I Kunstkritikks julkalender berättar våra egna skribenter och inbjudna gäster om sina mest angelägna, värdefulla eller intressanta konstupplevelser under 2018. Idag: Johannes Björk som är doktorand i litteraturvetenskap, medlem i redaktionen för tidskriften Paletten och kritiker i Göteborgs-Posten och Kunstkritikk.
Utställningar
Neolithische Kindheit, Haus der Kulturen der Welt, Berlin.
Anselm Franke och Tom Hollert plockade under våren upp spåret från Animismus-utställningen på HKW 2012. Med utgångspunkt i Carl Einsteins projekt under 1920- och 30-talen att formulera en ny global, transhistorisk konst- och formhistoria under en tid för kapitalismens kris och expansion undersökte Neolithische Kindheit hur det europeiska avantgardet vid denna tid luckrade upp gränserna mellan konst, antropologi och naturvetenskap och återvände till den bofasta civilisationens barndom för att föreställa sig en ny framtid. I denna utställning, som kombinerade monter-estetik med en klassisk St. Petersburg-hängning, påvisades så väl de radikala impulserna i ett sådant återvändande som de koloniala epistemologier som grundlade dem – men också de motrörelser som de gav upphov till.
Kirstine Roepstorff, Renaissance of the Night, Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn.
Med Renaissance of the Night på Charlottenborg genomförde Kirstine Roepstorff en avgörande förändring av delvis samma utställning som visades på förra årets Venedigbiennal. Återkommande var de omfattande geometriska betongskulpturerna, men om de på Venedigbiennalen genomträngde den danska paviljongen, och lät naturen flytta in i den, så var det en motsatt rörelse man kunde se i Köpenhamn. Expansionen hade här blivit till implosion. Hela den södra flygeln var mörklagd och man vandrade genom ett slags postapokalyptiskt landskap. Om ett återkommande inslag i Roepstorffs konstnärskap har varit att framhålla mörkrets potential så var det tvärtom det ljus som emanerade ur förgyllda mobiler, science fiction-artade textilier och kvasi-antropologiska collage som här vittnade om andra livsformer. Kanske den rimligaste av hållningar, då det helt genomlysta samhället är den mörkaste av mardrömmar.
Next to the Ocean, Röda Sten konsthall, Göteborg.
Avgångsutställningen med fotostudenterna vid Akademin Valand överraskade starkt, och det var bachelorstudenterna som stod för de främsta insatserna. Jag tror att man hos vissa av dem kan urskilja ett formspråk som kommer att genomsyra mycket av den kommande unga fotokonsten, nämligen ett försök att kombinera uttryck som vetter mot modefotografi och stiliserat dokumentärfotografi med en installationsform som skänker genrerna en kritisk temporalitet. Jag tänker då särskilt på Sofie Kjørum Austlid som genom en hastigt arrogant graffiti skänkte sina dokumentationer av kroppsliga ansträngningar en både samordnande och uppluckrande sekventialitet, och Erik Gustafsson som lät sina familjebilder i This is Farewell genomträngas av en mediespecifik förmåga att förvandla ett nostalgiskt skimmer till en intensiv upplevelse av nutid. Två namn att lägga på minnet!
Händelser
Burka Songs-debatten och Ann-Sofie Hermansson
Även om de ekonomiska förutsättningarna för konstnärlig och kulturell verksamhet kommer att förvärras i och med att alliansens budget nu kommer att styra Göteborg, är det svårt att inte känna en viss skadeglädje över att socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson i samma veva förlorat sin position som kommunstyrelsens ordförande. I och med att Göteborgs Stad stoppade visningen av Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0 på kulturhuset Blå stället i mars gick Hermansson berserk på det kulturpolitiska fält hon själv minerat: inte bara tog hon med den inställda visningen ett sjumilakliv över principen om armlängds avstånd, hon skyfflade stundtals över ansvaret för beslutet på sina tjänstemän och menade därtill att Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werners försvar av den konstnärliga friheten understödde «strömningar som inte alls är främmande för den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa». Ridå. Så också för Hermansson alltså, tack och lov.
Ny utställningsplatser i Göteborg
Att flytta från Stockholm till Göteborg får väl åtminstone på ett personligt plan betraktas som en händelse, med allt vad det innebär av skilda konstvärldar: utställningsformer, operationsmodus och inte minst den sociala hierarkin skiljer sig markant. Under året som gått har en rad lovande konstnärsdrivna gallerier öppnat, medan ytterligare andra relativt nyöppnade hittat en stabil form. Till de förra hör FG 2, som fotograferna Klara Källström och Thobias Feldt driver med särskilt fokus på fotografi i praktjugendhuset i Nilssonsberg, liksom Cora Hillebrand som i betydligt ruffigare Gårda öppnat galleri i eget namn med utställningar av bland andra Fredrik Åkum. Till de senare kan vi räkna Nejd som med en fot i noisemusiken presenterar stökiga utställningar, liksom Nevven med dess fokus på ungt internationellt måleri i Majorna. Och än så länge har vi nog bara fått se en smygstart av vad Anna Bloch och Anna van der Vliet kommer att göra med sitt Institute for Contemporary Ideas and Art på Ringön.
Moishe Postones död
Årets sorgligaste händelse var Moishe Postones död. Genom sin omläsning av Marx kritiska teori i Time, Labor, and Social Domination från 1993 lade Postone den teoretiska grunden inte bara för den arbetskritik som blossat upp på senare år, utan också för en epistemologisk förståelse av Frankfurtskolans pessimism. Postone argumenterar för att Marx avgörande politiska och metodologiska insikt inte var en kritik av kapitalismen från arbetets synvinkel, utan att det var arbetet som var objekt för kritiken. Jag stod i mailkontakt med Postone, som för Palettens räkning skulle skriva en essä om Adornos Estetisk teori. Att så nu inte kommer att ske, och att Postone inte hann fullborda sin nya bok om Kapitalets tre band, är en sorg vars skugga länge kommer falla över året 2018.
Publikationer
Fred Moten, Stolen Life, Duke University Press 2018.
På mindre än ett år har den amerikanske poeten och litteraturvetaren Fred Moten publicerat tre böcker – Black and Blur, Stolen Life samt The Universal Machine – vilka tillsammans utgör trilogin consent not to be a single being. Det kommer att ta många år att greppa den betydelse som Stolen Life kommer att ha för att förstå estetikens funktion i den koloniala moderniteten. Moten visar hur Kants distinktion mellan den anarkiska fantasin och den regulativa inbillningskraften faller tillbaka på de rasistiska elementen i hans naturhistoria, och att det «regulativa talet om det estetiska som genomsyrar Kants kritiska filosofi är oskiljbart från frågan om ras som ett sätt att begreppsliggöra och reglera mänsklig mångfald, vilket grundar och legitimerar ojämlikhet och utsugning». Boken samlar och bearbetar en rad redan klassiska föreläsningar som cirkulerat online, men som i sin samlade form kommer att förändra förutsättningarna för hur vi ser på estetisk autonomi.
Jacques Rancière, Filmens spelrum, Lindelöws 2018.
Den franske filosofen Jacques Rancières tänkande om estetiken har i Sverige gått ett lite tråkigt öde till mötes, då merparten av de texter som översatts har fokuserat på den estetiska regimens möjlighetsvillkor och metamorfoser, medan de texter som är mer verknära – som La Chair des mots, La parolle muette och Aisthesis – förblivit oöversatta. Med Alfred Materns översättning av Filmens spelrum ges nu den svenska läsekretsen möjlighet att närma sig Rancières tänkande i den materialnära brottning som fått namnet «filmfabler», det textuella resultatet av hans «kärlek till filmkonsten». Särskilt intressant är diskussionen om gesten hos Straub & Huillet, den impuls som avlägsnar löftet från dess historiska nödvändighet, vare sig detta formuleras i termer av det antika ödet eller marxismens rörelselagar. En bok för alla som behöver påminnas om den kommunistiska handlingens jämlikhet inom konsten.
Adam Tooze, Crashed, Allen Lane 2018.
För den som vill hänga med i den globala politiska ekonomins dagsform har Adam Toozes bloggserie Notes on the Global Condition länge varit obligatorisk läsning. Tio år efter finanskrisen har Tooze, professor i historia vid Columbia University, publicerat tegelstenen Crashed: How a Decade of Financial Crisis Changed the World. Liksom i sin tidigare bok The Deluge, som fokuserade på den förändrade globala spelordningen efter första världskriget, presenterar Tooze i Crashed en sammanhållen framställning av krisen från 2008; av dess olika utvecklingsfaser från finanskris via den europeiska eurokrisen och fram till idag, då den har genomgått en formförändring till en global geopolitisk kris och en återkomst för protektionismen. Genom att understryka det transatlantiska banksystemets flytande karaktär erbjuder Crashed en välbehövlig och syntetiserande historieskrivning över de senaste tio årens utveckling för den politiska ekonomin, utan vilken det är svårt att förstå konstens upptagenhet vid kriser och katastrofer liksom återkomsten för Fredric Jamesons begrepp om «kognitiv kartläggning».
Læserindlæg