There is no alternative hämtar sin titel från Margaret Thatchers kategoriska uttalande från tidigt 80-tal, om frånvaron av alternativ till den globala fria marknads-kapitalismen. Projektets ambition är att utmana de hegemoniska anspråken i denna «nyliberala slogan», genom en kritisk praktik som inte förlitar sig på varken social interaktion eller en dekonstruktion av representationer. Det handlar med andra ord om att navigera mellan den relationella estetikens affirmativa anspråk och den ideologikritiska konstens reaktiva negativism.
Resultatet är en samling arbeten som laborerar med fiktioner, iscensättningar, estetiska anakronismer och spekulativ historieskrivning; som försöker formulera ett kritiskt alternativ genom att bejaka lekfullhet, illusionism och kreativitet.
Vad kan man säga om utställningens form? Den är sammanställd av konstnären Olivia Plender i samarbete med curatorn Kim Einarsson, och visas på Konsthall C i Stockholmsförorten Hökarängen och på Rumänska kulturinstitutet i Gamla Stan.
Presentationen genomsyras av en lågmäld humor, och i Hökarängen iscensätts verken som del av en scenografi i form av en generisk kontorsmiljö. Bland yuccapalmer, arkivskåp och skärmväggar visas en powerpoint-presentation och en samling excel-utskrifter av Unnar rn, Capital Drive, tillsammans med en tre korta videoverk av Melanie Gilligan, Self-Capital, som besökaren tar del av sittande på en kontorsstol framför ett skrivbord. Ett slags antydd teateruppsättning som exploaterar den globala kapitalismens mest torftiga estetiska uttryck.
Hökarängen med Konsthall C – presentasjon fra www.konsthallc.se |
Att denna iscensättning lägger ett påträngande filter mellan konstnärernas bidrag och utställningbesökaren behöver knappast påpekas. Samtidigt är det lätt att sympatisera med curatorernas situation: Konsthall C är inrymd i Hökarängens gamla centraltvättstuga medan Rumänska kulturinstituet arbetar med sina befintliga kontorslokaler. Knappast några idealiska utställningsrum, som man trots allt tagit sig an på ett lustfyllt sätt. Ändå är det svårt att bortse från att presentationen blir ett problem för de verk som utmärker sig genom att arbeta med estetik som något annat än en uppsättning approprierade former. Jag tänker på verk som Michael Stevensons film Introduccion a la Teoria de la Probabilidad, ett finstämt stycke spekulativ historieskrivning, och kanske framförallt Anja Kirschner och David Panos The Last Days of Jack Sheppard. En post-brecthiansk HD-video i långfilmsformat om den beryktade tjuven och rymningskonstnären Jack Sheppard, som levde och verkade i London efter den brittiska historiens första finanskris på 1720-talet.
Att Kirschners och Panos ursprungliga, ganska omfattande, installation från Chisenhale Gallery förra året inte låter sig i rekonstrueras på Konsthall C är inget problem i sig – antagligen vore det inte ens önskvärt. Problemet är snarare att inramningen ger upphov till en viss förutsägbarhet, som blir ännu tydligare på Rumänska kulturinstitutet där sammanställningen av Stevensons film och Plenders egen video Bringing Back Robin Hood blir programmatisk. Det är som att besökarens sinnesrörelse – det i grunden oförutsägbara i den faktiska erfarenhet av verken – i första hand uppfattas som ett problem som måste neutraliseras.
Pablo Bronstein, Illustration |
Samtidigt finns det ett moment där denna rationalism osäkras genom att drivas ett steg för långt: i sammanställningen av Pablo Bronsteins A Guide to Postmodern Architecture och Ciprian Muresans Pioneer på Rumänska kulturinstitutet. I Bronsteins verk framställs
Londons postmoderna arkitektur som ett ruinlandskap i Piranesis anda, och det är svårt att se byggnaderna som annat än lämningar efter den globala finansiella krisen. Budskapet om vår tids ideologiska fängelse kunde knappast vara tydligare. Mitt emot hänger Muresans litografier, i socialrealistisk stil, av limsniffande rumänska barn: den globala kapitalismen och dess offer frammanade genom en metonymisk relation mellan den nyliberala «bubblan» och de uppblåsta påsarna med lim framför de anonyma, spöklika, barnens ansikten.
Det tar en stund innan jag förstår vitsen, men den slår mig desto hårdare: människospillror i ett ruinlandskap. Plötsligt har jag som betraktare inget facit att förhålla mig till. Utställningens väloljade maskineri hakar upp sig och producerar en sinnesrörelse, en antydd smärta, som annars lyser med sin frånvaro. Men det förblir samtidigt en isolerad händelse, som inte fångas upp varken i de andra verken eller av utställningen i dess helhet. I grunden är problemet att man försöker utmana en hegemonisk utsaga på dess egna vilkor. Trots en ambition att bejaka tanken om ett immanent motstånd som föregår de repressiva mekanismer som konstituerar utställningsbesökare som håglösa och underordnade subjekt, dröjer projektet trots allt kvar i en melankolisk ekokammare av negativ kritik. Jag har svårt att se detta som annat än en låsning.
Ingressbilde: Anja Kirschner og David Panos, The Last days of Jack Sheppard, videostill.