För drygt sjuttio år sedan hölls två kongresser vid UNESCO:s högkvarter i Paris. Syftet var att diskutera konstkritikens roll och ansvar med andra världskriget i ryggen. Ur dessa samtal växte det internationella konstkritikersamfundet, AICA, som grundades 1949/1950 och listades under UNESCO året efter. När organisationens 70-årsjubileum gick av stapeln med en kongress i Berlin förra veckan, förde temat Art Criticism in Time of Populism and Nationalism tankarna till de inledande Pariskongresserna. Men om krisen på 40- och 50-talen hade ett namn – fascismen – så tycks den idag ha flera: otyglad marknad, teknokrati, censur och populism, för att nämna några.
Kongressen på Hamburger Bahnhof och Berlinische Galerie varade under tre dagar och samlade en polyfon rad föredrag om populism, kulturarv, censur och estetiskt omdöme. Några adresserade det politiska klimatet i allmänhet, andra lyfte springande punkter i den samtida konstkritiken. Samtliga anföranden följdes av panelsamtal, där de flesta var överens om att kritiken bör vidga sitt grepp om samhällsdebatten, utöver att ta sig an konstverket som sådant. Däremot var meningarna delade om var gränsen mellan den politiskt nödvändiga och ideologiskt riskabla konsten egentligen ska dras. Och tur var väl det.
Populism efter internet
Kongressens första dag präglades av föredrag om populismen efter internet, där kritikern Ana Teixeira Pinto, medarbetare i konsttidskrifter som Texte zur Kunst och ArtAgenda, samtalade med filosofen Oliver Marchart. Medan Marchart kartlade den politiska samtidskonsten, beskrev Teixeira Pinto hur dagens högerpopulism tenderar att döljas i estetiska gråzoner. Politisk satir och mediala debatter blandas i en meme-kultur som överskrider estetiska, politiska och moraliska gränser och stigmatiserar individer eller grupper på lättvindiga grunder.
– Vi kan inte längre förstå samspelet mellan högerpopulism, teknisk innovation och sociala medier i enbart politiska termer. Det semantiska och det materiella våldet samspelar, betonade Teixeira Pinto och menade att det är på den punkten som dagens konstkritik behöver förnyelse.
I det efterföljande panelsamtalet framhöll Marchant hur talet om populism var problematiskt, då det i värsta fall riskerar att oskadliggöra främlingsfientliga uttryck. Han menade att det är viktigt att inte sammanblanda högerns och vänsterns populism, men betonade samtidigt han att konstkritiken bör sträva efter nyanserade läsningar av konsten, snarare än att generalisera mellan höger och vänster.
Neo Rauch skiljelinje för kritiken
Så hur kan en kritik av dagens dagens högerpopulistiska estetik och meme-kultur då bedrivas? I Tyskland har konstnären Neo Rauch på senare år kommit att värdesättas högt i ultrakonservativa kretsar, vilket den tyske kulturjournalisten och kritikern Kolja Reichert var angelägen om att förstå som del av en större nationalistisk vändning i samtidskonsten. Under sitt föredrag analyserade han Rauchs måleri och apolitiska förhållande till de privata samlare som intresserar sig för hans konst, samt redogjorde för hur flera av dessa har uppenbara relationer till den alternativa högern. Under kongressens avslutande samtal mötte Reichert den tyske konsthistorikern Wolfgang Ullrich, som ansåg att Rauchs måleri kan förstås som ett försvar mot dagens konstkritik. Kritikerna borde arbeta mer sociologiskt, och idén om den autonoma kritikern bör omförhandlas, menade Ullrich.
Enligt Reichert är det tvärtom särskilt angeläget att kritikernas omdöme når ut till Rauchs publik, så att kunskap om den bristande kvaliteten och det riktade symboliska språket i hans verk kan spridas, och möjliggöra ett fördjupat samtal om varför konstnärskapet når en sådan uppskattning.
Öst och väst möttes inte
Samtalen om minneskulturer och nationalism i väst relaterades dessvärre inte till utomeuropeiska och östeuropeiska motsvarigheter. Medan exempel från Istanbul, Hongkong och Bogota samlades under samma rubrik om «politisk censur och dess inverkan på konstkritik», trängdes flera forna sovjetiska stater samman under rubriker som Konstkritik i Östeuropa och Konst och politik mellan avant-garde och propaganda. I det sistnämnda blocket redogjorde konstnären Marek Wasilewski för den polska högerpopulismens täta band till både samtidskonst och regering. Bland annat nämnde han Jacek Adamas, som i flera verk har gestaltat den välkända populistiska skrönan om att flygolyckan i Smolensk 2010 – då merparten av den polska regeringen, inklusive dåvarande president Lech Kaczynski, omkom – var en rysk kupp.
I likhet med Teixeira Pinto framhöll Wasilewski att det blivit allt svårare att särskilja höger- och vänsterpopulistisk konst, då liknande estetiskt gränsöverskridande uttryck kan förekomma hos båda.
– Idag går populisterna från att motverka konst till att förespråka sin egen, menade Wasilewski och förklarade hur detta underlättas i dagens Polen, där religiös sed är lagstadgad och enkelt kan riktas mot uttryck som «missaktar» traditionen. Hans argument understöddes av forskarduon Maja och Reuben Foukes, som med utgångspunkt i både Ungern och Polen, pekade på hur dagens politiska censur fungerar genom tex. inskränkta bidrag, vilket också gör det svårare att sätta fingret på den.
Vad gör vi med friheten?
Även i väst är debatten splittrad. Under kongressens sista dag gjorde skribenterna Antje Stahl och Julia Pelta Feldman ett gemensamt anförande utifrån Die Zeits kulturredaktör Hanno Rauterbergs nya bok Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris (Daidalos, 2019). Boken landar efter en svepande historik över det senaste decenniets konstdebatter i slutsatsen att det är vänsterns identitetspolitik det är fel på, vilket Stahl och Feldman såg som del av en problematisk tendens att generalisera kring feministisk och dekolonial kritik av kontroversiella verk. Detta ledde till en diskussion av «censur», där duon Sabeth Buchmann och Isabelle Graw varnade i för missbruk av censurbegreppet som de menade ofta sammanblandas med kritik.
– Kritiken är alltid preliminär och beroende av självrevison, vilket klingar illa med populism, där identitet snarare cementeras, menade Graw, varefter Feldman underströk hur den konstnärliga friheten – som Rauterberg menar att den politiska vänstern inkräktar på – aldrig ska tas för given.
Helgen avslutades med konstnären Andrea Marionis performance Crazy Holidays. Hans ensamma karaktär övergick från en ravande huligan till en förtvivlad aktivist, som beklagade sig inför sin analytiker, förkroppsligad av publikens många ansikten. Han kunde inte upprätthålla kritisk distans till det som pågick omkring honom. Konferensdeltagarna satt stilla, medan Teixeira Pintos ord om en gränsöverskridande frihet ekade i bakhuvudet. Givetvis gäller detta delikata gränssnitt även konstkritiken, vars uttryck internaliserar både populism och censur – även i det demokratiska väst.
Natten till fredagen sköts en 14-årig demonstrant till döds av kinesisk polis, samtidigt som landet införde maskförbud för att hindra demonstranterna i Hong Kong att undgå identifiering. Nära till tårar redogjorde kulturjournalisten Vivianne Chow för de konstnärliga uttryck som den politiska censuren i landet väcker i det offentliga rummet. Flera av aktionerna som utförs i Hong Kong lånar metoder från aktivismens internationella historia, som skrivs i annat än ord, förklarade Chow.
Under samtalets gång ljöd plötsligt Greta Thunbergs röst i publikhavet, då någon råkat klicka på det virala klippet från FN:s klimattoppmöte härom veckan: «How dare you?». Kanske måste samma fråga riktas till oss konstkritiker, men först och främst: vad är det egentligen vi inte vågar?
