Rembrandt van Rijn, Nationalmuseum, Stockholm
Rembrandts Batavernas trohetsed till Claudius Civilis (1661–1662) anses vara den mest betydande målningen i en nordisk konstsamling. Men måste den finnas kvar i Stockholm? Den kan väl lika gärna hänga i Amsterdam? Målningen ägs av Konstakademien som kräver 400.000 för att fortsätta deponera den på Nationalmuseum, där den tronat i 150 år. En summa så ofantlig att en privatperson fick rädda verket från att skeppas utomlands. Batavernas trohetsed var årets verk som visar att vi är i händerna på kretiner. Skälet att den måste hänga kvar är inte att den tillhör något abstrakt «kulturarv», utan att alla, även de som inte har råd att resa utomlands för att gå på museum, ska kunna se den. Jag passade på att gotta mig i museets Rembrandt-samling, och läste Carl-Johan Malmbergs fascinerande bok om målningen, Ögonblicket mellan före och efter (2023).
Elektronmusikstudion – Konst, teknik, politik, Scenkonstmuseet, Stockholm
Vi har svikit EMS, vi har svikit framtiden! Under det progressiva 1960-talet skapades en av världens första statligt finansierade elektronmusikstudios i Stockholm. Scenkonstmuseets utställning är full av gulnade tidningsklipp och «makalösa manicker» med utopisk energi. I en SVT-intervju hörs Knut Wiggen pedagogiskt förklara hur det går till att komponera musik med en «datormaskin». Man kan lyssna på text-ljud-kompositioner och elektro-akustiska musikstycken, för att nämna ett par av de nya genrer som EMS-kretsen uppfann. Jag missade kvällen om pionjären Ralph Lundsten, som gick bort 2023, men kommer vara på plats för Kali Malone och Nadine Byrnes programpunkter efter årskiftet. Detta var årets kulturgärning.
Draw a Door in the Wall and Slip Through It, Belenius, Stockholm. Curator: Astrid Kajsa Nylander
2023 var galleriernas år. När institutionerna berättade hur konsten «ska» se ut (ett recept på konformism), så var gallerierna bättre på att fånga upp vad som händer på konstscenen. Ta de senaste årens våg av unga målare. Den lämnade knappt ett spår på institutionerna. Men ett litet galleri som Belenius visade två internationella grupputställningar med samtida måleri, just nu en fantasifull exposé curaterad av Astrid Kajsa Nylander med Beatrice Marchi, Frieda Toranzo-Jaeger och Tanja Nis-Hansen. En stjärt hade fått ögon så att skinkorna ser ut att kyssa varandra – drömmen om intimitet på lika villkor? En kvinna försöker chilla när en arg man växer fram på hennes knä och får henne att sparka sig själv i huvudet – det måste vara patriarkatet som är där och «trollar»? En utställning med figurativt måleri som tar sig själv på allvar som en feminstisk utsaga hade varit omöjlig i Sverige för några år sedan. Jag antar att vissa saker går framåt, trots allt!
Se de andra bidragen i Kunstkritikks julkalender här.
