Jag måste erkänna att jag inte kände till Majlis Agbeck innan jag såg det tiotal broderier som hon nu ställer ut på Cecilia Hillström Gallery. Agbeck har varit verksam som konstnär sedan 1970-talet, och ställde ut på Moderna Museet i Malmö i somras. Men jag tror att detta är hennes första utställning i Stockholm på senare år. Den har den passande titeln Nära ytan, långt borta.
Samtliga broderier ställs ut bakom plexiglas. De är inte inramade, utan placerade mellan två öppna glasskivor på väggen. Det gör det svårt att komma nära de tunna, genomskinliga polyestertygerna. På dem har Agbeck med mikroskopiskt små stygn broderat fast de trådar som är den bildbildande linjen i hennes reducerade kompositioner. Men efter att ha gått mycket nära och sedan tillbaka, så hittar jag en rytm som får mig att glömma bort min spegelbild mellan min blick och det tunna tyget. Nu hörs istället en klar och lugn röst. Som ett glas vatten på ett nattduksbord. Samma kraft och skärpa.
Flera av Agbecks bilder föreställer fiskar. En bild visar vad jag tror är en sill – eller strömming som det heter norr om Kalmar – som verkar vara fast mellan två stenar. En annan föreställer två fiskar som med stela kroppar möts vid munnarna. Deras blickar är tomma och stirriga. Kropparna ser ut som visarna på en klocka. Kvart över sex eller möjligen halv tre. Fiskarna delar bildytan med ett antal former som skulle kunna vara snäckskal, molluskslott i pärlemo eller kanske ansamlingar av fiskrom. Små nystan av äggtrådar som innehåller det som ska komma att bli.
Agbäcks broderier är som avbilder på en osynlig yta. En passage där nattens drömmar och den syfteslösa blicken på omgivningen kan mötas. Bilderna motsvarar de stunder då man inte riktigt har vaknat eller somnat. Man dröjer kvar i något. Till exempel när man drar upp persiennerna på morgonen, och nattens bilder framträder stilla simmandes i fönsterglaset.
Jag var till en början inte så förtjust i Agbecks sköra polyestertyger. De påminde mig, barbariskt uttryckt, om lite mer exklusiva textilier från Hemtex. Men ju mer jag tittade desto mindre tänkte jag på det. Det slog mig istället att de små kryssen skulle kunna komma från örngottens små dekorativa broderier. Och vad är en kudde om inte en svetteduk efter hjärnans nattliga turer? Jag ser sprittande tankar, som grodyngel, och tunna linjer mellan jaget och det runt omkring. Trådar av amfibiens ägg.
