På lördag öppnar Miriam Bäckströms utställning New Enter Image på Marabouparken i Sundbyberg. Hon visar sex storskaliga textila verk som undersöker hur verkligheten iscensätts, kognitivt och optiskt. Bilderna föreställer detaljer av föremål och ytor i förvridna skalor. Bakgrunden är att Bäckström de senaste fyra åren har arbetat med en offentlig gestaltning i form av en 50 meter i lång gobeläng för Karolinska Institutet i Stockholm. Arbetet har inneburit många försök och tekniska experiment för att lyckas.
– För att ta itu med Karolinska behövde jag göra de verken som jag visar på Marabouparken, för att förstå teknikens och processens möjligheter. I det arbetet uppenbarades helt nya saker, som jag väldigt snabbt började arbeta mer med. Jag bestämde mig för att göra sju gobelänger, som är ett slags närstudier av perception. Hur skapar man en stillbild som kan ge känslan av en rörlig bild?
Textil är inget nytt medium för Bäckström, utan hon betraktar verken som djupt sammankopplade med filmen.
– För mig är gobelängerna så detaljrika att det känns som att de innehåller lika mycket information som en film. Jag har hittat en kamera och en mjukvara som gör att jag kan komma väldigt nära föremålen. Men samtidigt blir det en uppblandning av tekniker och material till en gräns då jag inte riktigt gör skillnad mellan dem längre. Jag vill skapa en flytande arkitektur genom rummet. Därför är verken inte placerade på väggarna, utan hänger i en egen rumslighet.
I Moderna Museets samling finns sedan några år ett av Bäckströms tidigaste textila experiment, den kalejdoskopiskt uppbrutna kompositionen Smile As If We Have Already Won från 2012.
– Jag ville med den gobelängen tvinga betraktaren att röra sig för att se hela verket, för att på så vis upptäcka att det inte finns en ideal plats för att se bilden. Att gå bort från ett centralperspektiv som utgår från en punkt, där bara en sanning får plats. När jag gjorde den såg jag hur rörelsen mellan att se detaljerna och helheten förhindrar den perfekta positionen för att betrakta verket. Vilket kanske även gäller samtiden i stort.
Intresset för perception har varit en del av Miriam Bäckströms arbete sedan hon på 1990-talet slog igenom med ett fotografi som på olika sätt visade teatrala iscensättningar av verkligheten. Men under de senaste åren har intresset för perception och materialitet synts tydligare i verken, som dessutom vuxit markant i format, från de små väggfasta fotografierna i hennes mest kända serie Scenografier (1996–2002). Men enligt Bäckström är formatet inget nytt i hennes praktik.
– Om man arbetar mycket med film, som jag har gjort, så arbetar man redan med ett stort format. Projektionen är en stor bild. Min första gobeläng, Motsatsen till mig är jag (2011) med skådespelaren Börje Ahlstedt liggandes i soffan, var en del av ett arbete där jag försöker utveckla nya karaktärer. I detta fall Börje som Pierrot, i en kostym som återskapats efter Antoine Watteaus målning Gilles och i en väv med väldigt stort format (10 m x 2,9 m). Man ska få känslan att man kan gå in i bilden. Lite som när jag arbetar med text, att man kommer in i språket. Gobelängerna känns för mig så detaljrika så det fungerar som ett slags projektioner.
På Marabouparken visas också Bäckströms film Som man brukar säga (2017), en iscensättning med sex skådespelare framför en publik. Skådespelarna har tilldelats var sin karaktär, utan att på förhand få veta vem de ska spela och utan möjlighet att läsa manus eller repetera. En stor del av Bäckströms konstnärliga process under de senaste åren har handlat just om att skriva.
– Jag upptäckte att när jag skriver så måste jag gestalta det som skrivs i bild, och när jag jobbar med bild måste jag skriva om det. Det är den rundgången som jag har börjat förstå de senaste åren. Jag känner mig nästan som en ny mjukvara som upplöser språket. Det blir mycket fragmenterat och stolpigt, nästan som en dator som försöker uttrycka sig. Skrivandet är ett samlande av material, fragment och texter. Ord från folk runtomkring mig. En ny mjukvara som ska utveckla språket. Men jag mår också bäst när jag får skriva, tror jag.
Vad tycker du personligen om fotografiets ställning idag?
– När alla blev fotografer på 2000-talet, då mobilen blev en kamera, blev det visuella språket tillgängligt för alla. Det är en revolution. Jag har påverkats av detta genom att det blivit allt tydligare att vi lever i en parallell verklighet som är helt igenom konstruerad. Och numera spenderar vi lika mycket tid där som i den fysiska världen. Det är en artificiell bildvärld som håller på att bygga upp sig själv, som utvecklar nya språk som intresserar mig. Jag tror att dagens situation kan liknas vid filmens födelse, och den revolution som detta innebar för hur människor såg på sig själva och på världen.
Samtidigt som Bäckström arbetar inom en perceptionskritisk tradition, så beskriver hon själv sin arbetsprocess som teorilös. De personliga experimenten får företräde framför specifika teorier
– Jag tror inte det jag håller på med är något nytt. Jag vill förstå teknikens möjligheter och begränsningar. För mig är det en stor verkstad där jag tar vad jag behöver inom det medium eller teknik som är relevant. Man är ju ett slags professionell amatör, som konstnärer. Så för mig är intressant även när en bild kraschar visuellt, men jag vill förstå när den kraschar, avslutar hon.
