Trots att en instrumentaliserad konstsyn har fått ett allt starkare fotfäste i samhället, och trots att vi nu genomlever extremt omvälvande sociala och politiska omständigheterna, så visar Bildkonstakademins examensutställning Kuvan Kevät prov på konstens inneboende resiliens och bärkraftighet.
Traditionellt sett är en masterutställning möjlig att likställa med ett gesällprov. Gesällnivån är den andra perioden av grundutbildningen. En mångårig lärlingstid har åtföljts av denna fördjupande fas, där kunnande, kunskaper och praktisk erfarenhet testas på ett mångsidigt sätt. Nu återstår provet, beviset för att man nått målet, att självständigt möta världens krav på mästerlighet. Det egna genomarbetade konstnärskapet skall bära yrkeskunskapen, färdigheterna och det konstnärliga uttrycket in i professionen.
Gesällprovet måste också ses som en granskning av kvaliteten på lärosätet, då det synliggör nivån på de mästare som lett gesällerna. Bildkonstakademin har gått in i en ny fas som lärosäte, då man då man efter åratal av institutionella och strukturella svagheter börjar få ett stadigare fotfäste både organisatoriskt inom Konstuniversitetet. Man har också fått en permanent adress i en byggnad särskilt anpassad för akademins verksamhet. Byggnaden i Sörnäs invigdes i början av året. Den kallas för Kvarnen, med referens till kvarnen, sädessilon och bageriverksamheten i de omgivande forna industrikvarteren från början av seklet 1900.
Jämfört med de senaste årens provisoriska lokallösningar är utrymmena avgörande för hur verken framstår för publiken. Att ha en hemvist har stor betydelse. En plats som kan identifieras. De totalt fyrtio slutarbeten som visas kan ändå inte jämkas samman inom några förutfattade premisser. Det vi möter är blandade uttryck som baseras på subjektiva erfarenheter och individualiserade berättelser. Det är befriande att uppfatta att en mångfald av röster samsas, och att rösterna i de allra flesta fall har en antydan till, om än inte helt, utvecklad egen artikulation. Konsten framstår i första hand som ett rum för frihet och utveckling.
Utställningen breder till största delen ut sig på byggnadens första plan, i det stora galleriutrymmet med högt i tak och stort ljusinsläpp. Utrymmet tillåter mångsidiga parallella presentationslösningar utan större krockar.
Måleriet har varit en av akademins grundstenar genom dess historia. Några målare väcker min nyfikenhet genom sina helhetsgrepp som går utöver ytan. Venla Ekbom målar i skir luftighet, en pastellfärgad värld i stora gester. På golvet framför målningen står en rad små fragmentariska keramiska figurer som om de lösgjort sig ur dukens yta. Kaija Huotari arbetar å sin sida med uppskuren duk, men snarare dekorativt än brutalt. Hon svänger, vrider och materialiserar bilden, dels låter hon den flöda över, dels stänger hon in bilden i rumsindelande ramar.
Gränsgången mellan måleri och skulptur i ett oerhört precist och estetiskt skarpt genomförande möter oss i Xiao Zhiyus installation. Ett enormt draperi av aluminiumplåt avskärmar en serie målningar, dels på väggen, dels plant presenterat, som en bordskiva. Målningarna föreställer en boksamling, textstycken, fragmentariska berättelser. Här handlar det om skicklig materialhantering, ett poetiskt illusionistiskt spel med eleganta glidningar av betydelseformationer.
I ett mindre rum intill det stora galleriet har Laura Pakarinen brett ut en multimedial installation som karakteriseras av repetitiva gester. Upprepningar av en bild på en häst, Pakarinens mors häst Piirto. En diaprojicering rör sig över rummet väggar. Det är flyktigheten av tid, minnen, skiftande, undflyende förbipasserande. Poetiskt, samtidigt enkelt.
Flera av examinanderna har satt sin tillit till textbaserade verk. I utställningen finns spår av en uppförd performance, poesistycken, en hög papper med tättskrivna rader om livserfarenheter. Lauri Lähteenmäki har skrivit skogens berättelse. I en bok samlas bilder av dokumenterade kalhyggen, kritik av den nationella skogspolitiken. Skogen har huvudrollen även i Essi Pitkänens skulpturserie. Dekorativa figurer har skurits ut ur råa trädstammar likt skogsälvor. Lekfullheten återkommer i flera skulpturala verk, särskilt i Nathalie Seifert Eliassens stora skulptural fontän upp i stora trapphuset. Här framställer gipsavgjutningar av kvinnobröst en lek med sensualiteten. Vid mitt besök var verket mycket lockade för flera barn.
På plan två finns det politiska inflikat såväl i verk som i rummet. Det är närvarande, naturaliserat delaktigt i en vardaglig situation, invävt även om det är också är explicit. Simone Gisela Webers installation med ett spelinbjudande trumset – ett annat verk som lockade besökande barn – förstärker det akustiskt omöjliga utrymmet. Trapphuset är omgivet av skrymslen och korridorer fyllda av överloppsstolar och lagrade material. Det här är inte tänkt som offentliga utrymmen för besökare. De utställda konstverken måste samsas med spår av kritik om trångboddhet, pågående försök till lösningar, i ett fortgående kaos.
Det verk som starkast ger associationer till hotbilderna och osäkerheten som nu omger oss alla, visar sig vara ett fullständigt avdramatiserat och samtidigt oerhört laddat ljudverk. Starkt, hårt och motbjudande möter det oss i ett fönsterlöst rum. På golvet ligger en smutsig madrass, spåret av mänsklig närvaro. I stora högtalare hör jag när ett klinkande piano övergår i en kvinnorösts försök till att uttala något. Stumhet, motstånd, skräck. Ville Laurinkoskis ljudverk är 14 minuter långt, men några sekunder i rummet räcker.
Arkitektoniskt fortsätter byggnaden uppåt i korsande trappor, på ett arbetsamt och märkligt osmidigt sätt. Efter en lång spiraltrappa når man till slut det översta planet på en tidigare sädessilo, nu kallad Fyren. Interiören är lämnad skrovlig, höga väggar i rå betong, som likt en fyr har fönstergluggar i alla riktningar. I sin grovhet fungerar mötet med Roy Boswells och Liisa Mudist arbeten. De smälter in på grund av sin materialitet, vilket gör att det inte är intressant att ens separera dem. Artikulationerna går samman, verken finns tillsammans med rummet.
Byggnaden upplöses till slut ut på en stor takterrass, som har starka implikationer till italiensk 1930-talsarkitektur. Här öppnas vyerna upp mot staden, mot havet och över landskapet. Ett sjok av blåfärgade textilier vajar i vinden. Xin Yli-Rekolas installation markerar här inget annat, en erfarenhet av luftdraget.
Kvarnen är ingen enkel byggnad, den ger motstånd vilket i sig kan vara givande. På samma sätt som de utställda verken söker hitta sina platser på alla plan är hela akademin i en ny inkörningsfas. Gesällprovet är avlagt, men en konstnärlig utveckling kan endast formellt sägas vara över genom examinationen. Troligtvis kommer flera av de fyrtio examinanderna att hitta andra vägar att försörja sig än genom ett fritt utövat konstnärskap. Utsikten mot framtiden är lika osäker som den är öppen. Konsten garanterar inget annat.