I den norske skulptören Jone Kvies (f. 1971) utställning Metamorfoser på Göteborgs konstmuseum faller verkens skuggor åt olika håll. Lutad mot väggen i det första galleriet står en skulptur i form av en stolpe fäst i en betongfot, som ser ut att vara plockad direkt från ett gatubygge. Skuggorna från respektive sida av stolpen bildar en rektangel som vrids efter betraktarens rörelse genom rummet. Det är en effekt av de fluorescerande lysrör som har placerats på väggarna – istället för som en jämn ovanbelysning – vilket gör att galleriet förefaller ställt på ända. Skuggornas olika riktningar ger ett drömskt intryck av olika sammanfallande tider, som om rummet var ett minne eller en fantasi.
På golvet i samma rum ligger de krökta bronsrören Stele #2–3 (2018), vars tillknycklade vinklar repeterar den geometriska skuggan av skulpturen som står lutad mot väggen, Stele #1 (2018). Verken består av kasserade föremål som har raffinerats och fogats samman i en gjutningsprocess där sönderfallet ställs mot det skapade. I samma rum har Kvie placerat en marmorskulptur av ett brinnande bildäck, vars klassiska material och släta yta bryter mot de andra verken i utställningen. Samtidigt representerar elden som motiv både utplåning och förening av materien, något som i sin tur påminner om hur det starka ljuset från lysrören både gör utställningen synlig och bländar betraktaren. Som om detta inte vore nog introducerar marmorn och elden ytterligare en motsättning, den mellan hetta och kyla. Det blir minst sagt förtätat.
Mest övertygande blir den här delen av utställningen när det kommer till att påvisa den kroppsliga erfarenhetens potential att komplicera prydliga tankeraster och linjär utvecklingstro. Lysrören gestaltar inte främst idéernas upplysning, utan betonar tvärtom materialens tröga ogenomsynlighet och nyanserna i deras mörkare skrymslen. Betraktaren dras mot verken som mot en skugga, och får anledning att begrunda utställningens idé om släktskapet mellan människan och materien. På så sätt vill Kvie kanske belysa det surrealistiska i utställningens motsatser, och visa hur något kryper fram i springorna mellan förfall och skapande, människa och natur, dekadens och uppbygglighet, passivitet och aktivitet och så vidare
I det långa galleriet intill har de åtta skulpturerna Second Messenger 1-8 (2016–17) placerats i en sicksackrörelse från kortsida till kortsida. Verken består av av basaltstenar liggande eller stående på aluminiumavgjutningar av byggavfall, som i sin tur ser ut att ha varit tillverkade av järn, betong, trä eller kartong. Det kemiskt reaktiva aluminiumet, som förädlats genom energikrävande processer, ställs mot de vulkaniska stenarnas organiska lugn. Utställningstexten påpekar att basalt i likhet med människan innehåller höga halter av kalcium, men associationen till kroppens insida finns redan i de vilande stenblocken som för tankarna till inåtvända figurer i en sorts slummer eller tankfullhet.
Titeln Second Messenger anspelar på signalsubstanser som skickas mellan celler som svar på förändringar, vilket i sin tur ger upphov till nya förändringar, men det sker inte mycket utbyte mellan de enskilda skulpturerna. Rummet hålls istället samman av rytmen i de jämnt utplacerade lysrören på båda långsidorna. Ljuset är så påträngande att det inte går att vänja blicken. Det känns som om jag hela tiden tittar på något som knappt går att begripa. Rummet är som en dvala, och smalnar av likt en farkost i hög hastighet. Den stundande metamorfosen låter sig anas i en smygande huvudvärk.
Desto mer händer i varje skulptur. Mest i Second Messenger #2 som är en balansakt mellan två aluminiumbalkar och två basaltstenar, varav en på grund av sin ojämna form förefaller störta framåt, medan den andra håller en av balkarna som skjuter ut på tvären i jämvikt. Så ser det åtminstone ut. De avgjutna materialens yttextur ger sken av en annan densitet och tyngd, vilket gör det svårt att bedöma om skulpturen är en konstruktion där delarna står i ett nödvändigt förhållande till varandra, eller om det rör sig om en komposition som tvingats på dem utifrån. Det är som att titta på en detaljerad målning som tappat perspektivet så att kropparna flyter i förgrunden – och väldigt vackert.
Att denna utställning om begreppslös förvandling insisterar på att noggrant deklarera förlagornas ursprung – istället för att förlita sig på spåren hos formerna själva – är däremot svårbegripligt. Museets traditionella funktion som en plats som låter oss förstå människan som skild från naturen får här ge vika för något annat. Istället för att ställa ut objekten på ett sätt som synliggör separationens våld, så ges en idealiserad bild av ett postindustriellt, närmast universellt naturtillstånd som ursprungsscenen för konstnärens sensibla urval. Och frågan är om inte Kvie, när han föreslår en upplösning av konst och betraktare i brinnande lava med hjälp av insikten om deras gemensamma kalciumhalter, samtidigt slår ett slag för den generella utbytbarhet som kännetecknar konsten som en vara. I slutändan tycks det vara skönheten som ska träda fram och på ett lite olustigt sätt förlösa glappet mellan natur och människa.
