När världen gick i stå i våras så fortsatte mitt eget liv ungefär som vanligt. Som frilansare satt jag redan hemma, och Kunstkritikks nordiska redaktion har alltid distansarbetat via Zoom och liknande program som andra nu fick vänja sig vid. Även konstlivet förskonades – till en början – från dramatiska förändringar. Det var först i slutet av mars som museerna stängde dörrarna, samtidigt som vissa institutioner att hålla öppet hela tiden, om än för ett begränsat antal besökare. Arrangemang för mer än 50 personer har hela tiden varit förbjudna, och den regeln gäller fortsatt även om regeringen förra veckande gick ut med att vissa lättnader kan införas från den 1 oktober.
Men självfallet var det många utställningar och arrangemang som ställdes in eller sköts upp, ofta med förödande konsekvenser för konstnärer och andra inblandade. Både den nordiska konstmässan Market Art Fair och den konstnärsdrivna mässan Supermarket gick snabbt ut med att arrangemangen skulle skjutas upp till hösten. Market ändrade sig innan semestern och aviserade att det inte blir någon mässa alls förrän nästa år. Supermarket har istället valt att göra om sitt format och kallar sig nu Superlocal 2020. Istället för ett program med internationella gäster blir det ett lokalt samarbete mellan 13 konstnärsdrivna verksamheter i Stockholm, från Tallkrogen i söder till Hjorthagen i norr, mellan den 3 och 6 september.
Konsthögskolorna hade en tuff vår, och många examensutställningar tycks helt enkelt inte bli av. I skrivande stund har bara Kungliga konsthögskolan offentliggjort ett nytt datum: BA- och MA- studenterna kommer att ställa ut tillsammans i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan den 29 september.
I veckan öppnar också Bildmuseet i Umeå, som till skillnad från många andra institutioner som öppnade upp under sommaren, har haft stängt hela tiden sedan mars. Men nu kan de till slut visa sin retrospektiv med den afroamerikanska konstnären och aktivisten Faith Ringgold. Med tanke på Black Lives Matter och dagens antirasistiska engagemang känns detta som en av årets mer vältajmade utställningar, även om aktualiteten kanske var ännu påtagligare i våras när den egentligen skulle ha öppnat. Parallellt visas även den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansour. Däremot tycks Konsthögskolan i Umeås avgångsutställning, som traditionellt visas på Bildmuseet, inte bli av.
Trots mångas oro för ökad smittspridning känns konsthösten rätt vanlig. Oroväckande vanlig skulle nog vissa hävda med tanke på den reaktionära backlash som lurar runt hörnet. När gallerierna inledde säsongen förra veckan, så tillät många bara fem eller tio personer i lokalerna. Samtidigt var det uteslutande lokalproducerat, svenskt måleri som visades – inga «svårartade performancevrål», utan abstrakt måleri på tryggt avstånd från den besvärliga samtiden – ungefär som man tänker sig en gallerirunda i Stockholm innan de senaste decenniernas internationaliserade konstliv.
Men under ytan pyr missnöjet, och i sommar har kraven om rättvisa kommit både från konstnärer som är kritiska till regeringens corona-åtgärder och från en anonym grupp som i solidaritet med Black Lives Matter vill komma tillrätta med rasism och diskriminering i konstlivet.
Närmast återstår att se hur de ytterligare 1,5 miljarder som regeringen aviserade förra veckan ska fördelas. Kommer Statens Kulturråd och Konstnärsnämnden att ta till sig kritiken om bristande förankring i en verklighet som utmärks av prekära arbetsförhållanden, snabba påhugg («gig»), stora personliga investeringar och informella avtal? Och kommer myndigheterna, som en del i detta arbete, att hörsamma BLM-rörelsens krav om en «strukturell omfördelning” av resurserna?
Det är viktigt att minnas att dagens svenska kulturpolitik uttryckligen skiljer på social rättvisa och s.k. mångfald. I de kulturpolitiska målen från 2009 heter det att «alla» ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Tidigare var målet att skapa «reella förutsättningar» för detta deltagande. En semantisk glidning som ska dölja att det som utmärker just möjligheter är att de är ojämlikt fördelade beroende på vilka förutsättningar vi har för att realisera dem. Därför har både konstnärer och antirasister ett gemensamt intresse i att återupprätta jämlikhet och fördelningspolitik som centrala principer för kulturpolitiken. Det borde vara startpunkten för höstens debatter.
Att dagens unga konstnärer och curatorer ofta tycks mer allvarsamma än sina äldre kollegor är kanske inte så konstigt. På institutioner som Lunds konsthall och Accelerator i Stockholm verkar det däremot fortfarande råda en sorglös 1990-talsanda. I Lund visas i höst Svävande utopier, en grupputställning om uppblåsbar konst och arkitektur, medan Accelerator bjuder på platsspecifik processkonst och relationell estetik av konstnärer som Andrea Zittel och Uglycute, om än med ett tidstypiskt intresse för hållbarhet, i den tematiska utställningen Experimentfältet.
Och när Magasin III återinvigs i oktober, efter att ha varit stängd för allmänheten under några år, så är det med ett nytt format förankrat i 1990-talets nyinstitutionalism och performativa curatering. Den formen lever även kvar på Tensta Konsthall, som i höst bjuder på en presentation av den svensk multimediakonstnären och poeten Åke Hodell (d. 2000), vars arbete passar för den som vill utmana den vita kubens konventioner. Efter det tidiga 2000-talets Hodell-feber, kan det helt klart bli intressant att se honom ur en annan synvinkel.
Den experimentella hållningen står i kontrast till institutioner med yngre ledning, som Bonniers konsthall och Göteborgs Konsthall. Där visar man istället tankfulla utställningar om sorg, ömhet och sårbarhet. I Vår himmel röd på Göteborgs konsthall ställs ett nyfeministiskt tema om «vad det innebär att vara kvinna idag» mot mer ambivalenta formuleringar om beröring, utsatthet och våld. Och på Bonniers tar Sorgearbete upp konsten som en gemensam plats för att tala om sorg. Båda utställningarna tycks vara koncentrerade presentationer av ett mindre antal konstnärer, som tar upp ämnen som ligger nära människors liv och personliga upplevelser.
Ett besläktad konstsyn ligger, vågar jag påstå, bakom Moderna Museets Giacometti-utställning i oktober. Den curateras av museets yngsta intendent, Jo Widoff, tillsammans med Christian Alandete från Fondation Giacometti, och tar fasta på den ikoniske skulptörens vänskaper med författare som Jean Genet, George Bataille och Samuel Beckett.
Varken en tematisk utställning om en avgränsad «kvinnlig erfarenhet» eller en presentation av en av modernismens mest högstämda hjältar – komplett med bromance-tema – skulle nog ha visats på ett svenskt konstmuseum för några år sedan. Och de skulle definitivt inte ha gjorts av någon av de 60-talister med fäbless för ironier och flytande gränser som fram till nyligen dominerade på institutionerna. Då skulle vi knappast heller ha sett en utställning med enbart samiska konstnärer – som Sven-Harrys Konstmuseums Bakom hörnen, vindens jojk – som förvisso säger sig vilja utmana stereotypa representationer av «den andre». Utställningen öppnar i oktober, och curateras av Maria Ragnestam och konstnären Carola Grahn.
Gemensamt för höstens stora separatutställningar är att de ofta bygger på andra överväganden än konstnärernas internationella lyskraft. När Moderna Museet ställer ut danska Lea Porsager får publiken möjlighet att bekanta sig med konstnären bakom Tsunami-monumentet som invigdes på Djurgården häromåret. Och på Malmö Konsthall fortsätter man sin flirt med Malmös arabiska diaspora genom att följa upp förra årets presentation av den amerikansk-irakiske konstnären Michael Rakowitz med Dubai-konstnären Hassan Sharif. Sharif gick bort 2016 och utställningen blir en retrospektiv. Porsager kommer däremot att visa enbart nygjorda verk.
En konstnär som däremot inte på något självklart sätt passar med dagens kulturpolitiska debatter är Kristina Eriksson, som lite överraskande ska ställa ut nya verk på Anna Bohman Gallery i september. Eriksson, som ofta beskrivs som tillbakadragen och kompromisslös, ställer inte ut särskilt ofta i Stockholm. Men så sent som förra året visade hon faktiskt ett urval av sina teckningar på de stora annonstavlorna på Zinkensdams tunnelbanestation. En utställning som jag, och säkert många andra, minns med värme.
