Det är lätt att förundras över konstnärer som Gardar Eide Einarsson, Matias Faldbakken, Børre Sæthre och Bjarne Melgaard med rötter i det norska 90-talet. En estetiskt driven konst som inte väjer för tillvarons mörka sidor, enligt vissa. En självupptagen och mondän machokonst, enligt andra. Men också – har jag ofta föreställt mig – en konst som i sina bästa stunder navigerar mellan de ytterligheter som haft ett så kvävande inflytande över konstlivet det senaste decenniet: å ena sidan en estetiskt och politiskt irrelevant gallerikonst och å andra sidan en uppbygglig och välanpassad projektkonst.
Hos Gardar Eide Einarsson finns hur som helst ingen motsättning mellan engagemang i form och samhälle. Titeln, Power has a Fragrance, antyder vad det handlar om: maktens förmåga att producera ett specifikt estetiskt förhållningssätt till världen. Om detta sätt att regera slår emot oss som en doft, är det – så lyder budskapet – meningslöst att göra motstånd genom att bekämpa stanken med positivt tänkande. Einarsson är med andra ord varken romantiker eller propagandist, utan en kritisk realist som skildrar vår tids normalisering av våld och förtryck. Men finns det inte också något bevärande konsensuellt i hans utställning på Astrup Fearnley Museet? En förutsatt välvilja som svär mot hans kritisk-realistiska ambitioner?
Utställningen har formen av ett slags fragmentarisk scenografi, ett montage av olika former av objekt, fotografi och måleri. Flera verk står lutade mot väggarna som om de fortfarande väntade på packas upp, andra är självmedvetet installerade i golvhöjd eller på gränsen mellan två rum. En flyktig estetik för en tillvaro utan fasta punkter. Alla verk är utförda i svart/vitt och konstruerade på ungefär samma sätt: genom att remediera ett befintligt material från filmer, serietidningar och mer eller mindre obskyra sidor på internet. Det är, som det brukar heta, konst som «vem som helst kan göra». Och som vem som helst kan läsa av.
Man kan naturligtvis fråga sig hur många besökare som är införstådda med symboliken i de tatueringar från ryska fängelser som uppträder i flera av målningarna. Och hur många kan identifiera målningen Hate Monger som ett porträtt av Fantastic Fours ärkefiende från sent 60-tal, vars främsta vapen var en strålpistol som förstärkte offrens känslor av rädsla och hat och som bakom masken visade sig vara en klonad version av Adolf Hitler?
Samtidigt är de enskilda verkens konnotationer av underordnad betydelse. Einarssons arbete är inte hermenutiskt utan didaktiskt: han placerar sig i jämnhöjd med betraktaren, inte genom att undervisa i trivialt vetande, utan genom att på ett närmast övertydligt sätt visa upp en egalitär metod. All information är ju sökbar och alla estetiska operationer är allmängods. En slags verifierbarhet som bidrar till utställningens trovärdighet. Som gör att den fungerar. Men som också innebär att konstnärens vision av kontrollsamhällets subtila våldsutövning får något rätt endimensionellt över sig. Och framstår han inte som väl beroende av de krafter han på en gång söker efterlikna och ta avstånd ifrån?
Ta ett verk som Zeitgeist (Compound Security Systems). En readymade i form av en anti-loitering device, en så kallad Mosquito, som använder infraljud för att repellera tonåringar och andra asociala element och som på senare år blivit allt vanligare i vissa delar av världen. I utställningen hänger den på väggen som ett stumt objekt, ohörbart för de besökare som inte är tillräckligt unga för att uppfatta dess lågfrekventa ljudvågor och som, om apparaten fungerar, kommer att lämna lokalen med en känsla av obehag. Ett kulturellt objekt som utan problem inordnar sig i Einarssons fresk över kontrollsamhället, men också ett verk som på ett inställsamt sätt låter besökaren bekräfta sin egen upplysta världsbild. Lika tryggt som vi kan förfasa oss över den repressiva samhällsutvecklingen efter 9/11, kan vi som utställningsbesökare lägga pannan i djupa veck över en amerikansk historieskrivning där minimalism leder till konceptkonst och vidare mot en allt snävare institutionskritisk diskurs.
Men vad skulle hända om man skrev in Zeitgeist i ett helt annat sammanhang? Säg, musikens och ljudkonstens utforskning av ohörbarhet och tystnad utifrån John Cage, Luigi Nono och andra? Det konsensuella ligger inte här i ett bejakande av ett visst estetiskt-politiskt synsätt, utan i tendensen att ständigt reproducera samma okontroversiella sätt att föreställa sig tillvarons möjligheter och begränsningar. Och här finns egentligen inget som destabiliserar en förväntad läsning eller öppnar för andra sätt att se på världen.
I termer av konstnärlig metod ser jag detta som ett uttryck för en motsättning mellan Einarssons ämne och hans stil. Mellan bilden av en splittrad tillvaro av våld och förtryck och det faktum att denna bild så friktionsfritt låter sig inordnas under en koherent konstnärsignatur. Men kanske finns här också en djupare problematik. För utgår inte Einarssons projekt, hans syntetiserande bild, från en i grunden illusorisk föreställning om att befinna sig på säkert avstånd från den historiska verklighet som frammanas och kommenteras? Och vad är i så fall detta om inte en form av självförhärligande idealism?
