När Kristina Lindberg och Olof Marsja ställer ut tillsammans på konstnärsdrivna Galleri Box i Göteborg anspelar deadpan-titeln Det är vad det är på materialiteten som framhävs i bådas skulpturer. Men titeln kan också vara ett lekfullt sätt att säga att detta inte alls är vad det är, utan att något långt mindre uppenbart rör sig i montaget av olika material.
Marsja har en bakgrund inom samiskt konsthantverk, och utplacerade i galleriet står hans totemliknande figurer med gjutna glasansikten, svampnäsor och träpinnelemmar med leder av mekaniska anordningar. De rudimentära skulpturerna pendlar mellan illusionen av att vara besjälade och upplevelsen att de bara är hopplock av dött material. Denna kluvna helhet framstår som en provisoriskt ihopsnickrad kritik av instrumentaliserad rationalitet, och som en nästan manisk spegling av en verklighet där allt och alla medieras som råmaterial för kapitalet.
Precis som Marsja arbetar Kristina Lindberg med materialblandningar på ett prövande sätt, som för att upptäcka vad som händer. I galleriets första rum ligger skärvor av trä, marmor, kalksten och cement på golvet. På bitarnas ovansidor har olika vardagsmönster – från sträckmetall och järngolvstexturer – karvats eller gjutits in, i de flesta fall så kontrastrikt att material och form hålls åtskilda, som för en analys, eller för att framkalla materialitetsmystik. Olikheten mellan avtryckens textur och materialen gör att jag får svårt att föreställa mig hur det skulle vara att hålla i föremålen.
Lindberg visar dessutom ett verk bestående av träpinnar som hänger runt om i galleriet. Ytbehandlingen gör att man inte kan se om pinnarnas håligheter är resultatet av organiska processer eller hantverk. Medan verket med skärvorna bygger på kontraster arbetar hon här med ett slags sammansmältning, även om suddigheten kring vilka processer som lett fram till föremålen är genomgående. Där skiljer sig hennes verk från Marsjas grovhuggna hantverk och återbruk av kasserade föremål. Gemensamt för båda är emellertid att det frekventa spelet på relationen mellan natur och kultur riskerar att befästa dessa begrepp såsom åtskilda.
Likväl är det avgörande att Marsjas skulpturer lika mycket är resultatet av att hitta som av att hitta på, medan Lindberg tecknar en kritisk distans till idén om alltings användbarhet. Den dominerande gesten i hennes verk är att avfunktionera omgivningen, samtidigt som de ibland mest ser ut som design. Hos Marsja förefaller det å andra sidan bara vara sötheten som skiljer materialkombinationerna från nonchalant samtidsstil. Ändå är det genom att antyda en framtid som skulle gå att omskapa utifrån det som redan finns för handen som utställningen bryter med konstens funktion att vara en spegling av sakernas tillstånd. Det känns som ett befriande avsteg från den kapitalistiska realism som vill få oss att känna kapitalismen som den enda möjliga produktionsformen, och som Marsja och Lindbergs verk vid första anblick tycks vara stöpta i.