I uppförsbacken längs Sölvegatan i Lund passerar jag universitetets institutioner för teologi och humaniora på väg mot krönet, där nybyggda Forum Medicum ligger. Efter tre kliv in i byggnaden behöver jag stanna för att hämta luft. Rummet är enormt, rymden därinne nästan överväldigande. Solljus strömmar in från alla håll genom glasfasaden.
Blicken faller omedelbart på Ylva Snöfrids målning i ljusröda nyanser. Trots sin placering i fonden dominerar den rummet totalt, med sju meter från golv till tak.
Jag börjar längst ned och följer kompositionen uppåt i ett djupt andetag tills lungorna är fyllda – bam! Med okomplicerad självklarhet hänger den där. Dess svängande penseldrag, mjuka moln, böljande cirklar och röda rosor bildar påtaglig kontrast till lokalens många ytor av stel betong och hårt glas.
Känslan påminner om det överväldigande men behagliga yrseltillstånd som brukar drabba mig inför storslagna renässansfresker av Rafael och Andrea Mantegna eller Mark Rothkos målningar.
Först några ögonblick senare upptäcker jag systermålningen som täcker rummets högervägg i svepande gråskala. Också denna är fylld av stort upptecknade cirklar, stjärnor och skyar, liksom figurativa inslag i mindre skala; ett ben med sko, ett kranium, en kräfta och brända tändstickor.
Djupare in i byggnadskomplexet finns verkets tredje del. Dess palett är blå-turkos och mäter, likt de bägge andra, sju gånger sex meter.
Snöfrid har arbetat med den tredelade Kosmos och Vanitas i samvetets ljus sedan 2020, delvis under publika, öppna sessioner vid Statens konstråd i Stockholm och på Charlottenborgs Konsthall i Köpenhamn. Processen beskriver hon som en ritual, delvis personlig men också kollektiv där betraktare med sin närvaro bidragit till verkets färdigställande.
Själv har hon bidragit med livserfarenhet och vardaglighet; dagboksanteckningar, klädesplagg, utdragna visdomständer och tandtråd bildar rituella piktogram. Några detaljer, som placentor, sprutor och vallmoblommor, är främst laddade med konstnärens livshistoria (egna förlossningar och en missbrukande far) medan andra, bland annat en döskalle, är mer vedertagna konsthistoriska symboler för förgänglighet och tidens gång. Motivet är livets cykel, från födsel till död – ett tema som också anknyter till platsen, där medicinsk forskning och utbildning pågår.
Det är slående hur väl konst och arkitektur fungerar tillsammans här. Målningarnas placering och ytor har inkluderats i planeringen sedan byggstart, och kan därför spela en helt egen, grundläggande roll i den sammantagna gestaltningen. Kvälls- och nattetid är de belysta och därför synliga utifrån, som en integrerad del av helheten.
När det gäller konst i offentliga rum används ibland fortfarande etiketter som «utsmyckning» eller «dekorativ» – som vore konst en accessoar, avsedd att komplettera en snygg outfit eller pryda en födelsedagstårta. Med Kosmos och Vanitas i samvetets ljus gör Snöfrid bestämt upp med sådana föreställningar, och hävdar konstens rätt att existera och upplevas på samma villkor som arkitekturen.
Linda Fagerström bor i Lund och är konstkritiker på Sydsvenskan, samt docent i Konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet. Mellan 2017 och 2023 var hon ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet, AICA Sweden. Hon disputerade 2005 med en avhandling om Randi Fisher.