I utställningen Sovjethippies: Estlands psykedeliska underground under 1970-talet, curaterad av KIWA och Terje Toomistu, får man möta en relativt bortglömd del av Sovjetunionens historia. Det handlar om den forna supermaktens hippiekultur.
På många sätt är det ett välkänt fenomen som presenteras. Många av attributen känns igen: drogerna, musiken och en livsstil som motsatte sig vardagslivets konventioner. Men den sovjetiska regimen kastade sin skugga över och gav ungdomskulturen i landet en delvis annan prägel än i Västeuropa och USA. Några massiva kollektiva manifestationer av den egna ideologin var det inte tal om. Istället pågick ofta en kamp för väldigt basala rättigheter på en mikronivå. Och även då fanns det risker. Till synes oskyldiga personliga val, som att låta håret växa eller att inte klä sig enligt konventionen, kunde i Sovjetunionen (trots vissa förmildringar i totalitärt förtryck efter Stalins död 1953) resultera i såväl inspärrning som trakasserier.
Om förtrycket vittnar bland annat Aleksandr Dormidontov, som, får jag veta i informationsmaterialet till utställningen, av KGB fick epitetet Hippiekungen. Dormidontov (som också var känd för sin olagliga produktion av vida jeans) berättar om hur man fortsatte vara rädd för människor i sin omgivning trots att det kanske inte alltid var nödvändigt. Säkerhetsapparaten, som alltså med tiden blev mindre och mindre rigid, hade flyttat in i människors medvetande, oron fanns alltid att någon i ens närhet var en angivare.
Central och återkommande på Modernas utställning är annars bilden av rockmusiken som bärare av en kulturell gemenskap. Man lyckades trots svårigheterna att organisera flera mindre musikfestivaler, exempelvis i staden Elva 1972. Och när censuren, eller den svarta marknaden, tillät kunde man få tag på LP-skivor från väst. Rockmusiken, och dess ikoniska företrädare, idoler som Jimi Hendrix och Janis Joplin, var såväl ett fönster mot världen som en inspirationskälla för en alternativ livstil. Paap Kõlar, under 70-talet legendarisk trummis i det psykedeliska rockbandet Psycho, förklarar hur populärkulturen spreds: man knackade dörr, bytte musik och spelade in kassettband åt varandra. Utbytet etablerade ett kontaktnät som verkar ha varit en mycket viktig social gemenskap. Kõlar beskriver också sitt forna bands subversiva musikstil: man undvek konventionella dur- och mollskalor och melodiska arrangemang för att utmana den förtryckande statens estetik, präglad av socialrealism och monumentalitet.
Dormidontov och Kõlar m.fl. möter publiken i nyinspelade videointervjuer, som presenteras på fyra tv-skärmar i det rum som står till utställningens förfogande. De intervjuade personerna förekommer också ofta, i yngre upplaga, i de många fotografier som finns upphängda. Man ser dem meditera, resa, spela musik och umgås. Greppet skapar en känsla av närhet och intimitet, och i slutändan även ett intresse för de politiska sammanhang som skapade och formade människorna som levde i dem. Mycket av det som visas är djupt tragiskt. Som exempelvis fotografiet på poeten Peti, inspärrad på en klinik för könssjukdomar (löss, veneriska åkommor och mental ohälsa användes ofta som förevändning då människor med avvikande beteende institutionaliserades). Men mötet mellan fascism och Flower Power är faktiskt ofta näst intill humoristiskt. Den här märkliga, absurda och kolsvarta humorn får ett av sina främsta uttryck i blues-punk-provokatören och hippien Aleksander Müllers tragikomiska analys av behovet av åsiktsutrymme i en totalitär stat: «In Vacuum even a fart is air.»
