Utställningen Art et Liberté. Brytning, krig och surrealism i Egypten (1938–48) börjar redan när besökaren går nerför trappan till Moderna museets nedre plan. På en storbildskärm visas en arkivfilm med scener från en fransk konstutställning i Kairo varvat med avtäckningen av den egyptiske frihetskämpen och politikern Saad Zaghluls (1859–1924) staty i Alexandria. Det är ett montage som ger en effektfull introduktion till det moderna Egyptens konfliktfyllda historia. Huvudaktör i utställningen är den surrealistiska konstnärsgruppen Art et Liberté som var aktiv i Kairo 1938–1948. I ett inre rum visar curatorerna Sam Bardaouil och Tim Fellrath med en pedagogisk väggkarta hur gruppen ingick som del av ett globalt surrealistiskt nätverk.
Vi inbjuds att läsa Art et Libertés manifest Vive l´Art Degenere från 1938. Det är skrivet på franska som en hyllning till den «degenererade» konst som Hitler fördömde. Manifestet visas i en glasmonter och på baksidan syns en reproduktion av Picassos Guernica. Det låter mig se att modernismen här visas ur en annan geografisk vinkel. Den som besöker utställningen medan museets exposé över den sydamerikanska konkretismen, Concrete Matters, ännu pågår konfronteras med en decentraliserad och globaliserad föreställning om den moderna konsten. Tillsammans framstår utställningarna som en kraftfull uppgörelse med Moderna museets historiska och geografiska förutsättningar.
I tre tätt hängda salar presenteras en mycket omfångsrik produktion av surrealistiskt måleri och fotografi från Egypten. Utställningen inkluderar även amerikanska och europeiska konstnärer som var bosatta i landet och nära knutna till Art et Liberté. Här finns arkivmaterial och filmer där brittiska speakerröster kommenterar relevanta historiska händelser. Detta kompletteras med flera långa väggtexter och konstnärspresentationer. Den omfattande informationen får anses berättigad med tanke på att Art et Liberté sannolikt är okänd för många av museets besökare. Dessvärre finns en tendens i flera av texterna att förklara verkens innehåll med historiska och biografiska fakta på ett sätt som riskerar att tämja konstens suggestiva kraft.
Det är först när jag släpper utställningens tolkningsram som konsten öppnas för mig. Jag ser en värld av ugglor med lysande ögon, ansikten som är klockor, och många förvridna, fragmentariska och sammanväxta människokroppar. Det är en bildvärld med stark igenkänningsfaktor från annan surrealistisk konst. Det finns även många möjligheter att se surrealismens förankring i egyptisk politik. Jag får förklarat för mig att den grekisk-fransk-egyptiske konstnären Mayos mycket imponerande målning Coups de bâtons (1937) är en skildring av polisvåld på Kairos gator. Men det rör sig inte om någon enkel illustration utan målningen liknar snarare Guernica i sina anspråk att skapa en allmängiltig modell av våldets geometri. Resultatet är en abstraktion av människans impulser och driftsliv som låter mig förstå att Art et Liberté försökte åstadkomma en perverterad kosmopolitism där det omedvetna spelas ut mot bakgrund av tidlösa och drömska horisonter.
Detta surrealistiska landskap träder fram i den amerikanska fotografen Lee Millers Portrait of Space, Al Bulwayeb, Near Siwa, Egypt (1937) som visas i utställningens mittersta rum. Miller flyttade till Egypten på 1930-talet och utvecklade under denna period en nära vänskap med konstnärer från Art et Liberté. Hennes fotografi visar Siwaöknens sanddyner sedda genom ett tältfönster med söndertrasat myggnät. I bildens förgrund syns ett område där sanden krattats och omsorgsfullt avgränsats med stenar vilket står i kontrast till öknens otämjda karaktär. Utan att riktigt förstå varför skapar detta fotografi en stark ångestkänsla hos mig. Det finns till skillnad från många andra verk i utställningen ingen figur, vilket tycks ge större utrymme åt min egen inlevelse och fantasi. Sedan är det något med att den mänskliga driften att avgränsa och inordna sin omvärld blir tydlig i mötet med öknen. Jag tycker mig se en galenskap i kulturen och tänker att också min neuros hade kunnat sättas igång av den vind som drar igenom myggnätets revor och hål, effektfullt fångad i detta surrealistiska landskapsporträtt.
Vid sidan av galenskap är erotiken ett återkommande tema i utställningen. Det är svårt att inte lägga märke till alla nakna kvinnobröst. En förklaring skulle kunna vara att Art et Libertés manliga surrealister gjorde kvinnan till projektionsduk för sina lustar och begär. Men det vore en ensidig tolkning som bortser från den starka kvinnliga närvaron i denna konstnärsgrupp. Syrisk-egyptiska Amy Nimrs målningar av drunknade kvinnor och skelett är särskilt svåra att skaka sig av. Jag kände mig även kallad att under en lång stund betrakta Mahmoud Saids porträtt av La Femme aux Boucles d’or (Kvinnan med guldlockarna, 1933). Jag generas över sättet La Femme med lysande ögon och stora bröst prostitueras. Genom att spela på mina begär kan hon utan problem förtrolla min blick. Men det är något skumt med målningens komposition. I bakgrunden till vänster känner jag igen Venedigs stadsbild och till höger syns en österländsk stad med minaret. Det bryter förtrollningen och gör mig medveten om denna kvinna som sinnebilden för orientalistiska och occidentalistiska begär. Vilket även kan läsas som en kritik av myten om den egyptiska kvinnan som en eggande etnisk mix.
Jag drabbas starkast av den för mig helt okände ungerske konstnären och illustratören Eric de Nemes grafiska bildserie. Nemes var bosatt i Kairo under 1940-talet och hade i likhet med Miller nära band med Art et Liberté. I utställningen presenteras ett dussin teckningar som först var tänkta som bokillustrationer, vilket dock aldrig blev av. De tecknar ett psykologiskt drama om liv och död skildrat i fristående scener vilka hänger ihop som delar av en gemensam serie. Vi återfinner den psykoanalytiska urmyten om separationen och förlustens trauma som de Nemes har skildrat i en egendomlig scen där lemlästade och lidande fastnat i taggtråd. Det skapar associationer till andra världskrigets trauma, vilket också lyfter bildernas psykologi till ett historiskt och politiskt plan. Teckningarna är samtidigt symboliska på ett sätt som påminner om tarot snarare än historieböcker. Jag slås av insikten att dessa teckningar speglar livet ur dödens perspektiv, vilket får alla tillfälligheter att försvinna och livsmomenten att stelna i kraftfulla arketyper. Det är ett mytiskt och arkaiskt perspektiv som fortfarande har potential att skaka om den individualism som samtiden fjättrat oss vid.
Utställningen är en uppgörelse inte bara med den eurocentriska konsthistorien utan också med postkolonialismen, vilket Bardaouil framhöll under symposiet Multiple Modernisms på Louisiana i höstas. Mot Edward Saids berömda argument att väst har format orienten som sin negativa och exotiska avbild ställs Art et Libertés anspråk som jämbördiga uttolkare av surrealismen. För dem blir konsten ett verktyg för att ta sig an allt från myten om den erotiska egyptiska kvinnan och andra världskrigets trauma till den suggestiva känsla som för ett ögonblick träder fram i gränslandet mellan den mänskliga civilisationen och Siwaöknen. Men framförallt ser jag utställningen som en uppvisning i konstens förmåga att motstå alla försök att fixera den vid historiska sammanhang och sociologiska förklaringar. De egyptiska surrealisterna tycks ha funnit kraft i ett avståndstagande från samtidens borgerliga kultur och växande fascism. Istället ville de använda konsten för att skärskåda och spela ut människans fulla register, från perversion till sublim symbolik. Det är en viktig påminnelse också i vår tid som ännu karakteriseras av neurotikerns oförmåga att hantera tillvarons psykologiska avgrund.