I årets första utställning på UKS inviteras vi in i det så kallade «intima» projektrummet, där Lene Braadsvig Ørmens nya abstrakta skulpturserie Dear Darkling visas. Serien består av 16 betongskulpturer som konstnärer har tillverkat i naturen, av naturen. Som en granskande geolog har konstnären grävt och format djupa gropar i jorden, som sedan har fyllts med färsk betong och mineralpigment, vilket ger dem unika antydningar till naturliga färger. Samtidigt undersöker hon grundens material, mineraler och massor. Naturen har med andra ord flyttats till gallerirummet av konstnären som transformerar jord, bergmaterial, och vatten till samtida organiska jordkonstobjekt. Placerade på ett glansigt pastell-färgat podium framstår de som organiska ruiner.
«Darkling» är en språklig kombination av orden «Darling» och «Darkness», som en romantiserande och celebrerande gest till jordens mörka rum och liv – det ovetande och äkta. Precis som land art-konstnärerna, hyllar Braadsvig Ørmen jordens och landskapets egna former i kontrast mot den etablerade skulpturtraditionen. Vattnet, jorden, naturen och berget re-introduceras i samtidens globala materialkultur. Skulpturerna kan läsas som ekologiska media-objekt, vilka svävar konceptuellt mellan ett obehandlat förflutet och en samtida, media-orienterad värld – en värld där natur och jord har ersatts med plast, glänsande ytor och artificialitet. Eller vad består egentligen vår jordklot av? Vilka material är naturliga, och vilka är det inte? Denna mellanposition styrks av det podium som skulpturerna är placerade på, som blir en slags skärningspunkt mellan natur och kultur, det förflutna och det samtida. Det glansiga rena suddar ut jord-estetiken – det ojämna, åldrade och orena – och lyfter projektet in i samtidskonsten; eller samtiden tillbaka i jordkonsten.
Den «glossy» pastellfärgade ytan kan även läsas som en post-internet-referens, en referens till den digitala kulturens teknologiskt förstärkande och mättade materiella fasad. Här nedbryts natur och kultur. Eller är det naturen som återuppbyggs, via fabricerade artefakter? Som ett organiskt medium talar objekten med andra ord inte bara som skulpturer: de sänder information, genererar mening, och aktiverar nya poetiska uttrycksformer hämtade ur konstproduktions-processen och presentationen i gallerirummet.
I utställningens pressmeddelande lovas ett intimt projekt. Löftet hålls, till dels, men Braadsvig Ørmens skulpturala värld är också opersonlig och distanserad, och skapar en aning obehag genom sin historicitet och natur-estetik. Skulpturernas upprinnelse är förvirrande. Objekten hänvisar till en tid som aldrig har ägt rum. En ruin utan historia, ett monument utan mening. I förbindelse med utställningen har konstnären även publicerat ett enkelt fanzine, som består av en kort essä och ett samtal mellan henne själv och konstkritikern Jan Verwoert. Publikationen förlänger Dear Darkling, både konceptuellt och estetiskt: den skapar en tilltalande förbindelse mellan text och verk, något konstnären har utforskat även tidigare, i andra publikationer. Samtalet förlänger också den performativa aspekten av Dear Darkling – det fysiska i att skapa ett konstverk av naturen, i naturen – genom att föra in konstnären och hennes reflektioner kring produktionsprocessen i utställningssituationen.
Dear Darkling är en berikande undersökning av skulpturens estetiska möjligheter och samtida diskurser om jordkloten som ett medium. Men det är en smula oklart vad UKS önskar med projektrummet och dess program. Varför presentera Dear Darkling i detta rum? Varför inte upplåta det stora galleriet? Att placera en skulpturutställning som refererar till den tidiga jordkonsten, läsningar runt natur-kultur-polemiken, samt minimalismens konstfilosofi om form, objekt och taktilitet i det lilla projektrummet underminerar väl objektens konceptuella och estetiska betydelser? Utställningen upplevs som klaustrofobisk, och objekten hade behövt ett större rum, mer luft och ljus.
