Det är inte helt lätt att beskriva den konst som Jakob Senneby och Simon Goldin sedan 2004 har gjort under namnet Goldin + Senneby, och som ofta tar sin utgångspunkt i ett utforskande av kapitalismen och dess olika finansiella och juridiska mekanismer. Deras installationer, ljudverk, publikationer och performances ingår i situationer som sträcker sig långt utanför gallerirummet. Som konstnärer använder de undandragandet som strategi, och deras verk produceras nästan alltid av någon annan än de själva. Genomgående är att konstens mening inte förknippas med en viss materialitet. Det går inte att peka på ett verk och säga: «där är det». Flera av projekten sträcker sig över flera år, involverar flera personer och rör sig mellan finans, konst och kommers.
Tanken om konstverket som ett objekt vars helhet inte kan uppfattas förrän efteråt, och som är frånkopplat hantverksmässiga färdigheter, är typiska drag för det generella konstbegrepp vars uppkomst brukar förläggas till 1960-talet. Hos Goldin + Senneby dras dessa egenskaper till sin spets i flera bemärkelser. Det är som om Robert Morris «utvidgade situation» eller Yvonne Rainers «koreografiska objekt» förs samman med en vilja att utforska det kapitalistiska systemet inifrån. På så sätt kan Goldin + Sennebys konst beskrivas som en form av institutionell kritik, som inte längre handlar om konstinstitutionen, utan om kapitalet som en institution. Detta är dessutom filtrerat genom ett tänkande där det rationella som förutsättning för kunskap får stå tillbaka för idén om en huvudlös kropp, ett nätverk eller en trädstam utan krona där kroppsdelar, grenar och tentakler blir till oändliga aktiviteter.
Standardlängden av ett mirakel är en «muterande retrospektiv» som Goldin + Senneby presenterar på ett flertal platser i Stockholm, med Tensta konsthall som bas, och som sedan ska resa vidare till institutioner i Brisbane, Paris och New York. Utställningen kännetecknas av storskaliga scener där gränserna mellan de olika verken, platserna de visas på samt mellan betraktare och konstnärer blir oklara. På Tensta konsthall har en stor ek utan trädkrona placerats mitt i rummet, medan de avsågade grenarna har placerats ut på golvet. Varje dag klockan 14.12 läser en utställningsvärd upp Jonas Hassen Khemiris novell Standardlängden av ett mirakel, som skrevs på uppdrag av Goldin + Senneby och publicerades i Dagens Nyheter ett par veckor innan öppningen. Khemiris novell är skriven utifrån ett berättarjag som tar den fiktiva identiteten Anders Reuterswärd för att få anställning i gallerivärlden. Designern Behnaz Aram har gjort en klädkollektion med samma namn, Anders Reuterswärd, som utgår från kvarglömda kläder från olika kemtvättar i Stockholm. Kläderna, liksom kemtvättarna, konsthallen och konstnärerna finns med i novellen. Dessutom bär utställningsvärdarna vissa av plaggen, som också säljs i butiken A Day’s March i centrala Stockholm.
Eken förekommer även i verket The Decapitation of Money (2010) som presenteras på Finansinspektionen, och som bland annat består av en karta över Marly-skogen utanför Paris, där George Bataille och hans hemliga sällskap Acéphale ska ha samlats på 30-talet. De olika verken går in i varandra och retrospektiven tar på ett sätt aldrig slut, vare sig rumsligt eller tidsligt. Svårigheten att hålla isär verken förstärks av att utställningen kräver att jag som betraktare förflyttar mig genom staden. Betydelsen av verken innefattar på så sätt även min svettiga cykeltur och oro för att inte hinna till uppläsningen i Tensta, liksom hissfärden på Tredje AP-Fonden då jag tar en selfie i den lyxiga hisspegeln, för att sedan hälsas välkommen av en snygg receptionist som pekar på den alkemiska ugn av August Nordenskiöld som utgör verket Money Will Be Like Dross (2012).
Utställningen inbegriper också en promenad till Waldermarsudde på Djurgården, där jag helst vill sätta mig i kafét, men där jag smiter in till salen där bland annat ett av Goldin + Senneby tidiga verk, After Microsoft (2007), visas. Verket består av en stillbild som länge användes som standarbild i Windows XP, och som blev den mest distribuerade bilden någonsin. En datoriserad voice-over beskriver bildens tillblivelse och historia. De gröna kaliforniska kullarna och den blå himlen tar mig – som både Bill Gates och det romantiska måleriet ville – någonstans bortom den faktiska och pockande vardagen.
Framförallt två saker slår mig med Standardlängden av ett mirakel. Den ena är att Goldin + Senneby tycks vilja lära mig om det ekonomiska system som till stor del styr våra liv. Deras konst kan ses som en utbildningsaktivism där konstverket blir ett medel för att prata om finansiella verktyg och kapitalismens pågående kriser. Den andra handlar om vad som i vid mening kan benämnas utställningens form, och hur denna förhåller sig till det ekonomiska systemet och de subjektspositioner som aktiveras genom verken.
Med hjälp av sociologer, geologer och jurister undervisas vi om kapitalismens historia och om hur samtida mekanismer inom finans fungerar. Exempelvis utgörs The Decapitation of Money (2010) bland annat av en lång föreläsning om pengars historiska betydelse från medeltidens flervalutasystem till dagens off-shore banking. Och i Handelshögskolans bibliotek har en rad böcker om finanskriser och strategier för short-selling ställts upp bredvid verket Banca Rotta (I Dispense, Divide, Assign, Keep, Hold) (2012) – ett itusågat bord som användes av pengaväxlare på 1600-talet. Å andra sidan skapar Standardlängden av ett mirakel en känsla av total disorientering. Upplösandet av gränserna mellan olika kategorier skapar en fragmenterad betraktarposition som riskerar att dras med och förlora det kritiska avståndet till verken. Idéer om vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, relativiseras och görs till surrealistiska myter. Endast vissa verk, som After Microsoft och Khemiris novell, har en form som är möjlig att förhålla sig till som ett fullt ut tänkande och kännande subjekt.
Precis som att vi inte kan se kapitalismens helhet, så går det inte att få grepp om Goldin + Sennebys utställning som en totalitet. Den moderna konsten – ur vilken samtidskonsten är sprungen – har alltid varit tätt sammanbunden med kapitalet. Men det har varit konstens förmåga att separera sig från sin funktion som enbart en vara, som har fått människor att tänka bortom det system där den verkar. Detta kritiska åtskiljande har sett olika ut historiskt, och den samtida konsten måste hitta nya uttryck som svarar mot dagens verklighet. Hos Goldin + Senneby ställs vi för en fragmentarisk form där betraktaren blir delaktig i ett på förhand bestämt narrativ där fiktion och verklighet blandas, och som ligger nära hur marknadsekonomin ofta framställs som ett spel styrt av lagar eller regler snarare än av politiska beslut. Detta kan lära oss något om finansvärldens strategier, mekanismer och institutioner, men vad som däremot saknas är en konstnärlig form som är möjlig att se som annat än immanent i systemet. Därmed skyms även blicken för oss själva som något annat än subjekt under kapitalismen.
