Camille Henrots verk Grosse fatigue är det första som möter betraktaren på Signals utställning Reading «The World in Which We Live». Filmen utspelas mot en skrivbordsbakgrund, men då i ordets nyare bemärkelse som ett gränssnitt mellan dator och användare. I videons inledning knappar någon in «The history of the universe» i webbläsarens sökfält. Vad som sedan följer är ett flöde av människokroppar, djur, växter, naturfenomen och mycket annat. Ofta förekommer flera bilder samtidigt i olika fönster som klickas fram, och ofta är det symmetriskt och mycket vackert. Stora delar av det visuella materialet är hämtat från The Smithsonian Institution, ett av världens största museer med enorma samlingar av bokstavligen allt mellan himmel och jord, och när det anrika arkivet konfronteras med ett annat monstruöst informationsprojekt, internet, uppstår intressanta visuella paralleller. Det inrutade, viljan att systematisera – i lådor, hyllor, flikar eller fönster – möter i båda fallen en eklektisk och levande verklighet som värjer sig mot kategorisering.
Supersamlingarnas strukturerade kaos, där i princip vad som helst kan hända inom ramen för ett specifikt format, återfinns också i en annan kommunikationsform, som idag inte sällan anklagas för att ha passerat bäst före-datum: dagstidningen. På Signal presenteras ett antal gulnande dagblad i museala glasmontrar. Nyheterna är från de händelserika åren 1968–71. Harry Martinson reflekterar i ett uppslag över månlandningen 1969, och dess inverkan på människans självbild. Här finns rapporter från kulturrevolutionens Kina, och på hemmaplan uppfattas Socialdemokraternas valseger med ca 45% av rösterna som ett nederlag. Men man får också lära sig att för mycket apelsin (i varje fall om den äts med skal) kan orsaka tarmvred, och att Askims kommun ville utöka sina valdistrikt.
Anledningen till att gårdagens nyheter visas på Signal heter A-L Löfberg. Under sent 60-tal började hon samla motiv till sina hobbymålningar: näckrosblad, ljung, penséer och ringblommor som sedan pressades i tidningspapper. Herbariet blir intressant eftersom dess biprodukt, pappret som använts i torkningsprocessen, är det som idag förmedlar den mer konkreta bilden av dåtiden. De avsedda huvudrollsinnehavarna, växterna, får fungera som en kontextualiserande bakgrund med kuriosans kännetecken. Fast å andra sidan, hade jag varit biolog hade min läsning kanske sett annorlunda ut, och Signals intorkade sommaräng poängterar hur samlandet kan producera kunskap även på andra sätt än de som förväntas.
I Dan Grahams arkitekturhoroskop Architecture/Astrology, skrivna tillsammans med Jessica Russel för tidningen Domus, är det kanske mer metoden än urvalet som hamnar i fokus. Temat är världens mest kända arkitekter, små notiser kring berömdheter som Louis Kahn, Le Corbusier och Rem Koolhaas. Så långt är allting som det ska. Men texterna är skrivna i form av horoskop och består till stor del av kvasibiografiska fakta över personliga erfarenheter, som härleds från såväl stjärntecken som religionstillhörighet. Om Kahn kan man till exempel läsa att han som vattuman hade en speciell känsla för abstraktion och matematisk skönhet, samt att han som intellektuell jude, tillbedjande en monoteistisk religion, i sin arkitektur naturligt strävade efter sanningen, symboliserad av ljuset. Det är vansinnigt roligt och skrämmande. Jag märker hur lätt det är att vaggas in i textens jargong, och till slut nästan tro på det som står skrivet. För horoskopen är trots sin flummighet inte helt irrelevanta. Dan Grahams stora kunnande om arkitektur lyser igenom och vissa beskrivningar av arkitektoniska mål och medel hade kunnat förekomma i mer seriös journalistik.
Utställningen på Signal fungerar mycket bra. Det är en välplanerad exposé över urvalets mekanismer och tillkortakommanden. Det går helt klart att se tematiken i linje med de senaste årens intresse för curatorisk kunskapsproduktion. Men här finns också ett försök att luckra upp och granska sanningshalten i olika medieformer genom att föreslå nya sätt att läsa arkiven. När en sådan ambition fungerar som bäst ersätts det konventionella med det uppseendeväckande och tvärtom, vilket är precis vad som sker i Reading «The World in Which We Live».
