Samtidig konst

Terry Smiths föreläsning på Moderna Museet visar båda styrkorna och svagheterna i projektet att skriva den globala samtidskonstens historia.

Terry Smith på Moderna Museet.

Begäret efter att ge en slutgiltig definition av vår samtids konstnärliga uttryck tycks i det närmaste gränslöst. Konstkritiker och konstteoretiker skapar ständigt nya begrepp och läsningar som alla tycks syfta till att befria oss från både modernismens och postmodernismens ok. Sådana flyktförsök genomförs ofta utan att man faktiskt försöker konfrontera det arv man vill undfly, det vill säga utan att det sker något fadersmord – men inte därför att det inte finns någon fader, utan därför att han inte får erkännas. Vilket innebär att dessa försök istället ofta kännetecknas av en blandning av en rad åtskilda hållningar: en platt syn på filosofin som begreppsbildande, en med nyliberala övertoner stämd pragmatism, en rädsla för historien och en osviklig tro på ett institutionellt konstbegrepp som löpt amok.

Om det är begäret efter en sådan definition som driver Terry Smith, professor i samtida konsthistoria och teori vid universitet i Pittsburgh, får vara oskrivet. När han besöker Moderna Museet för att föreläsa om «Contemporary Art: World Currents» (vilket också är titeln på hans nyutkomna bok), beskriver han sitt projekt som ett försök att undgå både vad han kallar en radikal partikularism och en reduktionistisk universalism. Med detta projekt vill han både skriva samtidskonstens historia och försöka att visa på konsthistorieämnets samtida relevans (eller dess relevans för samtidskonsten). Detta är inte ett nytt tema för Terry Smith, utan någonting som både han och andra har återkommit till under det senaste decenniet. Exempelvis ägnade October ett helt nummer åt frågan 2009 – ett nummer vars upprinnelse Smith anekdotiskt tillskriver ett hastigt möte mellan honom själv och Hal Foster.

Föreläsningen inleds med att Smith försöker avgränsa och definiera de för hans framställning centrala begreppen samtid och samtidighet. Smiths grundtes är att det finns en väsentlig skillnad mellan dessa två begrepp, där samtidighet är vad som ligger till grund för den typ av inkluderande samtidskonsthistoria han vill erkänna möjligheten av och förespråka. Det är en lovvärd ansats, i det avseendet att den tycks bottna i en frustration över den avintellektualisering av tänkandet och skrivandet om konsten som har ägt rum under det senaste decenniet.

Men Smiths samtidighetsbegrepp formuleras i så skarp kontrast till såväl modernismen som den postmoderna kritiken mot modernismen att varken den förra eller den senare får komma till tals. Istället tecknas bilden av en samtidighet som både är det som är radikalt annorlunda och det som definierar vår samtid. Frågan är i vilken mån man med hjälp av denna tidsliga figur kan säga någonting om vår samtid, med tanke på hur samtidigheten har varit en så väsentlig föreställning för modernismen själv, ända sedan dess barndom. Snarare befäster idén om samtidigheten de modernistiska fundamenten för Smiths projekt.

Även Smiths samtidsbegrepp framstår som problematiskt. Finns det inte en överhängande risk att det urartar i ren tautologi (det samtida är det samtida)? Smith bemöter denna invändning, efter en direkt fråga, genom att åberopa en stratifierad, snarare än linjär, syn på tid i vilken samexistens är tillåten inom ramen för en polyfon och öppen narare än kumulativ förståelse av historien.

Smith beskriver tre globala strömningar inom samtidskonsten och exemplifierar dem tydligt med både konstnärskap och verk. Strömningarna är självklart inte fria från överlappningar och rymmer alla en tät undervegetation av korsbefruktningar, i synnerhet mellan de två strömningar som inte nödvändigtvis har sin källa i den västerländska moderna eller postmoderna konsten.

Den första strömningen är den som innefattar den euroamerikanska konstens förvandling från modern till samtida. Begreppet «samtidskonst» visar sig här inbegripa allt från senmodern konst (Smith diskuterar här gränsföreteelser som minimalism och konceptkonst) till postmodernism och olika typer av retro-sensationalism och «remodernism», där återanvändande av vissa formella uttryck och strategier är det framträdande draget.

Den andra strömningen Smith ser är vad han kallar en trans- eller multinationell vändning som har sin grund i avkolonialiseringen och globaliseringen. Konsten används här bland annat som ett medium för dialog, eller som han beskriver det i «Contemporaneity in the History of Art»: «konst kan fungera som ett slags översättning mellan skillnader» (6). Den sista samtida strömningen Smith beskriver är tendensen att utgå från de globalt tillgängliga massmediala uttrycken och digitala medierna och använda dessa, i en kombination av affekt och effekt, för att adressera såväl politiska som estetiska och existentiella frågor.

Trots att Terry Smiths grundbegrepp i vissa avseenden förblir problematiska så visar hans föreläsning på Moderna Museet att det finns en styrka i hans projekt: det möjliggör en deskriptiv tolkning av en «samtida» bildvärld som i själva verket är utsträckt i både tid och rum.

Læserindlæg