Elias Crespin, Chronomorphosis, Bildmuseet, Umeå
På Bildmuseet möttes jag av den venezuelanska konstnären Elias Crespins rörliga skulpturer. En samling koreografier – som han själv kallar dem – där små rörliga element i form av geometriska figurer, upphängda med fiskelinor från ett maskineri uppe i taket, bildade långsamt rörliga, pulserande strukturer, pendlande mellan ordning och kaos. Jag fick på ett bra sätt associationer till gamla Windows-skärmsläckare och hur jag som barn kunde fastna framför de till synes slumpmässiga formernas hypnotiska rörelser. Ibland kan starka konstupplevelser komma oväntat.
Stefan Johansson, Sken och skuggor, Värmlands museum, Karlstad
Stefan Johanssons (1876–1955) stillsamma interiörer och landskap får mig att rysa av välbehag. Det är framförallt stämningen som han verkar ha velat avbilda, inte den specifika platsen. Samtidigt finns det något distanserat i verken, som jag tror har att göra med hans säregna måleriteknik, ofta akvarell på duk där färgen applicerats, tvättats bort och målats på nytt, i en omsorgsfull och hemlighetsfull process. Utställningen närmade sig mysteriet genom att visa förstudier, monterade på ett glas så man kunde betrakta dem från två håll. Utöver verken visades även personliga föremål, ritningar och profiler på hans egenhändigt konstruerade tavelramar. En till ytan liten utställning men till sitt innehåll väldigt rik.
Ulla Wiggen, Passage, Västerås Konstmuseum
Liksom Stefan Johansson arbetar Ulla Wiggen inte med de stora gesterna. I hennes detaljrika målningar, som påminner om anatomiteckningar eller konstruktionsritningar, finns ibland en kuslig känsla. Precis som hos konstnärerna ur den nya sakligheten på 1920- och 30-talen så blir verkligheten rent av mer obegriplig i sin detaljrikedom. Många av verken har visats flera gånger tidigare i olika sammanhang och känns som gamla bekanta, men de håller ändå att återkomma till. Jag älskar Wiggens porträttserie från tidigt 70-tal, de frilagda formerna mot blåa himlar. Det finns något av virtuell verklighet över dem, men också något lätt surrealistiskt, som i Halmstadgruppens bilder av hav och himlar.
– Leif Engström (f. 1992) är konstnär och bor i Stockholm. Han har en MA från Kungliga konsthögskolan, och medverkar just nu i grupputställningar på Moderna museet och Waldemarsudde. I mars 2026 öppnar han sin tredje soloutställning på Cecilia Hillström Gallery.
För övriga bidrag i årets julkalender, se här.
