Längst bak i den lundensiske konsthistoriken Jean Sellems monografi över Hardy Strid finns en tabell med alla Strids tekniker och material. På x-axeln löper åren från 1935 till 1980, och på y-axeln listas 49 punkter från blyerts och kol till flygblad och aktioner. Så många år och uttryck ryms inte i utställningen på Signal i Malmö, men presentationen liknar ändå en manifestation av Sellems diagram över ett sökande och prövande konstnärskap.
Det här är en ovanlig utställning för Signal, som de senaste åren huvudsakligen har visat grupputställningar med samtida konstnärer. Hardy Strid (d. 2012) är mest känd som en aktör i den nordiska Situationismen, men det är inte det sammanhanget som lyfts fram här. Istället presenteras Strids mångsida konstnärskap som ett alternativ till tendensen att låta det konstnärliga arvet och karriärstegen styra. Titeln, Idag, imorron, är tagen från en utställning som Strid hade på Galleri 5 sekler i Stockholm 1965, men anspelar också på att han ständigt ägnade sig åt «ett rastlöst sökande efter en morgondag».
Jag uppfattar att det finns en enkelhet och klarhet i rummen. Kanske är det en konsekvens av de relativt osofistikerade, snabba medierna: akrylmåleri och collage. Utställningen inleds med målningen Zon för transit i bägge riktningarna (1980) en titel som accentuerar avvisningen av enkelriktad framåtrörelse. Strid gjorde flera versioner av målningen i olika färgskalor, men med samma motiv: i förgrunden en sfinxliknande silhuett, sedan pyramider och en låg sol.
Den genomgående linjen i utställningen är montage. Här finns små glasobjekt sammansatta av skärvor, och ett måleri som ställer heterogena bildelement mot varandra. Denna röda tråd gör att helheten trots sin öppenhet och bredd inte framstår som splittrad, och redan där har man lyckats med det man föresatt sig. I Ensamheten eller den fatala historien om konsten som lyckopiller (1968) håller en hand upp ett sammansatt ansikte framför ett klipplandskap. En vit tandrad skrattar, kanske hånfullt, och det finns likheter med kubismens förvrängningar, men alienationen framstår som tidlös.
Det fina med denna intima presentation är att verken inte riskerar att drunkna i varandra. Signal är ofta återhållsamma med information, vilket ibland kan vara ett problem. Men här gynnar det snarare presentationen. Strids konst söker sig ut samtidigt som den cirklar tillbaka mot sig själv, vilket gör den särskilt lämpad för detta format. Men utställningen borde även kunna inspirera andra presentationer. Dess främsta förtjänst är att den fungerar som en modell för hur det retrospektiva kan frigöras från kronologi och tematik, och istället vara ett sätt att få syn på ett historiskt skapande utan att vända sig om och titta tillbaka.
I Strids collage från 1960-talet är humor ett viktigt verktyg för civilisationskritik, och vad gäller inspirationen till morgondagens konst kan det lustfyllda som slår igenom i presentationen bli en viktig källa att ösa ur. Men ännu viktigare är hur den visar att det öppna och prövande inte bara är ett förhållningssätt för den enskilde konstnären. Konsten är inte något som avslutas vid en punkt och börjar om vid en annan, utan ett levande sammanhang genom decennierna. Det blir tydligt både i Strids verk och i utställningen.
