Kurt Vonnegut lär ha sagt att verklig skräck är att vakna upp en morgon och upptäcka att ens gymnasieklass styr landet. Ersätt gymnasieklass med dagisklass för att fånga den terror världen genomlever just nu. Barnets vilja till makt och jakt på uppmärksamhet trumfar ständigt kunskap och kritiskt tänkande, väljaropinionen graviterat mot populism och samhällsinstitutionerna börjar svaja.
Det är i den kontexten vi måste förstå den sammanslagning av Moderna museet, Statens konstråd och ArkDes som sjösätts vid årsskiftet, och som regeringen tvingar igenom mot de inblandade aktörernas vilja, och efter massiv kritik från i princip samtliga remissinstanser och kulturlivet i stort.
Oviljan är inte svår att förstå då regeringen inte har lagt fram ett enda hållbart argument för sammanslagningen positiva effekter för de berörda verksamheterna – eller ens några övertygande belägg för att den nya myndigheten kommer att kunna drivas mer effektivt (dvs. billigare).
Tvärtom saknas helt en konsekvensanalys av reformens långsiktiga effekter på konstlivet. Sanningen är att detta inte bara är en administrativ reform utan en maktförskjutning som hotar armlängdsprincipen, och koncentrerar konstlivets inflytande till en enda politiskt utsatt institution.
I ett pressmeddelande i torsdags offentliggjorde regeringen vissa, smärre förändringar jämfört med det initiala förslaget. Tack och lov har man skippat idén att kalla den nya myndigheten för enbart Moderna. Norges Munchmuseum, eller MUNCH som det kallas, får gärna behålla sin fåniga brandingstrategi. Att förslaget ens fördes fram säger en hel del om utredarens svaga förståelse för museernas samhällsfunktion. Modernas legitimitet bygger ju just på att det är ett museum, inte ett varumärke.
Frågan är om den nya styrelsen inte avslöjar samma brist. Maria Lind är en nytänkande curator, ingen profilerad museikvinna, medan Annie Lindberg relativt nyligen tillträdde som chef på Skissernas museum. De tunga museinamnen som kunde fungerat som motvikt till ordföranden – Handelshögskolans rektor Lars Strannegård – lyser med sin frånvaro. Dessutom har man klämt in en ekonom till, Mats Sjöstrand, tidigare generaldirektör för Skatteverket. Är detta en styrelse rustad för att värna ett musealt kärnuppdrag, eller för att driva organisatorisk och ekonomisk rationalisering?
Överintendent Gitte Örskou är själv det tyngsta museinamnet i styrelsen, samtidigt som hennes kompetens som chef nu ifrågasätts. Häromveckan publicerade Magasin K en larmrapport som talade om en toppstyrd och otrygg arbetsmiljö på Moderna museet. «Det är hemskt att veta att ArkDes och Statens konstråd antagligen tvingas in vår tystnadskultur och svåra arbetsmiljö. De andra myndigheterna har sannolikt ingen aning om detta», säger en av de femton Moderna-anställda som intervjuats i artikeln.
I konstlivet har det länge muttrats över ett rörigt program och en svag konstnärlig ledning. Just nu visas publikfavoriten Britta Marakatt-Labba undanskuffad i källaren, medan en utställning om hur den sene Picasso dekonstruerade det moderna måleriet saknar jämförelseobjekt då en övergripande presentation av samlingens bestånd av modernistisk konst lyser med sin frånvaro. I stället visas spretiga och illa genomarbetade utställningar där bristande respekt för ämnet och ogenomtänkta ingrepp skapat onödiga kontroverser (se här och här). Enskilda misslyckanden, eller symptom på ett museum i fritt fall? Att den nya organisationen skulle frigöra resurser för att renodla Moderna museets profil verkar osannolikt.
En central förändring i den nya myndighetsstrukturen är att arkitektur, design och offentlig konst samlas i vad som beskrivs som ett «centrum» som underordnas Moderna museet. Det är en skillnad från det ursprungliga förslaget med tre konstnärligt fristående avdelningar, men konstruktionen är så oklar att det är svårt att avgöra vem som ansvarar för vad. Tanken är att motverka den maktkoncentration som uppstår när landets största aktörer inom konstinköp förs samman, men det är svårt att se hur en sådan hybridlösning skulle minska problemen. Risken är i stället att Moderna museets interna kris sprids och förstärks, och att konstlivet får en enda dominerande, dysfunktionell koloss att förhålla sig till.
Det är mot denna bakgrund oron för politisk styrning måste förstås. Styrelseformen återinförs – efter att ha tagits bort i början av 2000-talet – med argumentet att armlängdsprincipen ska värnas. Men det är betydligt enklare att politiskt påverka en styrelse än att tillsätta en museichef. Hela processen kring sammanslagningen visar dessutom att regeringen är beredd att bortse från sakkunskap när den står i vägen för ett beslut.
Premisserna för samtalet har varit fel från början. Sammanslagningen beslutades i praktiken innan utredningen var klar, vilket har förskjutit bevisbördan. Kritiker förväntas bevisa att framtida problem kommer att uppstå, medan regeringen inte behöver belägga sina påstådda vinster.
Resultatet är en reform där makt går före kunskap, och där politisk kontroll normaliseras. Sverige får nu en kulturmyndighet med ojämförligt stort inflytande, med en organisationsform som öppnar för politiska huggskott, framskyndad av en regering som inte respekterar sakkunskap utan ser kulturpolitik som ett medel för att genomdriva sina egna maktintressen.
Sanningen är att Moderna museet just nu är rätt långt ifrån att vara den internationellt tongivande aktör som man i sina bästa stunder har varit. Risken är att sammanslagningen som sätts i verket den 1 januari blir spiken i kistan som påskyndar färden mot provinsiell irrelevans.
