Det blir Robert Stasinski som tar över efter Sofia Curman som chefredaktör för tidningen Konstnären. Tidningen ges ut av KRO (Konstnärernas Riksorganisation), och bevakar bild- och formkonstnärernas arbetsvillkor, men har på senare år blivit allt mer av en profilerad konsttidskrift som uppmärksammas även utanför medlemskåren. En egen podcast, samt ett klatschigt visuellt uttryck med en ny, utvald konstnär på omslaget till varje nummer har säkert bidragit till detta. Dessutom Konstnären varit snabb med att fånga upp rörelser som MeToo, och, i det senaste numret, Black Lives Matter, på ett sätt som svara mot det starka intresset för konst- och kulturpolitik i det samtida konstlivet.
Stasinski är sedan många år verksam som frilansskribent och curator, och har dessutom skrivit böcker om träning och varit chefredaktör tidskrifter som Träningsguiden, Träna NU och BODY Magazine. Under 2020 var han knuten till Kunstkritikk som fast nyhetsjournalist, och skrev både korta nyheter, rapporter och längre reportage om allt från konstnärlig forskning och avkolonisering av konstlivet, till högerpopulistisk kulturpolitik i Polen och konstnärers rättigheter. Hans nya roll som chefredaktör på Konstnären innebär att han inte längre kommer att ha ett fast uppdrag för Kunstkritikk. Däremot kommer han att fortsätta skriva för oss på frilansbasis.
*
Grattis till nya jobbet! Varför blev just du chefredaktör för Konstnären, tror du? Och vad var det som lockade dig att söka ställningen?
Jag har intresserat mig för konstnärers sociala, politiska och ekonomiska villkor under lång tid, och Konstnären är en tidning jag länge sett som ledande i att lyfta dessa frågor – med konstnärernas perspektiv i centrum. Jag gissar att min bakgrund som kritiker, curator och redaktör har spelat in. Jag har även jobbat som projektledare på Iaspis, rapportförfattare inom konstpolitik, på Art Initiative på Handelshögskolan och en del annat brokigt. Jag har dessutom skrivit regelbundet i Konstnären sedan 2007.
Hur kommer läsarna att märka av redaktörsskiftet, blir det några stora förändringar av tidskriftens innehåll?
Jag hoppas fortsätta hålla samma höga redaktionella nivå som tidningen hållit i många år, men definitivt göra några uppdateringar. Jag är intresserad av att bjuda in exkluderade och betydande minoritetsgrupper – något som gjorts tidigare, exempelvis i det senaste numret som Macarena Dusant var gästredaktör för – men jag vill också lyfta fram konstnärer ur olika generationer, konstnärer som arbetar i mindre uppmärksammade material, konstnärer som arbetar i diasporan, nyanlända konstnärer, och konstnärer i mindre orter, förorter och på landsbygden. Jag vill också ta upp teman som konst och pengar, konstnärers psykiska (o)hälsa, konst och företagande och konstskolornas normerande strukturer, för att nämna några ämnen.
Vilken är den enskilt viktigaste kulturpolitiska frågan för bild- och formkonstnärer just nu?
Jag tror det är ett flertal frågor nedkokta till en – vad händer med konstnären mitt i samhällets snabba förändring? Med nya politiska, sociala, teknologiska och ekonomiska skiften så hamnar konstnärer i en volatil position, och den snabba digitaliseringen, automatiseringen och klimatförändringarna kommer att prägla konstvärlden de närmaste åren. Vad innebär det att inte kunna resa på samma sätt som tidigare? Vad kommer gigekonomin att göra för konstnärerna? Hur påverkar politiska skiften i Sverige konstnärers arbetsvillkor? Utmaningarna är många, och jag hoppas kunna spela en roll i att belysa några av dessa i Konstnären.
Du har rötter i Polen, och har intresserat dig för den auktoritära politiska utvecklingen i östra Europa och för högerpopulismens konsekvenser för konstlivet där (och snart även här?). Är det något som du kommer att vilja ta upp i Konstnären?
Jag kommer vilja lyfta blicken internationellt, dels för att vi är mer sammanlänkade än tidigare genom EU-integrationen, sociala medier och gemensamma politiska frågor som exempelvis klimatförändringarna. Dels för att det som händer i Polen – men även Ungern, Ryssland, Belarus och andra ställen – mycket väl kan komma att eka i Sverige. Det handlar om aggressiva inskränkningar och politisk styrning av konst- och kulturinstitutioner, något som jag just nu skriver om i en Masteruppsats vid Uppsala universitet.
En sista fråga: Vad skulle du vilja förändra i konstlivet?
Vår självbild. Ibland lider vi i konstvärlden av övermod när vi i svepande ordalag tar för givet att samhället alltid värdesätter vårt arbete, när så inte är fallet. Ibland lider vi av blygsamhet, exempelvis när vi ska förhandla fram kulturbudgetar. Då verkar vi nöja oss med smulor. Finns lite att göra där.
