Pixelpionjären

–Jag förstod aldrig poängen med högre upplösning, säger Charlotte Johannesson, vars banbrytande textil- och datorkonst visas i stort format på Museo Reina Sofía i Madrid.

Charlotte Johannesson i sin ateljé i Skanör. Foto: Lotten Pålsson.

Begreppet «pionjär» härstammar från det militära, och syftar på soldater som skulle röja vägar, slå broar eller på annat sätt förbereda de stridande truppförbandens framryckning. Inom konsten kan beteckningen låta anspråksfull och singulär, då få enskilda aktörer idag kan tillskrivas en portalöppnande betydelse. Men en som kan göra anspråk på att ha varit en pionjär är Charlotte Johannesson som vid 78 års ålder har sin första stora solopresentation i form av en retrospektiv på Museo Reina Sofía i Madrid. Utställningen består av 150 textil- och datorbaserade verk och är curaterad av Mats Stjernstedt och Lars Bang Larsen. 

Johannesson var från början skolad som vävare, men kom att sömlöst träda över från textil till datorgrafik efter att hon införskaffat sin första Apple II Plus-dator på 1970-talet. Några år senare drev hon och hennes man Sture Johannesson Digitalteatern i en lägenhet i Malmö mellan 1981 och 85. Digitalteatern har beskrivits som ett av den tidens mest avancerade Apple-system bestående av bland annat sju datorer, skrivare, bildskärmar och synthesizers.

Charlotte Johannesson, Take Me to Another World, datorgrafik, 29,7 x 42 cm, 1981–1986. Courtesy of Moderna Museet.

Att Charlotte Johannesson uppmärksammats i större skala först på senare år kan bero på flera faktorer. Dels har textil- och datorkonst länge förbisetts av konstinstitutioner och historiker, samtidigt som hon har uppehållit sig i ett relativt outforskat fält mellan dessa medier. Att paret Johannessons rötter i 1960-talets motkultur tidigt ställde dem i opposition mot etablissemanget kan också ha spelat in – liksom det faktum att många av hennes verk fram till nyligen enbart har funnits på ett antal gamla disketter i hennes ateljé i Skanör. 

Charlotte Johannesson, Digitalteatern, Malmö, 1980-talet.

För denna intervju vill Charlotte Johannesson inte ses där i ateljén – bilderna hon vill visa finns idag trots allt på hennes laptop. Hon vill i stället mötas på Malmö Konsthall, där hon 2018 ställde ut i Pressure / Imprint som sammanförde tre konstnärer (Johannesson, Ruth Wolf-Rehfeldt, Ester Fleckner) som arbetar med teknologiskt eller grafiskt reproducerade bilder. Det är en ovanligt solig men kall dag i april när vi ses. Inne på konsthallen ser det nästan normalfullt ut, trots pandemins strikta regler. Det första hon berättar är hur upprymd hon är över att nu få visa sina pixelbilder från 1980-talet i storformat på Reina Sofía i Madrid.

– När jag började göra mina verk med Apple II-datorer, efter en researchresa i Silicon Valley 1981 var det till och med på den tiden betraktat som i låg upplösning. Alla hade pippi på antal pixlar och hög upplösning som inom fotografiet. Men jag förstod aldrig poängen med högre upplösning, för mig var de pixliga bilderna perfekta. Inte minst då jag hade vävt innan och var van att göra mina mönster på rutnätspapper. 239 x 192 pixlar tror jag det var jag alltid fick utgå ifrån. Därför är det så kul att dessa bilder visas uppförstorade som projektioner i Madrid, som bildspel som jag har satt ihop. Så synd bara att jag inte har kunnat åka ned till utställningen, säger Johannesson. 

Charlotte Johannesson, Drop Dead!, textil, handvävd ull, trä, 200 x 100 cm, 1977. Courtesy of Malmö Konstmuseum.

I den spanska pressen har hon uppmärksammats som en pionjär inom både textil och datorkonst och museet har haft öppet under hela utställningen som håller på till augusti. 

– Jag hade ju inte fått min första vaccinspruta och kunde inte åka ned till hängningen, men Mats [Stjernstedt] hade antikroppar och åkte ned. För Lars [Bang Larsen] var det svårare, han hade inte blivit insläppt i Danmark om han åkt utomlands, säger hon. Utställningen har faktiskt blivit uppskjuten tre gånger totalt, så det är trots allt kul att den öppnade till slut.

På Museo Reina Sofía presenteras Johannessons verk som ett kontinuum mellan datorkonst och textil. Förutom skärmarna med projicerade datorbilder har 21 nyversioner av hennes textilier producerats för en större installation.

– De har gjorts i Sao Paolo av en väverska som heter Tiyoku Tomikawa, som också gjorde reproduktionerna som jag visade på Sao Paolobiennalen 2016, uttrycker Johannesson med stor beundran.

Charlotte Johannesson, Take Me to Another World, installationsvy, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía.

Förutom några få original så fanns samtliga av Johannessons datorproducerade bilder tidigare sparade på 3,5-tums disketter. Men i samband med att hon ställde ut i Nordiska paviljongen i Venedig 2017, tillsammans med bland andra Siri Aurdal, Nina Canell och Mika Taanila, såg curatorn Mats Stjernstedt till att föra över bilderna till nyare format. 

– I samband med Venedig blev jag tillfrågad att ställa ut på Malmö Konsthall samma år och det var väldigt roligt, det ledde bland annat till att jag kom i kontakt med galleriet Hollybush Gardens som nu säljer mina verk. 

Under tidigt 1980-tal var det få datorer och skrivare som överhuvudtaget var kompatibla och det var inte ovanligt att det krävdes egenskrivna program för att koppla dem samman, berättar hon. Men på frågan om vad som fick hennes att börja experimentera och intressera sig för datorer ryggar hon tillbaka förvånat och skrockar «Vad skulle vi annars göra?».

– Min morfars mamma vävde mycket och hon bodde ju i Skåne där vi har en tradition av speciella tekniker som är pixelbaserad. Det ledde mig till textilskola i Malmö och vidare till textilkonstnären Hannah Ryggens verk som inspirerade mig att fortsätta. Under 1960- och 70-talen vävde jag rätt mycket, och det var egentligen först via min man Sture – som hade börjat arbeta i datorlabbet på IBM Stockholm tillsammans med Sten Kallin – och via datortidskrifter från Silicon Valley, som jag blev sugen på det. Samtidigt kom jag i kontakt med en man som köpt en Apple II-dator som han kände sig «klar» med. Han bytte den mot en vävnad jag gjort som det stod «I am no Angel» på. Så fick jag min första dator ca 1980.

Charlotte Johannesson, Parsifal, datorgrafik, 23,5 x 31,5 cm, 1981–1986.

Du kom ju från hantverket – textil och vävnad – hur var det att gå från detta till skärmar, tangentbord och rudimentära program för skapande?

– På den tiden sa vi alltid att det är «hands on» och «trial and error» som gäller. Vi provade oss fram och fick kämpa emot vad andra tyckte om datorer på den tiden. Många kopplade samman datorer med krig och politik, och det fanns så mycket skepsis från konstvärlden. Det fanns några få personer som intresserade sig för vad jag gjorde, men utanför konstlivet. En person inom STU – Styrelsen för teknisk utveckling tillstyrkte våra ansökningar, och när vi hade hans förtroende kunde vi söka lån från banken och börja bygga upp Digitalteatern med sju Appledatorer och en hårddisk på hela 20 MB, berättar hon.  

Hur såg hantverket ut rent konkret? 

– Jag och Sture köpte på en resa i Kalifornien en ritplatta, som man fick kalibrera ständigt och jämt. Den använde jag till en början. För mig var hantverket centralt, medan Sture mest snackade om teorin kring digitalkonst, skrattar hon. Jag fastnande ofta för människor och porträtt, och skannade in bilder med videokamera för att sedan jobba vidare med dem pixel för pixel. En bild kunde ju ta många dagar att göra och att printa den kunde med dåtidens skrivare ta upp till 15–20 timmar. Jag har alltid haft ett starkt intresse för det konkreta hantverket, vikten av att det blir något av allt slit. Det är nog delvis därför jag slutade med datorbilder och fortsatte med handgjort papper och nu måleri och textil. 

Charlotte Johannesson, Take Me to Another World, installationsvy, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía.

Du slutade ju göra datorkonst mot slutet av 1980-talet, men hur har du uppdaterat dina verk för de senaste årens utställningar?

– De mindre pixelbilderna projiceras som bildspel på duk i större format, och jag har även gjort en skulptur av den pixlige «gubben» som jag ritade för länge sen. Jag har gjort många bilder med personer från den tiden: Boy George, Björn Borg och David Bowie (som vi senare träffade på en bensinmack av en ren händelse). Det var personer som alla talade om på den tiden så för mig var det naturligt att inkorporera dem i bilderna. Sedan tror jag att det var bra att det gick flera decennier innan Lars [Bang Larsen] tittade på mina bilder. Det var lustigt på 1990-talet då alla som skaffat dator trodde de var först i världen med datorbaserad konst. När jag hörde det så rynkade jag på pannan och tänkte «du skulle bara veta», avslutar hon.

Strax innan pandemin var curatorn för Venedigbiennalen 2022, Cecilia Alemani, på väg för ett ateljébesök i Skanör, men fick hastigt avbryta sina planer, berättar Charlotte Johannesson. Vid 78 års ålder verkar det inte sakta ner för den numera Covid 19-vaccinerade konstnären som planerar att åka till Madrid för ett panelsamtal i juni, och då kommer att få se sin utställning för första gången. En större monografi om hennes konstnärskap är i planeringsstadiet, men när den ska komma är, på grund av pandemin, i nuläget osäkert.

Charlotte Johannesson, Take Me to Another World, installationsvy, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía.

Læserindlæg