I höstas visade konstnärsdrivna Minibar i Stockholm en liten utställning med bland andra Ulla Wiggen, en av de första konstnärerna som på 60-talet arbetade med datorer som motiv i sin konst. Deras nya utställning Width, Gap, Infinitude går vidare med frågan om relationen mellan människa och maskin, men nu genom vetenskapliga modeller, diagram och kalkyler som på olika sätt pekar mot gränserna för mänsklig kunskap.
Utställningen består av video- och ljudverk av den Berlinbaserade gruppen STRATAGRIDS (Florian Goldmann, Max Stocklosa och Daniel Wolter) som visas tillsammans med ett ljudverk av Matilda Tjäder och Anna Mikkola inom konstprojektet HITF (Human Interference Task Force).
STRATAGRIDS verk How Matter Turns into Words and Versions (2016) har placerats framför fönstret i den före detta butikslokalen. Det är ett kabinett med små kartongmodeller av bland annat bord, bilder av bord och diagram. Av utställningens reader framgår att verket iscensätter en krock mellan olika teorier om vetenskaplig kunskap. För Graham Harman finns ett bordet-i-sig som hamnar mellan en vardaglig förståelse av bord och det bord som fysiken beskriver, medan Bruno Latour ser den vetenskapliga beskrivningen som en förvandling som inte kan dechiffreras utan att man själv skapar en förvandling.
Gemensamt för dessa teorier är att de kretsar kring ett tomrum, kring vetenskapens otillräcklighet. Detta otillfredsställande inslag i både vetenskapen och dess filosofi återspeglas av verkets barnsliga modellbyggen.
Även installationen Measuring Infinity – A Test Arrangement II (2014–2016) är skapad med medvetet stökig och sunkig teknik. Den består av en video och ett hemmagjort hologram föreställande en stjärnhimmel. Även i videoverket visas rörliga bilder från rymden, med störningar och moiré-effekter. På ljudspåret pågår ett fragmentariskt samtal mellan olika digitalt bearbetade röster som diskuterar representationer av rymden. Bilderna är hämtade från «The Millenium Simulation», en enorm dataanimation gjord på Max Planck-institutet i Garching, Tyskland. Det är en visualisering av rymdens mörka materia, som egentligen är osynlig, och dess rörelse från universums början fram till nu.
I Matilda Tjäder och Anna Mikkolas ljudverk Insulation (Mounting Layers) Remix (2016) hörs ett samtal på engelska, bearbetat i ett dataprogram. De ord som går att urskilja handlar om vatten och berg i kombination med ord som «evaporation». Ofta låter rösterna knappt mänskliga, med höga metalliska bitoner. Gränsen mellan det mänskliga och det maskinella blir oklar, och skapar en osäkerhet om vem som talar. På ett liknande sätt skapar alla lager av tekniska bearbetningar i STRATAGRIDS verk en oöverskådlighet med drag av poetiskt nonsens. Ändå är kaoset läsbart och enkelt att härleda till det tekniska och teoretiska material som verken bygger på.
Utställningen tar sig an frågor om vetenskapliga anspråk på en intellektuellt avancerad nivå, och ger samtidigt prov på hur samma intresse kan leda till i grunden olika uttryck. Ibland koncentreras verken vid det vetenskapen ser, eller det den missar. Ibland går man direkt på de svarta hålen och dröjer vid dem på ett sätt som väcker en oro över existensen, både det studerade objektets och betraktarens egen. När utställningen är som bäst skapas en glidning mellan det som finns och inte finns – inte i teorin utan i form av en händelse.
Not: Texten innehåll tidigare en felaktig referens till den amerikanske filosofen Gilbert Harman. Det var i själva verket Graham Harman som åsyftades. Artikeln uppdaterades den 12 januari 12.00.