i trygghet. I Sverige har denna institutionella fristadsfunktion funnits sedan 1996, då verksamheter etablerades i Göteborg och strax därefter i Stockholm. Trots ICORNs funktion som kontrollinstans, tillsammans med Svenska PEN, har diskussionen kring vem som egentligen bör beviljas fristad även förts på lokal nivå. Vem är egentligen regimkritisk nog, och bör en svensk kommun alls ta ställning i en annan nations interna konflikter, eller i internationella angelägenheter?

 

FRISTAD I GÄVLE

Diskussionen om Gävle skulle bli en fristad sprang ur processen i samband med den armeniske konstnären Narek Aghajanyans asylansökan, som avslogs och överklagades, för att sedan slutligen beviljas. Trots att ett återvändande skulle riskera Aghajanyans liv, ifrågasattes hans abstrakta bildkonst som direkt regimkritisk, och under processen började bland andra Anna Livion Ingvarsson, chef vid Gävle Konstcentrum, att fundera över möjligheten att erbjuda om inte permanent, så i alla fall tillfälligt uppehållstillstånd för en bildkonstnär i liknande situation.

Att förslaget mötte motstånd tror Livion Ingvarsson beror på delade meningar om huruvida fristadsfrågor är utrikespolitik, och om de bör hanteras på statlig eller kommunal nivå. Kammarrättens beslut innebär dock att fristadsfrågor, likt andra asylfrågor, är en kommunal angelägenhet – oavsett orsak till behovet av fristad. Anna Livion Ingvarsson understryker också att kommuner har kulturpolitiska uppdrag inom vilka det kan rymmas utställningar som uttrycker kritik mot förtryckande regimer eller organisationer

– Utan att detta räknas som utrikespolitik, säger hon, men tillägger att hon samtidigt finner en saknad i expertisen kring bildkonstnärers behov av fristad.

Narek Aghajanyan, konstnär.
Narek Aghajanyan, konstnär.

– Samtidigt är det problematiskt att särskilja konstnärliga metoder åt, då det inte sällan förekommer flera medier i ett konstnärskap. Sedan går det heller inte att bortse från att det är särskilda förhållanden i varje land som en person är verksam i, vilket i sin tur påverkar huruvida och på vilka vis deras frihet inskränks. Därför är det viktigt att lyssna på de kontakter som finns.

En av dessa kontakter är just Gävle Konstcentrum, som inte ensamt kommer att driva stadens fristadsverksamhet, men som likväl kommer att bistå med professionella resurser och kontakter för konstnärerna.

 

KONSTNÄRSDRIVEN FRISTAD I MALMÖ

Vid sidan av det officiella fristadssystemet finns idag också konstnärsdrivna fristäder. I stället för att hantera migrationsfrågor upplåter dessa plattformar utrymmen för personer som inte är hotade till livet, men som likväl behöver andrum och rörelseyta för en verksamhet som är begränsad i hemlandet. Det gör bland annat nätverken Free Dimension i New York och HIAP i Helsingfors, två initiativ som Malmökonstnären Lisa Nyberg vill föra vidare på hemmaplan. Tillsammans med EvaMarie Lindahl och Sebastian Dahlqvist kallade hon i förra veckan till ett öppet möte för att «undersöka möjligheten för det fria kulturlivet att med gemensamma krafter driva ett fristadsprogram för bildkonstnärer i Malmö.» Med konstnärdrivna ateljékollektiv, kollektiverkstäder, gallerier och konstnärer hoppades de finna en grupp som tillsammans kan driva ett fristadsprogram. Resultatet blev en arbetsgrupp på tio personer. När Kunstktitikk talar med Nyberg dagen efter mötet, understryker hon behovet av att bredda diskussionen om yttrandefrihet.

Anteckningar från mötet i Malmö. Foto: EvaMarie Lindahl.
Anteckningar från mötet i Malmö. Foto: EvaMarie Lindahl.

– Idén om samtidskonsten som internationell måste kunna handla om mer än biennaler. De kollegor i Ungern, Ukraina eller Ryssland, som själva inte kan utöva fritt är viktigare som utgångspunkt för ett samtal om yttrandefrihet än Lars Vilks eller Dan Park, säger Nyberg, men tillägger att vi samtidigt är under press även i Sverige. Hon hänvisar här till Sverigedemokraternas kulturpolitiska program, som i hennes mening handlar just om att begränsa konst- och kulturutövare.

– Utvecklingen kan plötsligt bli drastisk, och det här är en solidarisk handling för de som redan är i situationer av förtryck eller censur. Det är ett konkret sätt att göra något, säger Nyberg. Eftersom hon ser det mesta hon gör som en del av sin praktik, vill hon inte heller definiera vad som är konstnärliga handlingar. Däremot vill hon understryka att verksamheten i sig inte är ett konstverk.

– Det är en kollegial och medmänsklig handling.

Målet är att bygga upp en plattform som i stället för att etableras på kommunal eller regional nivå, grundar sig i verksamma kulturutövares och kulturförmedlares perspektiv.

– Det är en annan sak att bjudas in av en kollega, än att få inbjudan från en stad eller kommun, förklarar Nyberg, som menar att det först i framtiden finns tankar om att inkludera större institutioner, och sedan även Malmö stad.

– Vi talar om fristaden som ett andrum, en paus från förtryck eller en paus för uttryck, säger Nyberg och understryker att även konstnärer verksamma i länder varifrån personer inte lika ofta beviljas asyl i Sverige, likväl kan ha behov av att under en period verka i ett tryggare rum, vilket en fristad kan vara.

– Det här är handlingar som vi gör i egenskap av konstnärer i den situation som vi idag befinner oss i. Det är ett konkret sätt att göra något, menar Nyberg.

– Vi vill först utbilda oss själva, för att kunna bygga upp något långsiktigt och värdefullt, säger Nyberg, och förklarar att det tidigast i höst kan bli aktuellt med en konstnärsdriven fristadsresidens i Malmö. Då hoppas hon att arbetsgruppen har upparbetat den kompetens som behövs för att lägga grunden för en plattform.

 

VIKTEN AV ETT KOLLEGIALT SAMMANHANG

I augusti ansvarar Malmö stad för fristadskonferensen Safe Havens for Artists at Risk – a Minority Perspective, ett nätverksmöte för organisationer, städer, myndigheter och aktivister som arbetar med vad de gemensamt kallar för «human rights defenders in the arts».

– Orsaken till att vi har minoriteter som fokus är att det finns en stor risk att vissa röster annars inte hörs, säger Fredrik Elg, tillförordnad utvecklingschef på Kulturförvaltningen i Malmö och tidigare Kulturrådets projektledare för fristäder och syftar på människor vars berättelser inte sällan behandlas av andra utövare.

Naeimeh Doostdar.
Naeimeh Doostdar, poet och journalist.

Malmö stad tog emot sin första fristadsförfattare 2010, och i samband med ICORNs breddning av fristadskonstnärens möjliga verksamhet 2014 initierades även ett andra fristadsprogram där man bjöd in den egyptiske musiker Ramy Essam. Nästa person anländer inom kort, men det är av säkerhetsskäl är ännu inte offentligt vem detta är, men Fredrik Elg är mycket positiv till att det konstnärsdrivna initiativet i staden möjliggör att inte bara institutioner eller kommuner, utan även enskilda konstnärer eller plattformar engagerar sig.

– Vi har redan från början varit noga med att ge våra fristadsgäster tillgång till nätverk inom det oberoende kulturlivet, just för att de skall kunna ha distans till kommunens tjänstemän. Det är alltid en bärkraft att en regimkritisk person, med ibland bristande förtroende för myndigheter, inte bara bjuds in av just sådana. Att på så vis inte stå till svars inför eller på annat vis vara beroende av sin värd tror jag är relevant för en person i fristad, säger Elg, som understryker att Malmö stad därför aktivt arbetar för att involvera det fria, oberoende kulturlivet i arbetet. Därför kommer Malmös nästkommande fristadsförfattare, -musiker eller -konstnär att tas emot i samråd med det nya Malmönätverket.

– Vi kan mycket väl ta in en bildkonstnär, serietecknare eller filmare nästa gång, säger Elg, som menar att det viktigaste är att det finns en stark kollegial och social bas för den som kommer till Malmö.

Journalisten och poeten Naeimeh Doostdar har nyligen avslutat sitt fristadsförfattarskap i Malmö. Hon menar att det beror mycket på situationen i den kommun som en person kommer till, om det är den aktivistiska eller den institutionella hjälpen som är att föredra.

– Om det finns en god infrastruktur vad gäller sociala och kollegiala kontakter, så kan det vara till fördel för ett kommande uppehållstillstånd, eller för ett förlängt arbetstillstånd, säger hon och förklarar att det var så det gick till för henne.

– Jag hade tur att få en mindre anställning som koordinator för fristadsprogrammet i Malmö, och bredvid det kunde jag visa på min verksamhet som frilansskribent. Det hjälpte mig att få förlängt arbetstillstånd, men jag funderar på hur det är för en konstnär – som inte alltid har samma möjligheter att få betalt för sitt arbete.

Doostdar förstår det nya Malmöinitiativets idébakgrund, men understryker samtidigt att hon aldrig har upplevt påtryckningar eller önskemål från Malmö stads sida, vilket hon vet har förkommit i en annan svensk stad.

– Fördelen med en institutionell bas är att resurserna ofta kan sträcka sig längre, och underlätta professionella kontakter och utrymmen, samt ge förutsättningar för en vidare planerad vistelse i landet, säger Doostdar, men tillägger att hon stöttar alla initiativ som verkar för att främja konstnärlig verksamhet.

– Om så inte för att ge uppehållstillstånd, så en paus från ett begränsande sammanhang. Även den som inte flyr för sitt liv behöver support och uppmuntran.

Installationsvy från Gävle konstcentrums aktuella utställning med filmaren Roy Andersson. Foto István Borbás.
Installationsvy från Gävle Konstcentrums aktuella utställning med filmaren Roy Andersson. Foto: István Borbás.

Læserindlæg