En av mina favoritklubbar i Sverige är den nomadiska Klubb Kristallen i Malmö, som ofta gästspelar i gallerier och konsthallar men annars håller till i en danslokal. Den skiljer sig från de flesta andra klubbar i det att den har till syfte att vidga medvetandet snarare än att bedöva det. I en neo-psykedeliskt utsmyckad miljö bjuds det, vid sidan av musik, på stillsamma föredrag om ämnen som schweiziska hippies runt förra sekelskiftet, workshops i att bygga geodesiska domer och filmvisningar av sedan länge bortglömda super 8-produktioner. Det är folkbildande i samma anda som 1970-talets alternativarrangemang och man går hem med en känsla av att ha lärt sig något om tillvarons mysterier. Dessutom ovanligt nykter, eftersom den lugna, känsliga atmosfären uppmuntrar till reflektion och närvaro snarare än supande.
Samma kontemplativa känsla infinner sig på Galleri Nord-Norge i Harstad, med utställningen Whiteout. Årets festspelsutställare består av trion Ane Graff, Ane Mette Hol och Josefine Lyche – tre konstnärer som delar mer än en glossy minimalistisk estetik.
Namnet på min neo-New Age-klubb är inte tillfälligt. Kristaller är starkt förknippade med såväl symboliska som astrologiska egenskaper och har varit föremål för fascination under hela mänsklighetens historia. Skärningspunkten mellan kristallens kulturhistoriska betydelse och de strikt matematiska formlerna för dess struktur sysselsätter Josefine Lyche i de båda verk som först möter mig i Galleri Nord-Norge. Skulpturen Form From Morf består av en oktaeder (åtta liksidiga trianglar) i transparant ljusbrytande plexiglas som hänger från taket, där den kastar färgade ljusskuggor över rummet likt en prisma. Just denna form räknas till de så kallade platonska kropparna, som i alkemin ansågs motsvara de klassiska elementen eld, jord, vatten och luft. Det är en enkel men visuellt effektfull skulptur.
I vinkel mot oktaedern hänger en stor monokrom triptyk i grått, med titeln Wisdom, Luxury, Romance. Också den hämtar sin form från arketypiska geometriska former, men vid sidan av ockultism är det matematiska teorem som här utforskas genom Lyches egenartade estetik av discomeditativ glamour – ett slags elegant syntes av Studio 54, yoga-ashram och amerikansk postminimalism. I bakgrunden klingar Timothy Learys «psykedeliska undersökningar» utan att för den skull vara drogromantiskt. Den erfarenhet som han beskriver som «transcendence of verbal concepts, of space-time dimensions, and of the ego or identity» tilltalar allt fler konstnärer särskilt Lyche tycks vända sig mot samtidskonstens fixering vid språket och maktrelationer. Jag försöker bortse från det flummiga och istället se det som ett försök att hitta andra analytiska modeller än de rationellt logiska och få tillgång till något slags intuitiv kunskap.
Även Ane Graff intresserar för kristaller som form och fenomen. I två verk återskapar hon kristallers strukturer utifrån helt olika metoder. Teckningen Extended Pattern är en noggrann studie av en kristalls struktur, dess yta och sammansättning på mikronivå.
Kristallen har historiskt spelat en stor roll som projektionsyta för diverse drömmar och begär. För gemmologer, kristallografer och kristallhealare är kristaller magi, poesi, vetenskap, skönhet. Därtill representerar de i ädelstenarnas form också materiell rikedom och makt.
Inget av detta tycks dock intressera Ane Graff, som förbigår kulturhistorien och istället fokuserar på materialets visuella egenskaper. När hon återskapar en kristallform med pinnar och kvistar funna i Kina och Nordnorge blir det tydligt att kristallens dragningskraft vilar djupt inne i dess oändliga konstellationer, något som Graff studerar metodiskt och outtröttligt. Hon är i grund och botten en fenomenolog av den klassiska skolan, som försöker fixera närvaron av ett objekt utifrån perceptionens erfarenhet.
Till trots för att titeln antyder en riktning mot ett seendets blindpunkt, kanske även kunskapens, är Whiteout en av de mer klassiskt filosofiska utställningarna jag besökt på länge. Josefine Lyches undersökningar är klart metafysiska, de söker förstå en verklighet bortom sinnenas omedelbara grepp.
Ane Mette Hol däremot ägnar sig åt tingens grundläggande beskaffenhet, det vill säga ontologi. Hennes tålmodiga reproduktioner av objekt som anteckningsblock och notpapper går bortom illusionslekar – de ställer frågan om vad som skiljer mellan objekt och begrepp. På golvet ligger ett femtiotal masstillverkade pappersark inslagna i skyddsomslag. Men allt från maskeringstejpen som håller samman omslaget till fabriksetiketten är gjort för hand, det är inget mindre än en tredimensionell teckning som är oskiljbar från det den avbildar. Men är en exakt replik av ett objekt detsamma som objektet? I förlängningen en existentiell fråga. Vi ställs här inför resonemang som utgjort hörnstenarna i mänskligt tänkande sedan Sokrates dagar. Jag kan dessutom inte låta bli att medge att den tekniska skickligheten imponerar; det är många som ägnar sig åt fotorealism, men Ane Mette Hol tar representation ett steg längre.
Diskussionen om vad konstnärlig forskning ska utmynna i och vilka metoder den ska tillämpa, är ständigt aktuell. Mot denna bakgrund är utställningen Whiteout riktigt betydelsefull. Det tålamodskrävande och precisa sökandet, som utmärker alla tre konstnärer i Whiteout, kan vara mer meningsskapande – rent av tydligare – än teoretiska utvikningar som verbaliseras.
