Grupputställningen som utkast till ett samtal

EMMA-museet i finländska Esbo firar tio år med en utställningsserie om tid, blick och avtryck av mänskliga villkor. Första upplagan pendlar mellan utmaning och tröghet.

Erwin Olaf, Berlin, Clärchens Ballhaus Mitte – 10th of July 2012. Gallery Wagner and Partner, Berlin ©Erwin Olaf.
Erwin Olaf, Berlin, Clärchens Ballhaus Mitte – 10th of July 2012. Gallery Wagner and Partner, Berlin © Erwin Olaf.

Esbo moderna konstmuseum – EMMA – öppnade för 10 år sedan i Finlands näst största stad Esbo, och har först nyligen börjat bli känt i vidare kretsar som en kvalitativ aktör i det finländska konstlivet. Trots att staden är en del av huvudstadsregionen, har den stora konstpubliken och kulturturisterna hittills haft svårt att hitta museet. Den länge planerade utbyggnaden av Helsingfors tunnelbana är i dagsläget ett byggfiasko, vilket har ökat kraven på tålmodigt och långsiktigt publikarbete.

När EMMA öppnade 2006 diskuterades valet av namnet. Ett museum för modern konst uppfattades till skillnad från museer för samtida konst representera ett brett historiskt perspektiv. Detta har manifesterats genom institutionella samarbeten kring internationella namn som Kazimir Malevitj, Salvador Dalí och Antoni Tàpies, med inslag av intressanta presentationer av bland andra Shirin Neshat, Anette Messager och Yang Fu Dong. Den mest aktuella samtiden har hittills varit representerad av den privata samling, Saastamoinen, som står för den stora delen av museets samlingar. Här har inköp och presentationer av ny finländsk konst kontinuerligt och gediget uppdaterat samtiden på ett tacknämligt sätt.

Elly Strik, Bridge. Foto: Peter Cox.
Elly Strik, Bridge. Foto: Peter Cox.

Nu firas det första decenniet med museets första internationella grupputställning. Den påbörjar en ny utställningsserie med titeln På spaning efter nutiden, som planeras att återkomma kontinuerligt med 3–4 års intervaller. Museichefen Pilvi Kalhama tycks ha som ambition att serien sa fungera som en «pulsmätare» på samtiden, som hittills i Finland varit de sk. ARS-utställningarnas uppgift.

Den nya utställningen ger dock anledning till att fundera inte enbart på idén om det samtida, men även på mer metodologiska frågor om grupputställningen som format. 23 konstnärer har bjudits med, en grupp som är representativ för samtidens diversifierade ursprung och konstnärliga praktiker.  

Curatorernas ambition är att «studera vilken slags människa som befolkar den globala digitala världen och vilket förhållande till omgivningen, sig själv och andra människor hen har.» Tre teman har rubricerats på engelska. The New Me påstås beskriva hur vi idag utvecklar oss själva och vår identitet med extrema metoder. Digital Mankind sägs behandla hur digitaliseringen inte enbart förändrar individen utan hela mänskligheten. Nature Kingdom sägs berätta om hur kraftfullt människan försöker fängsla naturen och djurriket utan att alltid lyckas med det.

Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA
Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA

Det handlar alltså återigen om den geologiska era då allt på jorden genomsyras av människans verksamhet, främst som störningar av naturliga ekosystem. Det är också en tid då allt kan uppfattas som post-: postinternet, posthumanism, postrepresentationalitet, postvisualitet, och så vidare.

Genom att kalla den nya utställningsserien På spaning efter nutiden hänvisar man till författaren och kulturpersonligheten Olavi Paavolainen (1903–1964) och hans essäsamling med samma namn, Nykyaikaa etsimässä, från 1929. Paavolainen, med baltiska, svenska och karelska rötter, representerar den mytiska modernismen i ett finländskt perspektiv, där tiden är en öppen möjlighet. Men den som granskar Paavolainen ser att han också står för fiktionens ambivalens, det heroiska narrativets fallgropar och ett spel med identiteter.

Elke Silvia Krystufek, Zac Posen. 2009, vŠrikynŠ paperille, 70x50cm. Nykyaikaa etsimŠssŠ -nŠyttely, EMMA. Kuva: Ari Karttunen/EMMA
Elke Silvia Krystufek, Zac Posen, 2009. Foto: Ari Karttunen / EMMA.

Denna mångdimensionerade förståelse av nutid syns inte i utställningens retorik. Att den har installerats med överdrivet pedagogiskt laddade och storstilat associativa väggtexter, och en tung och stel arkitektonisk disposition, hindrar mycket av det spel mellan verken som skulle ha kunnat äga rum. Paavolainens anda kan i större mån kopplas till utställningens enskilda konstnärer. Elke Silvia Krystufek, Elly Strik och Akram Zataaris verk kan ses utifrån idén om en ambivalent fiktionalisering, likaså de yngre finländska konstnärerna Artor Jesus Inkerös och Saija Kassinens arbeten. Spelet med jagets roller i dialog med avbildandets teknologiska retoriker framstår i en spänd enkelhet, exempelvis i Kassinens interaktiva digitala tablåer, där betraktaren suggestivt tas med i berättelsen genom flera sinnen.

Många viktiga konstnärskap finns med. Namn som Klara Kristalova, Berlinde de Bruyckere, Harun Farocki och Camille Henrot har sällan setts i finländska presentationer. Med här finns även gedigna finländska konstnärer som Sasha Huber och Anne Tompuri. Den sistnämndas svarttonade målerisvit med naturassociationer är ett starkt inslag i utställningen. Tompuri lyckas spela på en klassisk inhemsk sublim skogsmystik, samtidigt som hon endast erbjuder ett okänt mörker.

Anne Tompuri, Tiheän pimeän läpi - raja. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA
Anne Tompuri, Tiheän pimeän läpi – raja. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA

Men helheten ger ändå intrycket av ett curatoriellt grepp som plockat med lite av varje, snarare än en fördjupande analytiskt genomtänkt strategi. Bland annat känns Jonathan Monks kalenderhanddukar tilltvingat komiska, Berglind Jóna Hlynsdóttir flygplansassocierade installation försvinner och Ben Okris poesi lämnas i ett kontextuellt glapp.

I På spaning efter nutiden visar grupputställningen sig återigen som en krävande presentationsform. Här avslöjas obarmhärtigt svaga curatoriella grepp, arkitekturens outnyttjade kvaliteter och missade möjligheter till konstnärliga dialoger. Utställningen erbjuder i sin otydlighet ändå ett tänkvärt tuggmotstånd. EMMA har tagit sig in i samtiden på ett sätt som inte tidigare skett, och urvalet av konstnärer är tillräckligt brett för att tillgodose samtalet med kvalitativt konstnärligt material. På spaning efter nutiden fungerar bäst om man glömmer curateringen, bortser från idén om utställningens regi och ser den som ett öppet förslag för samtida samtal.

David Altmejd, The Orbit. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA.
David Altmejd, The Orbit. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA.
Pascale Marthine Tayou, Plastic Tree. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA
Pascale Marthine Tayou, Plastic Tree. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA.
Camille Henrot, Grosse Fatigue. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA.
Camille Henrot, Grosse Fatigue. Installationsbild från På spaning efter nutiden, 2016. Foto: Ari Karttunen / EMMA.

Læserindlæg