Tio frågor: Anders Kreuger

– Det är svårt att säga om Georgien tillhör Europa eller Asien. Detta är en intressant otydlighet, säger Anders Kreuger inför utställningen Att se dimensionerna – Konstnärer från Georgien på Lunds konsthall.

Curator Anders Kreuger på Lunds Konsthall.

Anders Kreuger har arbetat med ett flertal utställningar i eller med konstnärer från forna Sovjetrepubliker. Han började med det efter att ha arbetat länge med denna region i olika roller: som representant för Nordiska ministerrådet i Litauen, där han i huvudsak sysslade med utbildning och kultur, och som chef för NIFCA (Nordic Institute for Contemporary Art) i Helsingfors, där han arbetade en hel del gentemot Baltikum, bland annat genom gästateljéer. Sedan dess har han varit frilanskurator i flera år, prefekt på Konsthögskolan i Malmö och jobbat som curator vid Lunds konsthall. Nu är han curator vid M HKA, Museum van Hedendaagse Kunst Antwerpen. På fredag öppnar hans senaste curaterade utställning på Konsthallen i Lund.

Hur fick du idén till den här utställningen: Att se dimensionerna. Konstnärer från Georgien?

Att se dimensionerna. Konstnärer från Georgien. Installationsbild. Foto: Terje Östling.

För snart 10 år sedan översatte jag en bok om den georgiske konstnären David Kakabadze (1889–1952) från ryska till engelska. Kakabadze var målare, skulptör, scenograf, fotograf, filmskapare, pedagog, konsthistoriker och uppfinnare. Han reste till Paris 1919, och efter återkomsten till Tbilisi 1927 innehade han nästan alla viktiga positioner i det georgiska konstlivet. Han arbetade en hel del med tredimensionella experiment. I utställningen visar vi ett tredimensionellt fotografi , ett «analogt hologram» av Stalins huvud, som Kakabadze gjorde 1950. Under de sista fyra åren av sitt liv hade han fallit i onåd hos regimen. Mitt intresse för honom är egentligen upprinnelsen till den här utställningen. Det var intressant att rekonstruera Stalinbilden; vi visste inte riktigt om det skulle fungera. Utställningstiteln har egentligen också sin upprinnelse i vårt intresse för Kakabadzes olika tredimensionella projekt.

Det är alltså en utställning med konstnärer från Georgien, snarare än en georgisk utställning eller en utställning med georgisk konst? Eller vill ni också ge en bild av Georgiens samtidskonst?

Både och, faktiskt. En av konstnärerna är sällan i Georgien, utan bor i Berlin. Några andra bor på annat håll i Europa. Detta visar att landet är mindre isolerat nu, vilket var någonting vi också ville få fram. Det är en utställning som handlar om Georgien, men också med verk som inte har direkt med Georgien att göra. Det är därför vi talar om  «konstnärer från Georgien», snarare än om «georgiska konstnärer».

Om man skulle försöka säga något om vad det innebär att vara en georgisk konstnär, vad skulle det vara? Vilka starka referenspunkter har de som skiljer sig från en svensk konstnärs? Finns det en annan kulturgeografi osv?

Wato Tsereteli, The Archive, 2011.

Visst, det som är mest påtagligt är det starka visuella arvet från Georgiens långa kristna tradition. Georgien har varit kristet sedan 400-talet, Sverige bara sedan 1100-talet. Så kyrklig konst har en lång tradition där. Kopplingen till den traditionen – etiskt, politiskt och estetiskt – ger Georgien en särart i jämförelse med de muslimska grannländerna. I utställningen kan man till exempel se The Archive (2011) av Wato Tsereteli, ett verk som visar det georgiska arkitekturarvet. Den kulturen är fortfarande mycket närvarande idag. Det är en kulturgeografi som är väldigt tydlig. Sedan är det svårt att säga om Georgien tillhör Europa eller Asien, delvis tack vare detta kulturarv. En intressant otydlighet.

Utställningen heter Att se dimensionerna – dimensioner av vad, egentligen?

Dimension är också ett otydligt ord; det har med mått och mätande att göra och är besläktat med meter, måne, månad… Det är en term som kan låta teknisk men i själva verket är vag, metaforisk. I utställningen ser vi olika sätt att förhålla sig till dimensioner. David Kakabadze försöker göra tredimensionella bilder; andra arbetar med tredimensionella installationer där tiden kommer in som en fjärde dimension. Det finns också politiska dimensioner. Utställningen försöker problematisera själva begreppet dimension.

I  presentationen av utställningen skriver du: «en utställning med konstnärer från Georgien får oundvikligen en politisk dimension». Vad tänker du på då? Och får den en politisk dimension också i Sverige?

Thea Djordjade, Explain Away, 2009. Foto: Terje Östling.

Det man först och främst tänker på när Georgien kommer på tal är kanske kriget mellan Ryssland och Georgien för tre år sedan. När Ryssland är inblandat i krig uppmärksammas det alltid i Sverige. Vi har ett känslomässigt förhållande till detta, inte minst den nuvarande regeringen. Sveriges politiska stöd till Georgien har varit ganska stort. Sverige har absolut en aktiv politisk hållning gentemot Georgien, och detta är en dimension av utställningen. Det hade varit annorlunda om den ägde rum i ett annat land.

En del av konstnärerna är såpass gamla att de kan ha varit verksamma under Sovjeteran – och en av dem, David Kakabadze, dog faktiskt redan under Stalinepoken. Fanns det något som man skulle kunna karakterisera som ett georgiskt konstliv eller en levande georgisk konsttradition även under denna period?

Absolut, men kanske främst inom film och arkitektur. Inte minst filmkonsten var aktiv och vi har en filmskapare med i utställningen, Alexander Rekhviashvili – vi visar en film från 80-talet av honom. Och Kakabadze var viktig även i den sovjetiska konsthistorien, med sin erfarenhet av 20-talets europeiska avantgarde. Han upprättar en länk mellan georgisk och europeisk konsthistoria.

Det verkar vara ett långt steg från Georgien till Sverige och Lund, vitt skilda receptionsvillkor för verken. Hur jobbar ni med den aspekten av utställningen? Eller har globaliseringen jämnat ut även receptionsvillkoren?

Alexander Rekhviashvili, Safekhuri (Steget), 1986. Foto: Terje Östling.

Delvis. Konstnärerna i utställningen arbetar i flera kontexter samtidigt och bor i Europa. Sedan är det en förmedlingsfråga. Katalogen inleds exempelvis med en introduktion till Georgiens historia och kultur. Det är en del av att göra en sådan här utställning, att presentera landet och kontexten.

Vilken effekt tror du att konstnärerna från Georgien hoppas att deras verk ska ha i ett svenskt sammanhang?

De hoppas nog att man ska betrakta den som andra utställningar med intressanta och tänkvärda verk. Inte alla verk kräver kunskaper om Georgien för att förstås. Sverige är en del av Europa, och vad gäller konsthallar i Europa är det ingen större skillnad mellan att göra en utställning här eller där. Så de tänker sig nog att det inte är något alldeles speciellt att ställa ut just i Sverige.

Læserindlæg