Höstsonaten – Sverige

Modernautställningen och Luleåbiennalen hör till höjdpunkterna under en säsong då Stockholms konstkarta ritas om och flera av landets tyngsta institutioner får nya chefer.

Behzad Khosravi Noori, Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren, 2018. Visas på Marabouparken den 15 september.

Den svenska konsthösten kommer med en rad chefsbyten på flera av landets tyngsta institutioner. För det första återinvigs Nationalmuseum med konsthistorikern Susanna Petterson som ny överintendent. Med tanke på att museet har varit stängt för ombyggnad sedan 2013, så hade många säkert hoppats på något mer omvälvande än vad som ser ut att bli en konventionell omhängning av samlingarna och en utställning med John Singer Sargent (1856–1925). Men Petterson tillträdde sin tjänst för mindre än en månad sedan, och får möjlighet att sätta sin prägel på museet de närmaste åren. Större utställningsytor och ny färgsättning utlovas när museet invigs den 13 oktober.

Mer avgörande för det samtida konstlivet är att Moderna museets överintendent Daniel Birnbaum slutar vid årsskiftet för att istället bli chef för Acute Art, en privat produktionsplattform för virtual reality-baserad konst i London. Steget från ett statligt museum till IT-branschen kan tyckas långt, men idén om en konst som distribueras via appar och smarta telefoner kan också ses som en logisk fortsättning på den linje som Birnbaum har drivit på Moderna under de senaste åtta åren, och som har utmärkts av post-nationella grupputställningar och globala varumärkeskonstnärer som Olafur Eliasson, Jeff Koons och Marina Abramović.

Idén att göra konsten tillgänglig för alla – överallt, hela tiden – skulle då vara i linje med samtida affärsmodeller som strävar efter att hitta ständigt nya sätt att integrera människor med den globala marknadens digitala flöden och nätverk. Kanske betyder rekryteringen av Birnbaum att en oavbrutet tillgänglig dygnet runt-konsumtion nu står för ett definitivt genombrott även i konstlivet?

Anton Vidokle, The Communist Revolution Was Caused By the Sun (stillbild), 2015. Visas på Tensta Konsthall den 30 oktober.

Några som inte kan dra sig undan till en priviligierad IT-bubbla är curatorerna för Modernautställningen den 20 oktober. Museets intendent Joa Ljungberg har tagit hjälp av konstnären Santiago Mostyn för att presentera närmare 40 konstnärer «knutna till den svenska konstscenen». Utställningsformatet har sitt ursprung i Svenska Hjärtan (2002) som tog fasta på hur globalisering och migration hade utvidgat vem som ingick i kategorin svensk. Den diskussionen tonades ned i efterföljande upplagor, men blir svår att undvika hösten 2018 då samhällsdebatten har kantrat mot reaktionär identitetspolitik och nationalism. 

Detta blir höstens viktigaste händelse på Moderna, som i övrigt satsar på ännu ett projekt om sin egen historia i form av en utställning om Andy Warhols första separatutställning, som ägde rum på museet 1968. På Moderna i Malmö öppnas den 29 september en utställning med Rosmarie Trockel, curaterad av filialchefen Iris Müller-Westerman.

Även Index har fått en ny chef i Marti Manen som nyligen efterträdde Axel Wieder. Den förre chefens program varar emellertid till slutet av november, i form av grupputställningen And Tomorrow And som öppnade förra veckan. Under Wieders ledning (2014–2018) har Index förlorat en del av den lokala prägel och identitet som tidigare gjorde den lilla konsthallen till en av landets mest tongivande. Idag upplever nog många Index position som oklar. Det är inte längre platsen som låter publiken få syn på nya tendenser eller där det är avgörande för unga konstnärer att ställa ut tidigt i karriären. Så var är det? Det får Manen ta tag i när hans program inleds i november.

Ytterligare två av stadens konsthallar – Marabouparken i Sundbyberg och Tensta konsthall – får ny ledning vid årsskiftet. Bettina Perhsson slutar på Marabouparken för att istället ta över ledningen för Kalmar Konstmuseum, medan Maria Lind går vidare till nya äventyr efter att sedan 2010 ha drivit ett uppmärksammat program i Tensta. Att fylla Linds stilettskor blir svårt, men konsthallen är inte heller identisk med hennes modell för att kombinera internationell samtidskonst med förortens specifika sociala och politiska villkor. En tidigare chef, som den lokalt förankrade grundaren Gregor Wroblewski, stod för en helt annan typ av verksamhet som många betraktade som framgångsrik då. Att anlita en Maria Lind-epigon vore hur som helst det sämsta alternativet om Tensta ska förbli en viktig plats i svenskt konstliv. 

Installationsvy med verk av Éva Mag, från NyMaterialismer på Bonniers konsthall. Foto: Jean-Baptiste Berangér

Till dess bjuder Linds sista säsong i Tensta på en utställning med en av fixstjärnorna ur den franska 90-talsgenerationen, Phillipe Parreno (datum ej satt), samt, från den 30 oktober, e-flux-grundaren Anton Vidokles filmtrilogi om den ryska «kosmismen» med dess idé om universell jämlikhet och evigt liv för alla. Dessutom utlovas gästspel av filosofen Boris Groys.

Separatutställningen är för övrigt det givna formatet på de flesta av landets medelstora konsthallar. På Marabouparken visas den Stockholmsbaserade, iranske konstnären Behzad Khosravi Nooris första utställning på en svensk institution: Professor Balthazar och monumentet över den osynliga medborgaren öppnar den 15 september. Samma dag inviger Malmö konsthall en retrospektiv med Maria Lindberg, som slog igenom med ett underfundigt måleri på 90-talet men som har varit en mindre aktiv utställare på senare år.

Parallellt visar konsthallen en utställning med Jacqueline de Jong och Situationist Times som hon redigerade mellan 1962 och 1967. Utställningen curateras av den norske konsthistorikern och Kunstkritikk-medarbetaren Ellef Prestsaeter tillsammans med bokhandeln Torpedo, och öppnar den 15 september.

I övrigt är det lite idétorka på institutionerna. Bonniers konsthall visar en grupputställning med den föga originella titeln Nymaterialismer, som de sedan följer upp med Dora García (som just nu ställer ut på Tensta konsthall). Den första öppnar den 05 september, medan Garcia visas från den 05 december. Lunds konsthall ställer den 17 november ut den samiska textilkonstnären Britta Marakatt-Labba, som visades på Gävle konstcentrum i våras. Innan dess, den 08 september, visas den lite mer oväntade Fantomberättelser. Ledmotiv från det postsovjetiska Asien med konst från dagens Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan. Om inte annat, en möjlighet att se konst från en region som annars inte uppmärksammas så ofta här.

Susanne Winterling, Vertex, 2015–.

I Malmö är det annars de självorganiserade initiativen som står för höstens mer spännande inslag. Skånes Konstförening och Lilith Performance Studio väcker intresse på olika sätt: Lilith genom att braskande utlova ett «megaperformance» av den amerikanska konstnären Molly Lowe som bland annat inbegriper ett fotbollsspel med tjugo spelare i «naturlig storlek». Konstföreningen genom en varsamt formulerad inbjudan till en grupputställning om migration i en tid av stängda gränser och växande nationalism. Performancet Game Over har premiär den 06 oktober, medan utställningen No Country Like öppnar den 07 september.

Dessutom fyller en av Malmös mest mångsidiga utställningsplatser, Signal, 20 år, vilket firas med en säsong kantad av «födelsedagspresenter» av speciellt inbjudna gäster. Först ut är Malmö-baserade Alta Art Space som har ställt samman en grupputställning som öppnar på Signal den 14 september. Alta Art Space samarbetar även med Galleri CC om en grupputställning som visas i bådas lokaler med start nu på fredag, den 31 augusti.

Även Göteborg finns en nybyggaranda med bland annat nystartade Galleri Cora Hillebrand, som invigdes med målaren Fredrik Åkum i augusti, och en ny konsthall i regi av ICIA, som drivs av Anna van der Vliet och Anna Bloch och tidigare har ägnat sig åt ambulerande projekt och konst i det offentliga rummet. ICIA’s nya lokaler ligger på Ringön, ett småskaligt industriområde med konstnärsateljéer i Göteborgs hamn. Det hela smygöppnar på lördag, den 1 september, med en grupputställning med konstnärer som är verksamma i huset.

Gunnel Wåhlstrand, The End of July, 2018. Visas på Andréhn-Schiptjenko den 4 oktober.

En motsvarande energi som den i Göteborg och Malmö, med nya initiativ och samarbeten, känns mer ovanlig i Stockholm (höga hyror och en kulturpolitik som har prioriterat stora aktörer över självorganiserade initiativ framförs ofta som bakomliggande orsaker). Men självfallet händer en del även här. Som den gamla panncentralen Kummelholmen i Vårberg som sedan några år tillbaka är en aktiv utställningsplats. I höst visar man inte mindre än två utställningar i rad med monumentalskulptören Lars Kleen. Den första öppnar den 08 september.

Frågan är om vi inte är på väg att se slutet för Stockholms gallerikluster på Hudiksvallsgatan. I våras lämnade Galleri Flach sina lokaler, för att återuppstå med tillfälliga utställningar på Konstakademin på Fredsgatan. Nordenhake har startat ett alternativt projektrum i en annan del av staden. Och förra veckan gick Andréhn-Schiptjenko ut med att de flyttar efter 11 år på samma adress. Var de ska husera nu är inte känt, men den 04 oktober inviger de sitt nya galleri med tuschvirtuosen Gunnel Wåhlstrand. Galleriscenen kommer inte att vara sig lik framöver. Även Loyal Gallery öppnar på ny adress den 20 september.

Till sist ser en av höstens mest angelägna utställningar ut att bli Luleåbiennalen, som väckts till liv efter att ha legat i träda under några år. Ny huvudman är Konstfrämjandet vars medlemsbaserade verksamhet runt om i landet förhoppningsvis kan garantera den stabilitet och kontinuitet som biennalen behöver. Ett engagemang i Norrbottens historia och landskap genomsyrar de unga curatorerna Asrin Haidari, Emily Fahlén och Thomas Häméns utställningskoncept, som förgrenar sig mellan Luleå, Jokkmokk, Boden och Kiruna, och dessutom rymmer en egen tidning, Lulu-Journalen, och en anti-fascistisk konferens. Biennalen öppnar den 17 november och har säsongens mest aktuella tema: «mörker» som geografisk och politisk realitet.

Lars Kleen ställer ut på Kummelholmen i Vårberg den 08 september. Här Krigsseglarnas monument (1997) i Göteborgs hamn. Bild: Wikimedia commons.

Læserindlæg