Är stipendienämnder och finansiärer ansvariga för konstnärers väl och ve? Det tycks Konstnärsnämnden anse, och har därför beslutat att inte längre dela ut bidrag till vistelser i länder som Utrikesdepartementet (UD) av säkerhetsskäl avråder från att resa till. Den nya policyn offentliggjordes förra veckan.
Konstnärsnämndens beslut gäller projektbidrag, resebidrag, vistelsestipendier och bidrag för internationella kulturutbyten, och omfattar i skrivande stund 45 länder, där ibland Egypten, Israel, Indien och Thailand. UD:s rekommendationer gäller dock inte alltid hela länder, utan avser ibland specifikt riskfyllda regioner. Grunden för beslutet är att Konstnärsnämnden menar sig ha ett «moraliskt ansvar om den stödjer en resa eller ett utbyte i ett land där UD avråder från besök», och att det ligger «utanför myndighetens kompetens att ta ansvar för resande, som trots avrådan, besöker osäkra länder eller regioner.» Detta framgår av det policydokument som finns att läsa här.
Flera konstnärer som Kunstkritikk har varit i kontakt med är dock bekymrade, och menar att Konstnärsnämndens beslut får som konsekvens att konstens inriktning och produktionsvillkor påverkas på ett sätt som är problematiskt ur en rad olika perspektiv.
– Konstnärsnämndens bidrag är extremt viktiga för utövare inom hela konstfältet. Att uttrycka policys kring var svenska konstnärer ska verka är inget annat än ett stympande av konsten, säger rektorn för Konstfack Maria Lantz till Kunstkritikk, och menar att policyn vidareför en fördomsfull syn på konfliktländer som farliga eller vilda platser som västerländska konstnärer bör hålla sig borta ifrån.
– Konstnärer måste kunna ges möjlighet att verka i de sammanhang där det råder konflikt, det är ju just där det mänskliga ställs på sin spets, fortätter Lantz som själv har stor erfarenhet av kulturutbyten i konflikthärdar, och menar att konstnärers bidrag kan vara vitalt för ökat samförstånd.
– Jag hade aldrig kunnat genomföra projekt i en lång rad länder, till exempel Indien, Israel och Palestina om rådande policy skulle ha varit gällande. Det löjliga är att de «farligaste» ställen jag har besökt, som Brasiliens kåkstäder, inte står på UD:s avrådande lista. Det går aldrig att skydda sig, man måste alltid agera i enlighet med egna bedömningar om risk i varje specifikt läge, säger Lantz som menar att konstnärerna själva är fullt kapabla att avgöra vilka risker de är beredda att ta i sitt arbete.
Att Konstnärsnämnden nu väljer att utgå från UD:s rekommendationer förklarar handläggaren och samordnaren inom Stipendier och bidrag, Lars Olof Gustafson, med att Konstnärsnämnden är en statlig myndighet och att UD är statens expertinstans för att bedöma om det är säkert att vistas i ett land eller en region.
– För Konstnärsnämnden är det självklart att luta sig mot UD:s expertis när stöd till enskilda konstnärers vistelser i utlandet ska beslutas. Konstnärsnämnden vill inte bidra till att dessa utövare riskerar sina liv. Det vore direkt oansvarigt av oss att ignorera UD:s rekommendationer, menar Gustafson.
– En anledning till att UD avråder från resor till ett visst land eller område är att man inte har möjligheter att bistå nödställda svenskar, till exempel på grund av komplicerade säkerhetssituationer, fortsätter Gustafson som också framhåller att avrådan gäller några få länder och i de flesta fall enbart vissa områden.
Maryam Ebrahimi har tillsammans med Nima Sarvestani regisserat den Emmy-nominerade filmen Frihet bakom galler, som handlar om livet och gemenskapen i ett kvinnofängelse i Afghanistan. Filmen möjliggjordes genom ett initialt stöd från Konstnärsnämnden, berättar Ebrahmi för Kunstkritikk. Eftersom den är inspelad i flera av de länder som UD avråder från att resa till, är den ett exempel på ett verk som kanske inte skulle ha blivit av med Konstnärsnämndens nya policy.
– Det är väldigt höga produktionskostnader i ett land som Afghanistan och vi är beroende av att kunna söka stöd från olika instanser, säger Maryam Ebrahimi till Kunstkritikk.
– Jag förstår att de handlar om trygghet, men en konstnärs risk är ju inte större än en journalists och hur ska vi annars kunna berätta dessa berättelser och ge röst åt de som har något att säga? Visst finns det en risk men det är mitt val och mitt ansvar och det är jag som filmare som väljer att göra dessa filmer, säger Ebrahimi som menar att det i någon mån blir en fråga om vilka berättelser och tematiker som anses viktiga.
Venedigaktuella Lina Selander har tidigare mottagit stöd från Konstnärnämnden för resor i Syrien och Palestina, som beroende på säkerhetsläge står med på UD:s lista. Hennes verk Around the Cave of the Double Tombs består av fotografier och filmer från Hebron, och är ett annat exempel på ett verk som sannolikt inte skulle ha blivit av med Konstnärsnämndens nya policy. Även Selander beklagar beslutet, som hon ser det som ett sätt att avpolitisera konsten:
– Som konstnär jobbar man oberoende av format, styrd av egen tolkning och röst, befriad från krav från produktionsbolag och dylikt. Därför är bidraget för kulturutbyte jätteviktigt, betonar Selander som befarar att vi kan komma att gå miste om viktiga projekt och verk som en konsekvens av Konstnärsnämndens nya inriktning.
– Jag tycker det är beklagligt eftersom konstnärer kan samla berättelser och rapportera från platser på andra sätt än journalister i tidningar och TV. Konstnärer har ofta en kontinuitet och verkar inte under kravet att skapa underhållning, så som media annars ofta fungerar.
Selander framhåller också att Konstnärsnämdens beslut inte bara påverkar svenska konstnärers möjligheter att ta del av och rapportera från konfliktfyllda områden, utan också får konsekvenser för konstlivet i dessa länder.
– På många håll är det svårt eller omöjligt för konstnärer att resa ut och träffa kollegor från andra delar av världen. Det kan betyda väldigt mycket för dem träffa och arbeta tillsammans med svenska konstnärer. Det kan också stärka alternativa institutioner på dessa platser, betonar Selander.
Not: till arbetet med artikeln bidrog Frida Sandström.
