Imorgon, den 6 juni, är det Sveriges nationaldag. Den som vill använda ledigheten för att se på konst rekommenderas en tur till Benarp i Skåne, där Torsten Andersson Stiftelsen öppnar sin årliga endagsutställning i konstnärens gamla ateljé. Årets gäst är Staffan Nihlén, en konstnär ur samma generation, som visar fem skulpturer under bar himmel, framför ateljén. Där Andersson (d. 2009) är känd för sina målningar av imaginära skulpturer, så skulle Nihléns högst verkliga skulpturer kunna beskrivas som bilder av sig själva, som ett slags måleri i sten. Ett arrangemang som helt säkert är värt en omväg.
En radikalt annorlunda utomhusutställning är storskaliga Open Art i Örebro som öppnar nu på lördag, den 8 juni. Open Art är en biennal, men har varken curator eller tematik, något den kompenserar genom att inkludera ett 60-tal konstnärer från 19 länder som ställer ut runt om i staden. Årets upplaga har ett särskilt nordiskt fokus, och bland de medverkande finns Astrid Myntekaer (dk), Aurora Passero (no), Shoplifter (is) och Jani Ruscica (fi). Dessutom har den kurdiske konstnären Fikret Atay, som varit fristadskonstnär i staden sedan 2017, curaterat en internationell utställning med kända namn som öppnar på Örebro Konsthall samma dag.
Under sommaren kan man förstås se en mängd utomhusutställningar runt om i landet: skånska Wanås, Skulptur i Pilane på Tjörn i Bohuslän osv. Men man behöver inte åka ut på landet för att besöka en skulpturpark. Nu på lördag, den 8 juni, kan man bege sig till Thielska Galleriet på Djurgården och utställningen Garden Tales. Nya verk av Christian Andersson, Fia Backström och Linda Pedersen visas bland skulpturer av bland andra Auguste Rodin och Gustav Vigeland. Med anledning av sin 150-årsdag firas den norske skulptören även med en jubileumsutställning: Gustav Vigeland. Skulpturens kraft och känsla. Stark melankoli och erotik utlovas.
Underutvecklad formuleringskonst
Den som fördomsfullt tänker att sommaren ska domineras av lättköpta soloutställningar har fel. Istället är det tematiska utställningar som Fragmented Realities, Animalesque, Alltings Mått och Change som dominerar på institutioner. Dessa utställningar handlar alla om att i olika grad ompröva människans position i världen, i vad som kan beskrivas som en existentiell vändning i samtida konst och kultur. Animalesque på Bildmuseet i Umeå (den 14 juni) tar till exempel upp vår relation till djur ur ett ekokritiskt perspektiv. Curator är London-baserade Filipa Ramos, och utställningen har, som vi har vant oss vid när det gäller Bildmuseet, ett internationellt upplägg med 17 kända/förutsägbara namn. Mindre väntat utifrån institutionens postkoloniala engagemang är att nästan samtliga är från väst.
I Change på Havremagasinet i Boden (den 6 juni) och Alltings Mått på Lunds Konsthall (den 29 juni) visas däremot lokala konstnärer, vilket givetvis inte utesluter att de är internationella. I Lund tar Hanni Kamaly, Santigo Mostyn, Sandra Mujinga och Ulrika Gomm upp vem som får var med i en viss mänsklig gemenskap och vem som utesluts (genom tex. rasism). Det beskrivs som att konstnärerna har regional anknytning, men vad de främst har gemensamt är att flera av dem hör till de mest exponerade i den yngre generationen. I Boden är det däremot en konstnärlig poäng att de nio medverkande har anknytning till norra Europa, då det handlar om vad lokalt förankrade konstnärer har att säga eller visa oss om klimatkrisen.
Fragmentet Realities (den 7 juni) är, till sist, en mindre utställning med fem konstnärer på Göteborgs Konsthall som undersöker fragmentet, delen, partikeln osv. som kunskapsform. Alla dessa ämnen är angelägna, men vad om institutionernas svårartade idétorka när det gäller utställningstitlar? Problemet med denna underutvecklade formuleringskonst är att publiken genast misstänker en motsvarande brist på eget tänkande när det kommer till det konstnärliga innehållet. Som van utställningsbesökare anar man ju att det blir samma odynamiska konstellationer verk och trötta akademiska formuleringar som i de flesta utställningar. Orättvist? Det är väl i så fall en orättvisa som konstitutionerna själva har dragit på sig.
Konstnärskapet som tema
Men det är alltså ingen överdrift att säga att dagens curatorer vill bidra till samhällsdebatten. Däremot är det sällsynt att de för samman verk utifrån en viss konstnärlig princip (ett mediums samtida eller historiska förutsättningar, tex). Detta tycks i själva verket uppfattas som så udda, att när en utställning väl tar fasta på konstens egna premisser, så gör den ofta inte mer än att konstatera just detta. Som Within Realities på Alma Löv Museum (den 15 juni), en värmländsk gård med olika paviljonger, där tretton konstnärer presenterar hur just de utforskar sina egna verkligheter. Radikalt olika uttryck som Tova Mozard, Peter Johansson och Jim Thorells samsas i denna utställning, som har känslan av en klassisk sommarutflykt.
Något liknande verkar vara på gång i Three Moral Tales på Malmö Konsthall (den 15 juni) där konstnärskapets kontinuitet över tid tycks fungera som extern sammanbindande länk för tre konstnärer som har «gått sina egna vägar»: Joëlle de La Casinière, Ana Jotta och Anne-Mie Van Kerckhoven. Men utställningen, som är curaterad av François Piron, framstår inte som oreflekterad, utan som en lekfull gestaltning av identitet, varumärke, individualitet osv. Man anar en institutionskritisk infallsvinkel i traditionen från Marcel Broodthaers och andra.
Nya och gamla modernister
Mitt intryck är att ett kritiskt förhållningsätt till konstnärskapet som ett eget tema (snarare än en marknadsföringsprincip) är vanligare när det kommer till historiska konstnärer. Där har institutionerna ofta en tydligare agenda att lyfta fram marginaliserade aktörer, nyansera eller fördjupa befintlig historieskrivning osv. Det gäller Greta Knutsson-Tzara (1899–1983) som visas på Norrköpings Konstmuseum till den 1 september, och Ester Almqvist (1869–1934) som öppnar på Marabouparken i Sundbyberg den 29 juni (den har tidigare varit på Malmö Konstmuseum). Två gediget efterforskade och genomarbetade utställningar, vågar jag påstå.
Mindre originellt är Sven-Harry(s) beslut att visa Gösta Adrian Nilsson (1884–1965) som sedan länge är en del av konsthistorisk kanon, i egenskap av Sveriges förste kubist. Eller om han var futurist. Åsikterna går isär. Men utställningen bygger på det intressanta greppet att rekonstruera GANs genombrottsutställning på Gummessons Konstgalleri i Stockholm 1918, där han visade sina skandalösa matrosmålningar, som andas av homosexuellt begär och kärlek till den moderna stadens puls.
Bra timing
Vad gäller separatutställningar så finns det förstås en mängd att välja bland runt om i landet, men en av sommarens höjdpunkter är antagligen den amerikanske filmaren Arthur Jafa som nyligen fick Guldlejonet på Venedigbiennalen. Den 29 juni öppnar han en stor separatutställning på Moderna Museet i Stockholm. Bra timing.
Göteborgskonstnären Per Svensson är mindre av en internationell superstjärna, men lovar å andra sidan att omvandla hela Röda Sten Konsthall till en «kosmisk fristad». Utställningen öppnar ikväll, den 5 juni, och är inspirerad av den alkemistiska traditionen. Parallellt visas Miguel Angel Ríos, vars videoarbeten har tillkommit mot bakgrund av hans erfarenhet av att fly över gränsen från Mexiko till USA på 1970-talet.
En av de svenska konstnärer som mest konsekvent har arbetat med installationsformen sedan 1960-talet är antagligen Ulrik Samuelson. I sommar är han tvåfaldigt aktuell: dels med sina samlade skrifter, Sättarens anmärkning (Arvinius + Orfeus, 2019),och dels med en utställning i det intima formatet på Evert Lundqvists Ateljémuseum ute på Drottningholm. Här kan man även se Stina Persson som nyligen mottog det nyinrättade Erland Cullbergstipendiet för unga konstnärer. En annan utställning bortom konstlivet allfartsvägar är Clara Gesang-Gottowt, som visar nytt abstrakt måleri i kryptan under Lunds domkyrka. Gesang-Gottowt har helt nyligen ställt ut tillsammans med ikonmålaren Lars Gerdmar på samma plats. Den 13 juli återvänder hon till domkyrkan med en egen utställning.
Nya institutioner, starkare nätverk
I våras lanserade curatorerna Jonatan Habib Enqvist och Mike Bode Nya Småland, en «samarbetsbaserad triennal» där en mängd konstinstitutioner samverkar. Projektet har stark marknadsföringspotential, men också ett kritiskt vilja att se närmare på Småland – en klassisk svensk kulturmiljö förknippad med Astrid Lindgren, IKEA och Wilhelm Mobergs Utvandrarna – men som idag är i förändring. Den 15 juni ställer danskarna Superflex ut ett verk om migration på Österängens konsthall i Jönköping, medan den materialbaserade norska konstnären Ane Graff – aktuell i Nordiska Paviljongen på Venedigbiennalen – ställer ut i det småländska «glasriket». Utställningen öppnar först i slutet av sommaren, den 24 augusti.
Närmare i tiden ligger en annan norsk konstnär, Ane Hjort Guttu, som introducerar ett nytt verk – en Beckett-inspirerad film som utspelar sig i ett IKEA-varuhus – i den pågående utställningen Småland. Idyll och småvägar på Kalmar Konstmuseum. Utställningen står uppe till den 3 september och samlar ett femtiotal historiska och samtida konstnärer som reflekterar över Småland som plats och tema. I september återvänder Hjort Guttu till Virserums Konsthall, även då inom ramen för Nya Småland, med ett nytt verk som bygger vidare på det hon visar i Kalmar under sommaren.
Ännu närmare i tiden är, till sist, att Judiska Museet i Stockholm invigs imorgon, den 6 juni. Institutionen är inte ny, men har fört en tynande tillvaro. Nu får man nya lokaler i en före detta synagoga i Gamla stan. Till invigningen har konstnärerna Åsa Andersson Broms och Ulrika Sparre gjort objekt- och arkivbaserade installationer som tematiserar hur judiskt liv har reglerats sedan 1700-talet. Säkert värt ett besök av den som planerar att semestra i Stockholm i sommar.
