I taket på Markus Bråtens (f. 1990) utställning på konstnärsdrivna Obra i Malmö simmar en mekanisk skarvfot, som om luften var vatten. Plastfilmen som simhud fladdrar svagt när den lilla motorn för fågelbenet fram och tillbaka. En mer explicit aktivering av rummets volym är svår att tänka sig.
Obra startades hösten 2017 i den del av Västra hamnen i Malmö som ofta kallas Varvsstaden. Inför utställningen tillbringade Stavangerfödda Bråten fyra månader i en ateljé i den mer oexploaterade norra hamnen. Skulpturerna som färdigställdes i denna miljö har sinsemellan olika uttryck. Två av dem är rörliga och modellerade efter platsspecifika motiv: skarvfoten respektive en fartygspropeller. Men det som dominerar i rummet är en grupp utdragbara, svarta skulpturreliefer i träfiber som är uppställda längs väggarna.
De utdragbara skulpturerna framstår först som en enhetlig, ganska stram, grupp, men när jag börjar lägga märke till skillnaderna så avslöjas en uppräkning av skulpturens möjligheter, nästan som olika temperament. Vissa fungerar som hoplappningar av väggen, eller som delar av arkitekturen i den gamla vagnsverkstad som Obra använder som lokaler. Andra påminner om måttstockar, eller om betydelsebärande skrivtecken. Mest blygsam är Untitled (Needle) som står lutad och tillsynes bortglömd i ett hörn.
Det är lätt att spåra drag konstruktivism hos Bråten, men hans skulpturer framstår trots sin analoga natur som framåtblickande. Han använder platsen för att pröva skulpturens traditionella frågeställningar kretsande kring tre-dimensionalitet och aktivering av tomrum. De svar han ger handlar om expanderbarhet, portabilitet och nya sätt att föra samman skulptur och landskap. Verken betonar byggande och snillrikhet, med vardagliga material och synliga fogar. De införlivar havet och vinden, snarare än bara det senaste seklets aktivitet i hamnen. Framförallt isoleras inte miljön som ett motiv, utan fungerar som utlösare för en högst egenartad skulpturpraktik.