Om moderniteten förstås som en abstraktion eller fragmentering av tid och rum – av arbete, politik och subjektivitet – hur kan den moderna erfarenheten representeras överhuvudtaget? Konstruktivisten Aleksandr Rodchenkos vetenskapliga försök att måla abstrakta former, John Cages minimala men kroppsliga performance och Hito Steyerls vilja att materialisera den digitala bilden är alla exempel på försök att representera kapitalismens abstrakta socialitet, det som Mallarmé en gång kallade för den estetiska aspekten av politisk ekonomi.
Den ryska gruppen Chto Delat – bestående av konstnärer, konstkritiker och filosofer – har sedan den grundades 2003 i St. Petersburg arbetat explicit med konstens förhållande till kapitalismen, ofta på konstinstitutioner utanför Ryssland. I filmer, installationer, performance samt i tidningen Chto Delat? och i School of Engaged Art i St. Petersburg, tar de fasta på historiska och samtida politiska händelser med ett formspråk hämtat från marxistiska konstnärer som Bertolt Brecht och Vsevolod Meyerhold, och från konströrelser som Bauhaus och konstruktivismen. Om många konstnärer idag brottas med att gestalta samtidens digitaliserade, finansialiserade och heterogena relationer, så fördjupas och vrids ämnet ännu ett varv i Chto Delats konstpraktik genom att de befinner sig i en kontext där post-Sovjetisk mentalitet och Vilda Västern-kapitalism står sida vid sida med fascism, nationalism, krig och förtryck. Gruppens första separatutställning i Sverige, på Gävle konstcentrum, tar fasta på individens kroppsliga erfarenhet av denna, på en gång lokala och internationella, ryska samtida politiska situation.
Huvuddelen av den relativt småskaliga utställningen upptas av filminstallationen De exkluderade. I ett ögonblick av fara (2014). Tre större skärmar blickar mot varandra och fungerar som väggar, vilka inkluderar betraktaren i ett rum påminnande om den studio där filmen utspelas sig. Ytterligare en bild är projicerad på en fyrkantig låda placerad på golvet mellan två av de större skärmarna. Verket beskrivs som en «filmperformance», och vi ser avgångsstudenter från The School of Engaged Art framföra vad som ser ut som en rekonstruerad, regisserad och koreograferad workshopsituation med ett färdigt manus (som även åskådaren kan ta del av i ett programblad). Filmen är uppdelad i tolv episoder som visas på de olika skärmarna, och där varje del utgörs av en specifik uppgift till deltagarna. I den första ombeds de att logga in på olika sociala nätverk, och på skärmarna visas klipp från nyhetssidor, YouTube och Twitter-feeds. I den andra episoden anger varje deltagare sin position i tid och rum. En kvinna i tjugoårsåldern talar rakt in i kameran: «Jag är sexton månader från min fars död, tretton månader från godkännandet av antigaylagen och en miljon steg bort från min älskades omfamning.»
En ung man uttrycker samma allvar: «Jag är långt från stjärnorna ovanför mitt huvud, och nära 1937 års massgravar.» Kamerablicken är sökande och rör sig långsamt mellan gruppen och enskilda deltagares ansikten. Allteftersom episoderna fortskrider inkluderas kroppsliga övningar, som att med handen beröra olika sensoriskt känsliga delar av sin egen eller någon annans kropp. Detta kontrasteras genom att varje deltagare beskriver en av sina hjältar i historien – som Antonio Gramsci, Ulrike Meinhof eller Guy Fawkes – för att sedan falla lelöst ihop till ett slags antimonument. I den sista episoden beskriver varje deltagare vem de tror misshandlade deras kamrat Anya under en demonstration. «Det var min farmor. Dag och natt sitter hon framför dumburken och hon hatar utlänningar intensivt, jänkare, ukrainare och femtekolonnare.» Varje vittnesmål inleds och avslutas med en koreograferad rörelse.
Genom de olika kroppsliga övningarna – som inkluderar att andas fort med lägre delen av magen, grimasera med ansiktet, massera öronsnibben eller göra enkla armrörelser – tycks filmen peka mot en politik där intellekt och kropp, teori och praktik, är tätt sammanlänkande. Detta förstärks av att jag som betraktare ständigt tvingas flytta blicken mellan skärmarna under den en timme långa filmen. Inriktningen på det praktiska och kinestetiska får mig att tänka på den unga Marxs förståelse av «praxis» som sinnlig, liksom sovjetpsykologen Lev Vygotskys pedagogiska experiment kring betydelsen av det konkreta och praktiska vid barns inlärning.
En liknande somatisk effekt uppstår i installationen Garden of Catastrophes (2015) i rummet bredvid. Svartvita nyhetsbilder är uppförstorade till naturlig storlek, och utställda som i en labyrint eller skulpturpark. Känslan av att befinna sig i en politisk park förstärks genom att konsthallens långsida är en glasvägg som vetter rakt ut mot en mörk skog, vilket kan läsas som en referens till Chto Delats film Russian Woods (2012), där skogen symboliserar det ryska kollektiva undermedvetna. Min blick och kropp vandrar mellan bilder av Rysslands invasion i Ukraina, den turkiska pojken Alan Kurdi och ISIS halshuggning av en amerikansk journalist. Welcome Piece Sweden (2015) är det enda verket som är producerat för utställningen, och består av ett tiotal olika IKEA-mattor upphängda på en vägg bredvid nyhetsrubriker från dagstidningar om flyktingar som tagits sig till Sverige.
Ytterst ser jag At the Moment of Danger som ett försök att representera en samtida modernitet där gamla världsbilder och hållpunkter fallit samman, och där kapitalet påverkar alltifrån politiken till våra mest intima relationer. Utställningen kan sägas representera en socialitet som filtreras, fragmentiseras och abstraheras genom digitala gränssnitt, nyhetsflöden och där det igenkännbara och familjära ofta är en vara massreproducerad av ett multiinternationellt företag. Framförallt tycks Chto Delat vilja visa på hur våra faktiska och konkreta kroppar blir extra viktiga i tider då den dagliga splittrade erfarenheten skymmer förmågan att tänka och agera tillsammans. Genom inriktningen på betraktarens kropp och på den praktiska delen av konst och politik fortsätter den ryska gruppen att propagera för det som utgör kärnan i deras konst: «Vad bör göras?/Chto delat?», som Lenin proklamerade redan 1902 i en hänvisning till den utopiska socialistfilosofen Nikolay Gavrilovich Chernyshevsky.
Samtidigt som utställningen pekar mot andra sätt att vara i våra kroppar och i världen, så är det något i verkens form, eller icke-form, som sätter stopp för detta. De nästintill figurativa rörelserna, det överpedagogiska tilltalet i filmen och den direkta presentationen av nyhetsbilderna gör att jag som betraktare känner mig lika platt som IKEA-mattorna på väggen. Jag ser och känner igen rörelser, nyhetsbilder och hör berättelser, men verken ställer mig inte i någon högre grad inför något nytt.
Medan Chto Delat väljer den teatralt didaktiska representationens väg, så lyckades deras förebilder konstruktivisterna ta tag i abstraktionen på ett mer experimenterande och spekulativt sätt. Men kanske är detta inte möjligt i dagens ryska kontext? Om någon som Hito Steyerl producerar bilder som drar iväg betraktaren någonstans, även om stunderna riskerar att bli alltför korta och flyktiga, så handlar Chto Delat kanske snarare om att förstärka en politisk apati. Kanske är syftet att jag ska känna mig platt? Om detta ska läsas som ett försök att representera det omöjliga politiska stillestånd som ryska aktivister och konstnärer befinner sig i idag vet jag inte. Men för att dessa viktiga ämnen och händelser ska nå fram till splittrade, fragmentariska subjekt som jag själv, hade nog formen behövt söka sig mot mera spekulativa och oväntade uttryck.