Den eneste måten å få en reell profil på er å være fullstendig engasjert i det du gjør og totalt subjektiv når det gjelder dine valg. – Giovanni Carmine
Kunstnernes Hus er 80 år og inviterer i dag til seminaret Siting the position of the Kunsthalle. Vi har snakket med seks nordiske og internasjonale kunsthalledere om kunsthallens posisjon: Sara Arrhenius, Rein Wolfs, Maaretta Jaukkuri, Åsa Nacking, Giovanni Carmine og Solveig Øvstebø.
Kunstnernes Hus feirer 80-årsjubileum og arrangerer i dag og i morgen seminaret Siting the position of the Kunsthalle. Seminaret gjestes av renommerte internasjonale navn som filosofene Gerald Raunig og Sven-Olov Wallenstein, knyttet til henholdsvis European Institute for Progressive Cultural Policies og tidsskriftet Site og Bart de Baere, direktør for MuHKA i Antwerpen. Nicolaus Schafhausen fra Witte de With i Rotterdam har måttet melde avbud og blir erstattet av ÅSa Nacking fra Lunds Konsthall.
Initiativet synes å være betimelig. Kunstnernes Hus’ egen topologi og misjon som kunstnerstyrt «Kunsthall» har periodevis vært diffus og dette arrangementet kan kanskje ses som en tydeliggjøring av institusjonens ønskede retning. Lokalt i Oslo annonseres samtidig i disse dager navnet på Per Gunnar Eeg-Tverbakk og Will Bradleys nye prosjekt i Bjørvika, Kunsthall Oslo, og Oslo Kunstforening meddeler at de vil ha Kunsthall-status. Interessen for dette formatet synes altså å være påtagelig.
Kanskje kunne man anvende lederen for Kunst Halle Sankt Gallen, Giovanni Carmine, sin advarsel mot populistiske og publikumsvennlige trender i kunstverdenen til også å gjelde selve begrepet «Kunsthall». Men situasjonen for Europas Kunsthaller er komplisert. Kunstkritikk har spurt en håndfull ledere for kunsthaller i Skandinavia og Europa om ambisjonene, fordelene og vanskelighetene ved å drive Kunsthall i dag. De fleste synes å være enige om at Kunsthallens mer eller mindre «immaterielle» status (fraværet av samling, fraværet av utstrakt kjøp og salg, mellomposisjon som lokalitet etc.) bidrar til å gjøre dette til en dynamisk institusjonsform. Samtidig kan den være mer utsatt for press utenfra, særlig finansielt og politisk. Det er også forskjeller på hvordan det internasjonale og lokale defineres og tenkes balansert.
SARA ARRHENIUS, Konsthallschef/Director, Bonniers Konsthall, Stockholm
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite). Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Jag tror att det du kallar «mellomformatet» har många fördelar: att kunna arbeta med mindre och snabbare utställningar. Att inte behöva underhålla en stor institutionell apparat som kan bli en tvångströja för stora institutioner.
Hvilken posisjon er mulig for Kunsthallen? Og hvilken er ønskelig?
Att inte ha en samling som måste vårdas och förevisas innebär för konsthallen en frihet och möjlighet att arbeta i nuet och med en snabbare takt. Man kan arbeta med mer profilerade och subjektiva utställningar och ändra vägriktning utan alltför stora åthävor. Man har råd att pröva och göra misstag, vilket är avgörande för att utveckla en plats för konst. På den institution som jag arbetar nu har vi friheten att själva forma vårt utställningsprogram utan krav att rikta oss till vissa målgrupper och bearbeta vissa frågeställningar som man ofta har på stora statliga museer. Vi kan pröva olika utställningsformat och arbeta förutsättningslöst nära konstnären. Vi behöver inte veta flera år i förväg vad som ska visas utan kan arbeta i öppna processer med en konstnär utan att ha facit i handen. Där finns en möjlighet för konsthallen som en större institution inte alltid kan ha. Ett större maskineri i form av personal, lokaler och samling kräver ju sitt. En mindre institution har kanske inte samma resurser men större rörelsefrihet och flexibilitet. Den behöver bara representera sig själv.
Kunsthaller er ofte preget av lokal politikk. I hvilken grad er dette tilfellet for deg? Populistiske strømninger?
Den konsthall jag arbetar för är privatfinansierad och är därmed inte beroende av lokala politiska beslut.
Er det mulig å utvide samtidskunstens publikumsgrunnlag uten å revertere til å vise modernistiske klassikere?
Ja!
Kunsthallen synes å være pålagt minst to oppgaver: Å nå ut til en bred befolkning og samtidig drive en spisset virksomhet som retter seg inn mot nye tendenser i samtidskunsten. Hva er de ulike begjærene fra publikum og fra institusjonene?
Jag är inte säker på att situationen går att beskriva så polariserat och att det går att hitta en så tydlig och enkel konflikt mellan «bredd» och «spets». På Bonniers Konsthall visar vi svensk och internationell samtidskonst som vår publik ofta inte känner till. Vi vill introducera och diskutera nya tankar med våra besökare. Vårt explicita mål har varit att inte kompromissa med innehållet men ha en ambition att berätta om det vi gör för både en sakkunnig publik och till besökare som kommer till konsthallen med annan kunskap. Det har gått bra och väckt stort intresse hos en diversifierad publik. Vi vet att vi inte kan bygga en publik på «blockbuster» namn eftersom de konstnärer vi visar är namnkunniga endast för en mycket specialiserad grupp. Därför inriktar vi oss på att få vår publik nyfiken på det den inte känner till. De ska vilja gå till Bonniers Konsthall för att upptäcka något de inte visste förut, inte för att få bekräftelse på något de redan vet. Vi arbetar också medvetet på att kommunicera vår verksamhet på olika sätt till olika «publiker» väl medvetna om att vår kunskap inte är all omfattande och tolkning av konsten vi visar inte är den enda. Vi lär oss hela tiden otroligt mycket av hur våra besökare ser och använder utställningarna. Ett talande exempel är bifogad bild av en besökare som «ser» på vår aktuella Tomas Saraceno utställning på sitt sätt.
REIN WOLFS, director, Fridericianum Kunsthalle, Kassel
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite). Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Kunsthallen vår er noe annerledes da den holder hus inne i Museum Fridericianum og den er enorm. Men normalt sett er kunsthallen noe midt mellom og den må aktiviseres gjennom å lage et dynamisk program som er mer fleksibelt enn et museumsprogram. Et program som tillater radikale svingninger og eksperimenter. Denne posisjonen tillater også mer «provokasjon» da det er lettere å forholde seg til ting som «institusjonskritikk» i en Kunsthall.
Hvilken posisjon er mulig for Kunsthallen? Og hvilken er ønskelig?
Den bør være yngre enn et museum, men samtidig bør den by kunstneren på en større utfordring vedrørende det å forholde seg til rom og det å plassere seg selv i et større program som går over flere år.
Kunsthaller er ofte preget av lokal politikk. I hvilken grad er dette tilfellet for deg? Populistiske strømninger?
Ikke egentlig. Jeg trenger selvsagt besøkende, men det er ikke det kriteriet som veier tyngst.
Er det mulig å utvide samtidskunstens publikumsgrunnlag uten å revertere til å vise modernistiske klassikere?
Ja, det er mulig, men det er ikke lett. Vi greide å gjøre dette med to store soloutstillinger nettopp – Christoph Büchel og Thomas Zipp. Emnene de tok for seg var viktige (Büchel om «Tyskland» og Zipp «omgjorde» Fridericianum til en visjon om et mentalsykehus). I Büchels tilfelle involverte prosjektet selvsagt provokasjonsstrategier.
Kunsthallen synes å være pålagt minst to oppgaver: Å nå ut til en bred befolkning og samtidig drive en spisset virksomhet som retter seg inn mot nye tendenser i samtidskunsten. Hva er de ulike begjærene fra publikum og fra institusjonene?
Disse to annullerer ikke nødvendigvis hverandre. Jeg synes vi hittil har lykkes opp i å forene disse to oppgavene – og har fått flere besøkende av høy kvalitet. Man trenger selvsagt mer mediering, mer opplysning og mer kommunikasjon. Man må også ta en viss risiko og dette innebærer også å ha sterk tro på kunstnernes egen visjon. Konflikten er en skinnkonflikt – en utstilling med mange besøkende kan være en meget god utstilling. Det er ikke bare prosjekter for et mindretallspublikum som er vellykkede målt utifra det innholdsmessige. Dette er det viktig å være klar over.
MAARETTA JAUKKURI, kunstnerisk leder, Kunstnernes Hus, Oslo
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite). Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Det är sant, men i situationen tillhör också det växande antalet «alternative spaces». För mig erbjuder konsthallar ett fint forum för en s.k. produktionbaserad verksamhet där konstnärerna kan arbeta direkt i förhållande till rummet. Konsthallens möjligheter till ett kanske mindre byråkratiskt arbetssätt passar väldigt bra till nutidskonsten. Det gör det också lätt att testa olika utställningsformer men också olika samarbetsformer med andra institutioner.
Hvilken posisjon er mulig for Kunsthallen? Og hvilken er ønskelig?
De kan inte bli museer och inte heller gallerier – kanske borde de rikta sitt fokus mera på samarbete med konstnärer och med gästkuratorer. Det är ofta de ekonomiska fakta som dock dikterar ganska mycket av det man faktisk kan göra.
Kunsthaller er ofte preget av lokal politikk. I hvilken grad er dette tilfellet for deg? Populistiske strømninger?
Det har inte varit ett problem för mig, men samtidig vet jag att det finns politiska krafter som gärna ville blanda sig in i programmering.
Er det mulig å utvide samtidskunstens publikumsgrunnlag uten å revertere til å vise modernistiske klassikere?
Vi har inga möjligheter att utställa modernistiska klassiker eftersom vi inte har tillräckliga klimatkontroller eller säkerhetssystem. Detta gäller nog också en del av nutidskonsten också. Det är det sistnämnda som vi anser som ett større problem och diskussioner pågår om hur man kan lösa detta.
Kunsthallen synes å være pålagt minst to oppgaver: Å nå ut til en bred befolkning og samtidig drive en spisset virksomhet som retter seg inn mot nye tendenser i samtidskunsten. Hva er de ulike begjærene fra publikum og fra institusjonene?
Här tror jag att dessa passioner varierar stort mellan institutioner. Det jag försöker att göra är att ha ett mångsidigt program inom vilket man förhoppningsvis kan kommunisera med olika publiker. Publiken i dag är så fragmenterad att jag tror inte att man kan i en sådan institution som Kunstnernes Hus begränsa sig enbart till en sida av nutidskonsten. Det är inte heller intressant för mig. Jag anser hellre att målet är att försöka presentera olika sidor av den komplexa nutidskonsten. Om man väljer enbart en linje blir det också ett politiskt beslut.
ÅSA NACKING, direktør, Lunds Konsthall
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite). Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Byggnadens utformning är en sak. Kvadratmeterytan är oftast mindre i en konsthall. Faciliteterna kan vara mer begränsade än i ett museum. Det finns heller ingen samling som tydligt anger verksamhetens status i ett historiskt perspektiv. Konsthallen är dock alltid förankrad i en specifik lokal kontext, och måste förhålla sig till såväl den geografiska hemvisten som sin egen programhistoria. Konsthallen ska aktivt arbeta med den samtida konsten och dess utveckling. Utblicken ska vara internationell. I «mellanformatet» ingår alltså många uppdrag som ska förenas och förverkligas i det som är konsthallens viktigaste uppgift: att skapa ett intressant utställningsprogram.
Hvilken posisjon er mulig for Kunsthallen? Og hvilken er ønskelig?
Att visa internationell samtidskonst. Detta är konsthallens viktigaste funktion. Det är viktigt att värna om denna position. Internationell samtidskonst kan också vara producerad i den egna regionen! Konsthallen ska arbeta med det nya och utmanande, inte med det välkända och bekräftande. Konsten vittnar om samtiden, men den är också med och formar samhällsutvecklingen.
Konsthallen ska vara ett forum för diskussion och eftertanke. Konsthallen är den institutionsform som har de bästa förutsättningarna att ge samtidskonsten det utrymme, den tid och den uppmärksamhet den kräver.
Konsthallen kan inte och ska inte göra allt. Konsthallen är inte ett kulturhus som hela tiden ska erbjuda extra evenemang utanför utställningsprogrammet bara för att få en större publik. Den viktiga pedagogiska verksamheten och barnverksamheten ska vara relevanta i förhållande till utställningarna, som är kärnverksamheten.
Kunsthaller er ofte preget av lokal politikk. I hvilken grad er dette tilfellet for deg? Populistiske strømninger?
Kommunalt styrda konsthallar är känsliga för lokal politisk opinionsbildning som ofta är av tillfälligt slag eller rent personbaserad. Så ser populismen ut i många fall. Det kan vara svårt att få lokala politiker och media att inse vikten av att den egna staden håller en hög profil internationellt på samtidskonstens specialiserade område. Detta problem kan med fördel diskuteras på nationell och internationell nivå.
Er det mulig å utvide samtidskunstens publikumsgrunnlag uten å revertere til å vise modernistiske klassikere?
Det kan absolut vara relevant att visa klassiker, modernistiska eller förmodernistiska, för att belysa viktiga aspekter av den samtida konsten. Men klassikerna bör inte lyftas fram enbart för att locka en större publik. Den konspecifika och pedagogiska relevansen med att konsthallen visar historiskt material ska vara att detta hjälper oss att se dagens värderingar i gårdagens ljus och tvärtom.
Det kan dock vara svårt för mellanstora och mindre institutioner utan egen samling att få låna historiskt betydande verk. Otillräckliga faciliteter för klimathantering, säkerhet, belysning och förvaring kan också försvåra historiskt relevanta utställningsprojekt. Liksom att det givetvis kan finnas ekonomiska begränsningar.
Det finns andra och mer tvivelaktiga sätt att försöka locka en större publik, som att satsa på det sensationella, det välkända, igenkänning, att bekräfta publiken i dess självbild som «konstälskare». Utställningsprogrammet kan inte grundas på ett sådant tänkande. Försök aldrig gissa vad den icke-intresserade allmänheten kan tänkas vilja se!
Kunsthallen synes å være pålagt minst to oppgaver: Å nå ut til en bred befolkning og samtidig drive en spisset virksomhet som retter seg inn mot nye tendenser i samtidskunsten. Hva er de ulike begjærene fra publikum og fra institusjonene?
Konsthallen måste kunna få koncentrera sig på att arbeta seriöst och fördjupande inom sitt eget område, som är att visa det allra bästa av den samtida konsten. En lägre ambitionsnivå kan aldrig försvaras i intellektuellt trovärdiga termer, och leder aldrig till bättre genomslagskraft för konsthallen i media och bland tongivande publikgrupper.
Ur allmänpolitisk synvinkel är den offentligt, ofta kommunalt, finansierade konsthallen ett instrument som skapar värde åt finansiären, d.v.s. skattebetalarna. Detta värde kan inte mätas i pengar, eftersom hela idén är att pengarna ska omvandlas till något annat för att bli värdefulla. En stor publik är ett symboliskt värde som är lätt att förstå och uppskatta. Ett utställningsprogram som är respekterat av recensenter och övriga konstlivet kan vara ett mer betydelsefullt värde på lokal politisk nivå, men det är svårare för politiker och press att förstå.
Det ska också påpekas att stor del av konsthallens finansiering kan komma från andra håll än från huvudmannen. Ofta handlar det om nationella fonder eller om fonder i länder varifrån inbjudna konstnärer kommer. Sådana externa bidrag är dels ett väsentligt tillägg till den ordinarie budgeten och dels ett betydelsefullt erkännande av kvaliteten i utställningsprogrammet.
Konsthallen har trots eventuellt motstånd ett moraliskt och pedagogiskt ansvar att förtydliga dessa ståndpunkter. Arbetar man med samtidskonst får man vara beredd att ständigt ta denna diskussion och att framträda offentligt för att försvara sin övertygelse.
GIOVANNI CARMINE, Director, Kunst Halle Sankt Gallen, Sveits
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite). Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Det er sant: size does matter. Personlig så trives jeg med mellomformatet. Det tillater en viss fleksibilitet og det gjør det hele langt mer spennende.
Hvilken posisjon er mulig for Kunsthallen? Og hvilken er ønskelig?
Kunsthallens muligheter er – selvfølgelig – prisgitt den finansielle situasjonen. Det er veldig banalt å si, men hvis du har nok penger så kan du realisere et veldig fritt program uten å inngå for mange kompromisser.
Kunsthaller er ofte preget av lokal politikk. I hvilken grad er dette tilfellet for deg? Populistiske strømninger?
Jeg finner det interessant å jobbe med og opp mot den lokale konteksten. Noen ganger genererer dette store konflikter, men jeg anser disse som en del av prosessen. Heldigvis så merker vi ikke det store presset fra politikerne her, men jeg er obs på at dette kan endre seg når som helst, noe vi nylig har sett flere eksempler på.
Er det mulig å utvide samtidskunstens publikumsgrunnlag uten å revertere til å vise modernistiske klassikere?
Jeg er realistisk vedrørende dette og jeg vet at vi trekker et større publikum når vi treffer mer formalistiske valg eller gjør utstillinger som omhandler trendy tema. Men først og fremst så har jeg troen på at vår funksjon skal være å skape en plattform som tillater nye produksjoner. Uansett foretrekker jeg et publikum som kommer til oss fordi vi viser ting som hittil ikke er så kjente fremfor et publikum som kommer fordi programmet vårt namedropper det som er hot i dagens kunstverden.
Kunsthallen synes å være pålagt minst to oppgaver: Å nå ut til en bred befolkning og samtidig drive en spisset virksomhet som retter seg inn mot nye tendenser i samtidskunsten. Hva er de ulike begjærene fra publikum og fra institusjonene?
Hver dag må vi forholde oss til en lang rekke forskjellige ønsker og behov, fra publikum til de kunstnerne vi arbeider med. På et visst punkt oppdager du at den eneste måten å få en reell profil på er å være fullstendig engasjert i det du gjør og totalt subjektiv når det gjelder dine valg. Til syvende og sist er det dette som bestemmer kvaliteten på programmet.
SOLVEIG ØVSTEBØ, Director, Bergen Kunsthall
Kunsthallen ser ut til å befinne seg i en posisjon mellom muséet(stort) og galleriet(lite)? Hvordan aktiverer man dette mellomformatet?
Kunsthallen som institusjon inntar på mange måter en posisjon mellom museet og galleriet. Det er da ikke først og fremst det fysiske omfanget som er avgjørende, men i større grad organisasjonsform og gjennomføringsevne. Kunsthallen har normalt ikke en samling å ivareta eller et like stort administrativt apparat som museet. Dette gjør kunsthallen totalt sett mer bevegelig og den kan i større grad agere i direkte dialog med tendenser på samtidskunstfeltet. Denne mellomposisjonen kan imidlertid også handle om finansiering. Mange kunsthaller har en «blandingsfinansiering», som plasserer dem et sted mellom en offentlig og en privat institusjonsmodell. Behovet for å opparbeide egenfinansiering for driften er selvsagt en utfordring, men samtidig innebærer dette også en økt frihet og fleksibilitet. Kunsthallformatet muliggjør derfor en aktiv rolle som ikke handler om konservering og preservering, men i større grad om agering og produksjon. Kunsthallen er et laboratorium og en arena for utvikling av feltet, der en tett dialog med kunstnere samt en kompromissløs visning av selve kunstverket hele tiden er viktige omdreiningspunkt. I dag snakkes det også mye om kunstinstitusjonen som et sted for kunnskapsproduksjon. Museene har tradisjonelt hatt en forskningsdimensjon som er svært viktig, men nå inntar også institusjoner i kunsthallformatet en forsknings- og kunnskapsproduserende posisjon som er avgjørende for det samtidige feltet. I Bergen Kunsthall er foredragsserien Plattform et eksempel på dette. Det diskursive aspektet som skapes rundt utstillingene er for oss likevel kun et supplement til «verket» som hele tiden står i fokus for vår virksomhet.
Bergen Kunsthall er opptatt av sin lokale tilhørighet og det internasjonale virkefeltet til institusjonen skygger ikke for engasjementet til det som skjer rundt oss. Men vår oppgave er også å utfordre hva som er lokalt og hvordan dette defineres. For oss er det sentralt å se institusjonen i seg selv som en aktiv lokal aktør, som gjerne viser kunstnere fra Bergen, men uten at dette skal legge kunstneriske imperativer på selve programmeringen. En stor fordel med å holde til i en liten by i utkanten av Europa er nettopp nærheten til publikum. Bergen Kunsthall nyter godt av et svært engasjert og kritisk publikum. Vi ser imidlertid også de populistiske tendensene som kommer ved et stadig større fokus på publikumsdimensjonen. Holdningen om at all kunst skal være for alle, ligger nærmest nedfelt som en refleks av vår sosialdemokratiske samfunnsmodell. Dette er i og for seg et prisverdig grunnprinsipp, men innehar et potensielt faremoment når dette styrer hvordan institusjonen agerer og blir gjort om til kulturpolitikk per se. Storbritannia er et eksempel på dette der institusjoner kun genererer midler gjennom publikumstall og formidling, ikke til produksjon av kunst og til faglig arbeid. Denne tendensen er også på god vei inn i norsk politikk og kan føre til et kulturliv der ledere blir mer opptatt av salgbare presseoppslag enn å arbeide seriøst med sitt eget virke. Utstillingsprogrammet kamufleres av formidlingstilbud og eventer som gjør institusjoner mer «spiselige» for politikere. Kunsthallen kan med sin fleksibilitet og mulighet til å innta et spisst fokus ha en viktig faglig rolle mot en mer ærlig dialog med bevilgende myndigheter og der kunstneriske aspekter settes i sentrum og blir formidlet med respekt for et stadig økende og oppegående publikum for samtidskunst.
