Det finns en gemytlig teatralitet hos schweizaren Urs Fischer. Oavsett om han arbetar med objekt, fotografi, digitala montage eller arkitektoniska projekt – som hans ikoniska Untitled (Bread House) (2004), en alpstuga byggd av limpor – så bjuder han in betraktaren till en rörig gränstrakt där det löjliga och det poetiska smälter samman. En stökig men generös typ, någonstans längs axeln Koons–Cattelan men för millennials.
När Fischers pojkaktiga konceptualism nu för första gången visas i Skandinavien görs det på ett förvånansvärt enhetligt och torftigt vis. The World Was Always Ending består av fyrtiotvå platta LED-lampor i varierande storlek som lyser upp vintermörkret. En vit, ranglig spökgubbe går igen som protagonist i de tvådimensionella relieferna som skurits ut i metall till små enkla scener.
Det första verket är ett vitt spökhuvud som kikar fram bakom en gulnad dagstidning med en alarmerande rubrik om att temperaturen stiger. Sedan fortsätter små etyder runtom i lokalen. Ett par av dem sover, någon blir riden, en faller, en annan får ansiktet mosat av en härlig fot. AI-prompten skulle lyda något i stil med «platta LED-lampor i Marie-Louise Ekman-stil av en välbärgad schweizare som googlat Scandinavian angst».
Utställningen visas på det som tidigare var Danvikens hospital, ett bildskönt dårhus beläget längst ut på kajen där Södermalm och Nacka möts vid Stockholms inlopp. En på alla sätt perfekt plats för en konsthall. Här har Gullringsbo konstsamling och galleristen Carl Kostyál bildat en ohelig allians kallad Hospitalet som visar internationell samtidskonst på hög nivå. Likafullt är den permanenta samlingen i sjukhusets flyglar ett skolboksexempel på en ängslig, samtida smak.
Jag tycker det är synd att Fischers polymorfa konstnärskap introduceras på det här bokstavligen platta viset. Varför inte flyga in några gamla grejer och göra ett miniretrospektiv? Det hade varit något. Nu tycks han istället ha hastat fram en allmänt hållen untergangsgefühl via en närmast parodisk förståelse av det kalla, ångestridna norr. En ranglig, vit spökgubbe som lever rövare.
Jag förstår varför galleriet vill positionera Fischers Flower Guy (2026), en permanent monumentalskulptur som placerats i Hospitalets lilla barockträdgård, i dialog med Picassos fetlagda damer i Frukost i det gröna (1962) som vilar på en gräsplätt vid Moderna museet tvärs över vattnet. Men Fischers vingliga skiss av en blomplockande pojke, omgiven av strykande svarta katter, lär inte göra Hospitalet känt för radikala ambitioner. Detta är business as usual.
