Goshka Macuga fyller väggarna i Lunds konsthall med svartvita kollage vävda som tapisserier. Figurer, miljöer, konstellationer, textade plakat, opposition, reaktion, konst, juvelklirrande publik. Det är en märklig blandning.
Redan tekniken leder flera steg bakåt i historien. Här ryms helt olika slags tilltal, där varje sort verkligen skapats för att kommunicera. Den praktfulla väven brukade laddas med retorik, avsedd för stora salar, där många kunde se och imponeras. Det vilar något av offentligt skryt över det hela. Det lilla kollaget var tänkt som affisch eller på en tidningssida, gärna som avantgardiskt formuppror eller politiskt dito i tidningar som AIZ på 1920-talet.
Det retoriska greppet i kollaget korsas med den vävda storform, som närmast var avsedd för mytologiska berättelser. Direkt tilltal, med andra ord, fast avsikterna var olika. Mötet mellan dessa storheter är omtumlande.
In i Goschka Macugas gobelänger träder besökaren genom en rad dörrar. De ligger inte precis i tiden, men brer ut sig som ett rotverk under jorden, där de mest skilda tankar, tider, idéer litet överraskande förenas. Min första dörr in i Macugas vävar var på Documenta 13, 2012. I Friedericianums rotunda hängde en väldig panoramabild i svartvitt, fotografisk, uppklippt, hoppfogad, Of what is, that it is; of what is not, that it is not 1.
Ett vintrigt landskap, där en utbränd byggnad tronar på en kulle, och en orm reser sig i det närmsta bildfältet, däremellan olika grupper av människor. Några ser ut att komma från till exempel Afghanistan medan andra liknar vanliga kulturarbetare. Det är en klyfta mellan grupperna. Kulturgänget verkar nyfiket glo på människorna i förgrunden.
Det blev svårt att sätta tummen på min upplevelse. Både tekniken och bildberättelsen fångade mig. Att det otroligt nog var vävt avslöjades, då jag gick nära och bildernas fotografiska skärpa långsamt löstes upp och ersattes av konkret varp och väv i gråskala. Flimrigt.
Flimrig blev även min läsning, då den växlade mellan motivgrupperna. Den utbrända ruinen påminde om Friedericianum, vilket fick mig att tänka på bombningarna av Kassel under kriget. Och med den ingången blev människorna, som verkade komma från Afghanistan, besökare i ett ruinerat och förfallet Europa. Gapet mellan de olika grupperna såg då enormt ut. En svidande global kommentar till själva Documenta.
Så slutade min första läsning av verket. På Lunds konsthall återsåg jag vävnaden tillsammans med sitt syskon Of what is, that is; of what is not, that is not 2.
På gräsmattan framför Orangeriet, en del av utrymmet för Documenta, har grupper samlats. Åhörare ser på då Macuga själv tilldelas Bode-priset 2011. Demonstrationsplakat ligger utspridda, vilka ifrågasätter rådande ekonomiska och politiska system. Jag tänker på Occupy Wall Street. Tält, där demonstranter höll till under Documenta, är resta och blandar sig med en publik. Det är säkert inte en slump vilka som klippts in i bilden. Tycker mig känna igen Noam Chomsky. Men bryr mig inte om att nysta i vem som är vem.
Mer betydelsefullt är att denna väv gjordes för den del av Documenta som visades i Kabul. Då fattade jag att den utbrända byggnaden i väv nr 1 var från Kabul, något förstört prakthus i kolonial stil à la Friedricianum. Kabul och Kassel byte plats, så att säga. Hur fungerade det?
Det visar förstås på de gemensamma erfarenheterna av krig. Men ännu mer problematiserar de platserna. I katalogen för Lunds konsthall kommenterar Macuga upplevelserna från Documenta i Kabul – litet uppgivet: «… segregeringen av den internationella eliten från de vanliga invånarna i Kabul fick mig att undra vem jag egentligen gjorde mitt arbete för.»
Gräsmattan framför Orangeriet i Kassel skulle då kunna framstå som mindre segregerad? Macuga har befolkat den med demonstranter och kulturpersoner i en salig blandning. Det är inte okomplicerat, men känslan av grundläggande kritik är stark, där konsten fungerar som status och smörjmedel för en internationell penningelit.
Macuga går till väga som en forskare, då hon förbereder sina tapisserier. På så vis undersökte hon Picassos berömda Guernica. Vilken verkan hade den?
Den visades i Paris 1937, transporterades sedan vidare till Whitechapel Gallery i London, för att året därpå turnera i Köpenhamn, Stockholm, Oslo. Effekten blev makalös, ett nytt övertygande formspråk, en retorik klart sammanvävd med det spanska inbördeskriget, som ju var ett svidande nederlag för demokratin, och de tyska flygbombningarna av civila, som var en upprörande terrorakt. Fascismens ansikte demaskerat, om det någonsin varit täckt.
Senare bekostade Nelson Rockefeller en väv av Guernica för att hängas i FN. Där kom den att döljas av ett skynke, då Colin Powell deklarerade att Irak skulle invaderas. Alltså hade verket ännu kvar åtminstone en del av den ursprungliga kraften.
Detta ville Macuga undersöka och lånade in väven från FN för att under ett år låta den hänga i Whitechapel, där olika mindre sammankomster var planerade. Hur skulle dessa förhålla sig till Picassos motiv? Guernica blev bakgrund till både Prins William och vapenhandlare, vilket måste sägas vara något motsägelsefullt.
Macuga reser om och om igen frågan hur konst, institution och omvärld spelar ihop. Guernica-projektet redovisar hon i en tidslinje, där varje sammankomst i Whitechapel beskrivs. Slutresultatet blev en ny väv, där väven/reproduktionen av Guernica avbildas, medan Prins William står framför och talar. I publiken trängs personer som besökte Whitechapel under projektet, och som måste beskrivas som ett illustert sällskap.
Det blev alltså ett metaverk, som både kommenterar original och reproduktion, konstens sociala roll, publikens sammansättning, och ytterst ställer frågan, huruvida konsten blivit en angelägenhet för de penningstarka, där kanske till och med pengar från vapenindustrin cirkulerar. Scenen med Guernica i bakgrunden får mig också att tänka på en vanlig auktion med en vanlig köpvillig publik av samlare, låt oss säga på Christies eller Bukowskis.
Frågan om institutionen är alltså central. Därför har Macuga också gjort ett nytt verk med tanke på Lunds konsthall. En lång anslagstavla fylld av urklipp. Det är debatter kring konsthallens vara och icke vara, dess innehåll, dess angelägenhet för kommunens invånare.
Nu senast var jag själv inblandad i en hätsk ordväxling med anledning av att kulturnämnden, och i synnerhet dess ordförande, allt fräckare försökte få makt över konsthallens program, och strävade efter att kringskära konsthallschefen Åsa Nackings rörelsefrihet. Men det var inte första gången. I den omfattande historien om motsättningar kring konsthallen har kulturnämnden också hunnit med att dra in en affisch av Sture Johannesson, och därmed orsakat konsthallschefens omedelbara avgång. Det var 1969. Performance i lokalen har väckt anstöt. Och så vidare.
Det är beklagligt att politiker inte kan hålla fingrarna i styr. Men det kan bli rasande bra konst av det. En institution kan aldrig lunka på i några populära uppkörda spår. Den måste alltid ompröva sig och den ska bli ifrågasatt. Vad vill den vara? En populär scen för underhållning? Ett seminarierum? En plattform för ny konst?
Dessutom ser jag det täckande skynket över Guernica-väven som en metafor. Vad döljs och vad kommer fram i offentliga konstrum?
Det öppna fältet för debatt och konstnärliga uttryck hyllar vi väl alla. Men då kommer också obehagliga röster till tals. De som vill ha censur, nationellt sinnad konst, eller ingen konst alls. Det är frågor Macuga själv ställer sig, och för in i Lunds konsthall.
Redan i utställningens öppning ställer hon allt på sin spets. Monumentalväven Lost Forty kommenterar Walker Art Center, en institution som bygger på pengar från skogsavverkning. I tapisseriet fälls och sågas, där demonstreras så att jag kommer tänka på bråk kring trädskövling i orörda marker. En del skyltar talar om konsten. Medan andra är aggressivt politiska. Tea Party-rörelsen verkar ha samlats att döma av ett och annat plakat: Vi vill inte ha socialism, din Kenyan.
Anti-Obama, alltså. Men hur står konsten i detta? Joseph Beuys ser betänksam ut i bakgrunden, han med sitt ekologiska humana konstprogram. Är det bara idealism som dränks av de andra rösterna och kapitalets makt? Fältet är fritt och det fylls verkligen inte bara av godtrogen konst à la Beuys, men även av ekonomiska spekulanter och reaktionära politiska krafter. Ser konstens rum ut så? Vad ska institutionerna då spela för roll?
Macuga komplicerar historien och demonstrerar att också kunskap och forskning måste ligga bakom estetiken. Redan genom sina svartvita hopklippta, vävda bilder verkar hon hoppfull. Det går, men det är komplicerat, och det ska det vara.
